Som jag ser det

Jag har funderat en del på personlighet. Eller vad det är vi kallar personlighet. Shandor, min lärare, säger att det är västerlandets stora påhitt, miljardindustrin där vi diagnostiserar oss eller andra, medicinerna och alla möjliga och omöjliga saker man säger hänger ihop med det hela. Kan han ha rätt? Varför är vi som vi är? Är inte mycket sprunget ur den kultur vi lever i? Varför är svenskar generellt rädda för att hjälpa till eller "bli inblandade"? Min son och en kollega till honom avvärjde en misshandel för någon vecka sedan. De stod och väntade på spårvagnen, klockan var runt 23 på kvällen och ser då en kille som ger sin tjej en rak höger, ett knytnävsslag mitt i ansiktet. De springer ut ur väntsalen, killen är påtänd och hög som ett hus, han är beväpnad med kniv och skruvmejsel (!) men de lyckas övermanna honom. Min son ringer polisen. Tittar mot väntsalen som är full med människor. Ingen rör ett finger, ingen ringer ens 112. Den enda som kommer fram är en väldigt ung tjej på vingliga klackar som frågar om hon kan hjälpa till. Det är sorgligt. Ingen blev skadad förutom min sons kollega som fick fingret brutet. Lätt skärrade och adrenalinstinna var de ändå fundersamma. Som han sa till mig- ingen ville hjälpa till. Som jag ser det och som vi alltid uppfostrat våra barn med är att vi alla har ansvar att göra något.
   Kan det vara så att vi uppfostras till att bli mer skygga och icke-deltagande. Jag tänker på amerikanska skolbarn som lär sig tidigt att hålla tal, speach, och som den naturligaste saken i världen ingår det i deras undervisning och utbildning från tidig ålder. Fråga en svensk vad som är det värsta den kan tänka sig och undersökningar visar att det är att tala inför människor... Eh. Va? Det listas till och med högre än att få en svår sjukdom! Kan det vara så att de här sakerna hänger ihop? Eller om man haft lärare som aldrig vågat säga något utan att få röda fläckar på halsen och ansiktet. Nog förmedlar det något? Som jag ser det är det en frihet att våga prata. Inte för att man måste utan för att man kan om det behövs.
   Eller det som man verkar tycka är det värsta som finns; småprat eller kallprat. När jag är i Indien så ägnar sig väldigt många människor åt att fråga andra ganska inträngande frågor. Det är inte direkt kallprat men det är prat mellan främlingar. Eller när jag satt i en park i Budapest en gång och en man kom fram och frågade om jag hade fått det jag önskat i livet. Va? Tänk att något sådant skulle hända här. Det går nästan inte att föreställa sig det. Som jag ser det är det underbart att människor våga fråga spännande saker.
   Vi säger att vi föraktar Jante, men vi verkar högakta honom. Tro inte att du är något, tro inte att du har något att komma med, säg inget för det kan bli helt fel. Är det inte lite läskigt? Är det någon slags rädsla som styr? Som jag ser det vill jag inte vara delaktig i den typen av kultur. 
   Eller diagnosen ADHD. Nu finns det självklart en del personer som har den diagnosen. Men alla som får diagnosen har förmodligen inte ADHD. De är kanske lite omogna i sitt sätt och kanske väldigt aktiva. Ska vi medicinera alla barn som är det? Eller vuxna? Jag läste att idag säljs det medicin för några hundra miljarder dollar i USA till de som fått diagnosen. Har verkligen alla dessa människor den diagnosen? Eller är läkemedelsföretagen de som ska vara de stora vinnarna? Som jag ser det önskar jag att det fanns större tolerans för olikheter, även när dessa består av icke-tysta, aktiva människor.
   Det här med mångfald som vi pratar om i många sammanhang, får det ens finnas när det gäller hur vi fungerar som människor. Finns personlighet? Eller är det något vi lägger oss till med allt eftersom våra behov av trygghet och kontroll framträder? Jag tänker högt om det nu är så att du blir provocerad. Det som provocerar mig mest är att en del har mandat att alltid få vara tysta. Vi hade på min arbetsplats flera heldagar där de som vanligtvis pratar skulle vara tysta för att "släppa fram" de tysta. Vi hade konsulter inkopplade och vi hade gjort personlighetstester flera gånger. Hände det något? Nä. Inte så att man ska tvingas att prata jämt. Men ibland måste alla stå för vad de tycker. Det är ju helt galet annars. Inte så att man ska kasta sina åsikter på någon bara för att. Som jag ser det handlar det också om ansvar. Där alla delar på det.
   Men tänk när jag satt i fikarummet och grät för några månader sedan, när jag hade fått veta att det som hade hävdats mot mig var rena lögner. Att allt som hade sagts var lögn och smutskastning på hög nivå och jag har två människor bredvid mig i soffan. Två tysta personer. Introverta om du så vill. Tror ni de sa något till mig? Nej. Tror ni de mailade mig sen? Ja. Tror ni de var gulliga i mailen? Ja. De sympatiserade alltså med mig men kunde inte uttrycka det i stunden. De satt och observerade mig. Något av det kusligaste jag varit med om. Något jag är helt säker på aldrig skulle ha hänt i Indien. Eller någon annanstans. Som jag ser det önskar jag att jag hade orkat säga något där och då i tårarna som föll som ett draperi.