Tack. Åh tack.

Vaknar i ett hotellrum med lila gardiner. Jag har sovit djupt. Igår var en solskensdag rakt igenom. Från början till slut. Jag är i Finland. Jag är i Nykarleby och allt har känts genombra. Och lätt surrealistiskt. Att träffa människor jag känner genom bloggvärlden. Människor jag sett på bild och läst texter av. Och det är liksom självklart när vi ses. Vi pratar och skrattar. Pratar om livets väsentligheter direkt. Och vi känner ju varandra redan! Det är helt enkelt så. Lätt och okomplicerat. Vi vet liksom. Direkt. Nina min vän har jag ju träffat tidigare och allt blev bara bättre. Jag undervisade en yogalektion, med headset på för första gången. Många nyfikna och dedikerade. Åh vilket fint jobb ni gjort Marica, Nina och Susanne som hade peppat sina elever att komma.
Men främst har ni lärt ut det där som gör att alla följer. Allt jag sa. Det var kroppar som hade gjort yoga, även om den inte sett ut som det jag lär ut. Det där gemensamma andetaget är oslagbart, det är en kraft att rida på. Och solen vräker ner från alla håll och kanter och himlen blå rakt igenom. Men kanske störst intryck på mig gjorde dialogen vi hade efter min föreläsning. Alla deltog med själ och hjärta, fniss och skratt och allvarliga frågor. Den sortens gemenskap kommer av yogalärare som släppt fram allt och varit tillåtande samtidigt som de lärt ut sin yoga och där skapat det följsamma.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sortera allt, det rumlar runt i en stor värme i mig. Jag var lite orolig när jag åkte, var det kanske för tidigt, utifrån hur dåligt jag mått. Men det var precis vad jag behövde. Tack. Jag fick så mycket och jag tror att de som var med också fick det. Vi värmde varandra helt enkelt. En sådan dag som igår, den sparar jag i mig, djupt inne i bröstkorgen och jag tackar för allt jag fått. Idag har jag en hel dag till innan jag reser hem. Med mina yogasystrar. Rikedom - hur stavas det egentligen? I min värld skrivs den äkta gemenskap, vänner och dialog.