Småtjafset pulvriseras

En avig dag. Vaknar tidigt men ändå trött. Inget vill sig. Jag är liksom lättirriterad. Vill äta. Men ändå inte. Har en bokad tid på eftermiddagen med min pt på kraftsportklubben och åker iväg. Lite sent för att vara jag. Och så är det fotbollsmatch idag. I stan. På fotbollsarenan precis bredvid mitt gym. Tror ni att alla gator är avstängd runtomkring? Japp! Poliser och vakter överallt. Tre timmar innan matchen... Och jag snurrar länge innan jag hittar en parkering. Och blir sen. På riktigt. Det stör mig oerhört, jag avskyr att inte vara i tid. Och Richard, min pt, retar mig när jag kommer. Och jag vill egentligen inte alls träna. Men jag gör det ju. För jag är ju en goody girl, jag gör det jag bestämt. Och det vänder. Där och då i mina breda knäböj och med bänkpress för framför allt mina höfter, där jag faktiskt ser hur mjuk jag är så blir jag glad. Genomglad. Han är så bra för mig. Han är glad och kunnig. Retas lite men är framför allt superpeppande. Han säger gång på gång att min teknik är perfekt, det gör mig oerhört glad. Han säger också att han ser en stor skillnad mot första gången vi tränade. Det är en månad sedan. Och jag känner ju själv. Men det är alltid extra roligt att höra det. Han säger också att jag måste börja öka vikterna nu när jag har tekniken. Han säger att nästa gång jag tränar med honom ska vi börja med vikter för knäböjen. Hjälp! Jag har ju någon mental spärr där men ser ju att det går. Att höften liksom gnisslar igång sig varje gång spelar ingen roll för när den är uppvärmd så är jag där. Där jag ska vara. Allt småtjafs inombords flyter bort med värmen jag får i kroppen. Jag får några bonusreps för att jag var sen :) På varje övning. Det tar jag gärna. Jag behöver hans unga energi och kunskap. Idag var det som mental medicin för kroppen. Hurra!