lördag 2 april 2016

Som sagt. Jag gillar olika.

När jag skrev mitt inlägg igår så tänkte jag att ingen skulle kommentera. Lite så blir det ibland när man sticker ut hakan lite mer, som jag tänkte att jag gjorde. Men det var tankar som funnits i mig länge. Tack för alla långa kommentarer, det måste verkligen ha berört, det var långa fina reflektioner. Skönt också att inte alla tycker lika, jag tror som sagt på det som är olika.
   Jag är tacksam för dialogen, det är ju den jag vill ha, även om den skrivna aldrig kan mäta sig med den uttalade öga mot öga. För det är lätt att misstolka och missförstå ibland, det som är självklart för en själv är ju inget som läsaren vet eller ens kan ana sig till. Det är så lätt ibland att läsa in saker som faktiskt inte står där, och som vanligt, jag upprepar mitt favoritmantra - allt finns i betraktarens öga - precis som den där lilla turbulensen som blev i slutet på sommaren här på bloggen. När en bloggvän plötsligt tolkade allt helt annorlunda än vad jag tyckte att jag skrivit, något som den personen aldrig hade gjort tidigare. Hon blev så upprörd att hon tog bort allt hon skrivit, aldrig mer kommenterat hos mig, tog bort mig på Facebook med kommentaren "jag visste aldrig vad jag skulle förvänta mig där". Tja Facebook är ju inte direkt kanalen som jag använder för att ta upp svåra saker. Det är nästintill omöjligt där som jag ser det. Men återigen, vi tänker olika. Men det som slog mig var hennes rädsla för att vi skulle tycka olika. Men som sagt, jag gillar olika.
   Igår kom min bästa vän och hennes man. Vi lever 30 mil från varandra så det blir inte så ofta vi ses. Det gör inget. Att få skratta till långt inpå natten, äta gott och ha samtal som betyder något, det kommer jag att leva på ett tag. Vår vänskap har tagit en lång paus, vi fick barn och de blev vuxna, där emellan sågs vi inte. Men när vi ses nu så vet jag att vi ändå har varandra. Det är mäktigt. Och jag inser att det är just den sortens vänner jag vill ha i mitt liv. Inte de som inte vågar ta ett samtal eller vågar tycka olika. För om inte olikheterna finns - hur ska då utvecklingen föras framåt? Av att alla tycker lika? Som sagt. Jag gillar olika.

9 kommentarer:

  1. Jag hann inte kommentera igår men är så med dej i de här inläggen du skrivit nu, jag tycker också om olika och tycker du står upp för både dej och andra nu. Och du, den bloggvännen kanske var lika bra att släppa? Det är omöjligt att göra alla nöjda./S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag vet, det har varit svårt för mig att hantera även om jag rent logiskt vet det, you can't please everyone ;)

      Radera
  2. Tror att man är fruktansvärt osäker om man inte kan ta ett olik-tänk. Jag hade själv så svårt för det innan...innan jag kom upp till ytan. Kramar du är bäst...näst efter mig! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ja så är det nog. Och tack :) Kram

      Radera
  3. Jag gillar det! Att man tycker olika och har upplevt olika.
    Den här världen vore fruktansvärt trist om alla var lika.
    Eller fruktansvärt kaotisk om alla var som jag, hehe.

    Hur gick föreläsningen?? Är ju nyfiken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst vore den?!
      Det gick bra, det blev intimt och nära. När jag väl börjar prata så känner jag mig bekväm :) Någon frågade väldigt egna personliga frågor, det var oväntat. Men inget som jag ryggar för mer svårt att guida rätt. Nu tänker jag mest på nästa helg :) Kram!

      Radera
  4. Olika ja. Olikheter ja. Finns liksom inget annat. Vi är stöpta i olika former och vi formas hela livet. Hela livet är ju en formande resa - det som var si igår, behöver inte alls vara så idag. Jag har väldigt svårt att formulera mina tankar kring det du skrivit senaste dagarna, det måste liksom stötas och blötas. Jag vet bara att det är inte lätt att vara människa och det blir inte "rätt" alla gånger, hur gärna vi än vill. Men jag tänker att vår strävan behöver vara att förkorta avståndet mellan hjärnan och hjärtat, det är ett bra utgångsläge.
    Kram & Sat Nam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag verkligen förstå Nina. Jag har ju tänkt på det länge och vi har dessutom arbetat efter att vi är bra på olika sätt och därför haft olika ingångar i olika arbetsuppgifter, på min avdelning, utifrån personlighetstesterna vi gjorde och vad vi själva skattade dessutom. Men genom mycket har det gått en röd tråd kring de tysta som krävt mest och störst utrymme, nästan som det vore synd om den som väljer att många gånger stå bredvid och inte delta. Det har fått mig att verkligen tänka extra och att lite summera alla olika jobb jag haft och hur människor har interagerat. Eller inte. Sedan ligger det mycket i tiden att man vill ha någon slags trygghet att luta sig mot och som skydd och förklaring till sin person. Och det är klart att man kan lära sig och förstå sig i det, det jag inte gillar är att det är ett slags frikort i det. Att en del inte behöver ta del i vissa diskussioner och beslut. Och det är jobbet jag pratar om. Hemma kan du sitta tyst i ett hörn så mycket du vill ;) Det är också sorgligt att man aldrig tar plats. Och självklart menar jag inte alltid utan tvärtom att öppna munnen någon gång. Någon gång. Och eftersom jag själv känner mig mer fri och bekväm i många andra länder så har jag tänkt vidare. Lite så :) kram!

      Radera