Yogavilsen

Jag läser det senaste numret av en svensk yogatidning. Jag läser om yogagames. Och jag blir bara trött. Nästintill vemodig. Alla tillbehör. Den perfekta mattan. Alla  som uttalar sig om yogan. Alla som tipsar och fixar och ordnar. Jag blir trött. Kanske är fed up ett bättre uttryck men det låter så hårt. Men egentligen känns det så. För mig. Ju mer jag yogar. Ju längre jag färdas in i det nya landskapet, ju mer funderar jag på kommersen. Ja ni som läst mig ett tag vet ju att jag varit här tidigare. I tankarna kring pengarna och yogan. Miljardindustrin. All virtuell yoga. Alla experter. Jag hör inte hemma där. Jag är en tjej från the old school utan att känna mig gammalmodig. Jag vågar låta bli att ha bästa greppvänliga yogamattan. Helst yogar jag på mitt golv utan matta. Jag vågar låta bli att ha yogasockor på mig och låter mina nakna fötter möta mitt golv. Hur kallt det än är. Jag vågar låta bli att ha de bästa vackraste lägst skurna yogapantsen som kostar en förmögenhet. Jag har hittat flera perfekta yogabrallor på min ICA-affär, det är sant. Jag har inga bilder på mig när jag utövar yoga, där jag ler eller tittar in i kameran. Jag har inga sådana bilder på mina lärare heller. De utövar sin yoga och så fotograferas de under tiden. De poserar aldrig. Kanske är det just det som jag vill åt. Poserandet. Alla glada stort leende yogakvinnor, ja det är mest yogakvinnor jag ser i mitt flöde.
   Och samtidigt. Är det inte fint det då? Att människor ler? Att man hittar sin drömmatta? Att man blir tipsad av "gurus" på Yogobe, vår svenska kommersiella yogakanal? Att det finns så vackra tajts att man bara smäller av? Att man kan få testa olika sorters yoga på ett event?
   Jo. Det är säkert bra. Jag hade kanske älskat det om det hade varit så när jag började. Men det var det inte. Och det här som pågår nu, det känns som en utklädd yoga. Inte var sak för sig. Men när man klumpar ihop det. Så blir jag mätt innan jag börjat. Proppmätt helt enkelt. Eller fed up. Jag känner mig lite ensam i det här och lite kluven. Jag vet vad jag behöver. Jag behöver få träffa mina lärare igen. De som ger min yoga näring och som ser rakt igenom. Shandor, min lärare, som många gånger öppnat sin kurser med att prata om vad yoga inte är. För att yogan kläs ut till en mängd saker. Reduceras till dels ett muskeltöjande, dels en stressreducering.
   Men om yogan i det allra mesta handlar om hur vi lever våra liv och hur vi utvecklas som människor, hur kan då allt runtomkring den fysiska yogan vara så viktigt? För att vi premierar ytan i våra liv? Jag känner mig lite vilsen idag och längtar efter en lärares öga. En lärares enorma vishet och vägledning. En som kan sortera och som kan ge råd. Jag får helt enkelt låta bli de här yogatidningarna, jag orkar inte med dem riktigt. Nej jag är ingen snobb, det är bara så jag fungerar. När man mött yogan som förändrat liv, inte bara hos mig utan hos alla de jag mött på mina kurser, då går det inte att få ihop. Tänker på Yogagirl också, som har gått från att publicera oräkneliga handstående bilder på sitt IG-konto, till att idag poängtera det inre arbetet. Vad säger du? Hur känner du dig när du kring yogahypen? Blir du peppad?

Jag måste verkligen inte köpa en yogatidning bara för att den är svensk om jag inte gillar det jag läser!