Utan förbehåll

För ett tag sedan såg jag en intervju med Danny Saucedo. Bland det han sa kring sin egen resa och utveckling så fastnade några ord om glädjen. Han menade att vi också är lite fast i Jante när det gäller att uttrycka vår glädje. Vi kan uppfattas som vi skryter med glädje. Också! Jag har tänkt på det där och det ligger mycket sanning i det tror jag. Men härifrån och framåt så vill jag uttrycka min glädje. Utan förbehåll. Jag vill vara så glad som jag faktiskt är. Utan att oroa mig för vad som kommer sedan. För kanske är det just det som styr oss, oron för vad som kan komma sen.
   Träffade en vän jag inte sett på väldigt länge när jag sneddade över torget igår. Hon sa - Oj, har du vunnit på lotteri? Du ser så lycklig ut! Och det har jag ju inte direkt :) Men jag är glad. Ja jag är lycklig. Jag är fri i mitt sinne och det var som helgen i Finland gav mig sista pusselbiten i min helande process sedan skitstormen. Jag blev så boostad. Jag fick mer än jag liksom hade kunnat föreställa mig. Och jag tar det till mig. Jag bortförklarar inte det inför mig själv. Och när jag i ett mail läser;
Du har ett ljus i din blick som lyser upp dig, det har jag inte sett i din blogg. Kanske för att du ofta skriver om svåra saker men du ser väldigt lycklig ut, nu menar jag inte att din blogg är mörk. Men det var det första jag tänkte att du lite strålade. 
   Då tänker jag att mina ögon avslöjar att jag mår så fint. Kanske har jag varit rädd för att uttrycka det. Kanske har jag haft lättare att skriva om det som jag upplever som lite tuffare, än att bara skriva rakt ut att just nu mår jag så gott. Kanske för att problematisering är en del av min intellektuella sida, den som arbetat i en akademisk miljö i 14 år? Kanske finns det någon vidskeplighet kvar i mig, ungefär som i Kina förr i tiden, man ska inte dra på sig gudarnas vrede genom att visa sin lycka. Kanske har jag också haft svårt att släppa min orättvisa behandling och oförrätt för att det var just - orättvist. Men jag vill inte ge mer energi till det som inte är bra. Jag måste ingenting. Jag måste inte prata för andra längre. Det räcker att jag pratat för mig själv. Att jag står upp för mig och det jag representerar ska härifrån och framåt vara - glädje. Den rena. Den ljusa guldgula känslan som flyter i mitt sinne. Den som får mig att skratta högt och länge åt saker jag tänker, fast jag sitter ensam i soffan. Att låta mitt mullrande skratt flyta ut i både bäckenet och rummet, nog är det en skön känsla? 
   Så ser jag just nu en intervju med Eva Dahlgren som beskriver hur hon i moll har haft lättare att skapa än i dur. Att det har varit lättare att se alla känslorna när hon är i vemodet, eller moll, eller det lite mörkare, gråare. Och då slår hon an en ton i mig. Det är ju så jag också fungerar! Att jag i det jag upplevt som svårt eller hårt haft lättare att uttrycka mig. Är jag glad - är jag glad - och det kan få mig mer återhållsam i det jag beskriver. Kanske för att jag känt att jag minsann inte ska skriva folk på näsan att jag har det så himla bra. Jag vet ärligt inte var det kommer ifrån men nu när jag fått syn på det i mig så kan jag ju förändra. Tidigare har jag inte sett den ljusa sidan av mig i skrivandet. Om ni förstår? Många ord idag för att uttrycka att jag helt enkelt mår fint. Hoppas du också gör det!