Nedräkning och tillbakablick

Mitt år. Jag måste sammanfatta lite för att faktiskt smälta också. Mitt år har innehållit två stora avslut, en bok och en treårig ayurveda behandling. Jag hoppas du vill läsa och dela mina tankar. Jag börjar med det största för mig - min bok som faktiskt blev en fysisk bok men även en e-bok.
En aning om yoga
Boken trycks och blir verklighet. Jag har själv hållit allt hemligt under det år jag skrivit, skrivit och skrivit. Tror mest det handlat om att jag inte trott att det skulle bli verklighet, det som sedan jag firar stort den 7 mars. Jag firar. Blir firad. Vänner och yogaelever firar med mig. Intervjuas i radion, den länken delas några hundra gånger! och blir porträtterad i vår lokaltidning och i några andra tidningar. Finns med som boktips lite här och där, till och med på sidan som Yogobe driver och i några nationella magasin. Och jag får en enorm feedback från människor som läst, något jag aldrig hade vågat hoppas på. Jag gick från tanken att ingen kommer att läsa den till tanken att de som läser den kommer att tycka att det är skit till att slutligen få återkopplingar som var utanför det jag drömt om. Folk messade, mailade och skrev till mig. Jag jublade och bestämde mig också för att översätta den till engelska, något som yogavänner i andra länder bett om. Det är något som pågår just nu och där översättaren och jag fick kontakt på ett märkvärdigt sätt, lite som ödet om man vill säga så.
   Om jag fick önska mig något endaste kring boken vore det att de som skrivit till mig på olika vis också gick in och skrev recensioner på adlibris och bokus. Men jag är otroligt glad, tro inget annat!
Ayurvedan
Reser till Indien direkt efter monsunen i senare delen av juli, tillsammans med vårt mellanbarn. Hon och jag stannar i 22 dagar och jag gör för tredje och sista gången min behandling och hon för sin för första och sista gång. Förmodligen. Det är en resa som innehåller precis det jag vill ha och där jag i mitten av vistelsen inser att jag är klar med detta. Något jag också pratat med min yogaläare om och med min ayurvediska läkare, något vi kom överens om sommaren 2011 och där jag på sätt och vis nu gått i mål med min Kerala pancha karma. Allt känns rätt. Min ostopeat säger för övrigt att den resan gjorde underverk med min kropp. Under den vistelsen möter jag  min smärta, min enorma rädsla för smärtan och hur jag hittar till en ny nivå i min avslappning. Jag sjunker rakt igenom alla lager av min fysiska kropp och jag släpper taget om rädslan som fått mig att spänna mig och dra ihop mig i hela kroppen. Inser än en gång att mina verktyg andetaget och tanken är det jag har att hålla mig till och fortsätta utveckla.
Yogan, meditationen och forskningen
Jag deltog i två omvälvande yogakurser i september, den senare som innehöll både Shivas dans, Nrtta Sadhana, chanting och långsam yoga med djupa positioner förändrade något på djupet av mig. Jag är inte helt mig lik sedan dess. Ödsligheten och det tysta stilla inombords gjorde entré och jag fick ett större behov av meditationen, där jag hittat min egna meditation och skapat min egen cykel kring den. Samtidigt skalade jag av gamla relationer och annat som styrt mig mer än jag förstått i mina mönster i livet. Jag börjar nästan varje dag med att sitta stilla. Jag följer ingen tradition, jag har inga mantran, jag har inga appar som jag följer. Jag följer mitt inre och mitt andetag. Det räcker så. För nu. Det som kommer till mig är stort.
   Under fotografering av våra yoglärare i Wien knockas jag nästan av det jag ser och ett nytt vemod tränger in. Jag förstår plötsligt yogatexter jag brottats med i flera år. Läser och läser och allt faller på plats någonstans i mig. Har några egna samtal med min yogalärare och jag känner mig både sedd och modig.
   Min undervisning rullar på, men jag är väldigt trött under hösten, samtidigt som jag får nya förfrågningar hela tiden. Jag blir mer än trött på all administration kring min verksamhet och alla dessa av- och ombokningar. Letar en samarbetspartner, träffar flera stycken, men inget faller på plats direkt. Det hänger lite grann i luften fortfarande. Bestämmer mig för att ta bort en undervisningskväll till våren, något som känns som en lättnad inombords trots att jag älskar det jag gör.
   Får en förfrågan från en forskare, som också är min yogaelev, om att göra interventionsstudier på hatha yoga. Jag skriker ja på direkten! Forskningsområdet heter Compassion of care. Vi planerar för två studier och håller alla tummar vi har att vi får forskningsmedel tilldelade, så vi kan dra igång i slutet av januari.
Familjen
Blev lite mer öppen i bloggen och skrev två texter om människor som inte lever längre men som varit en stor del av mitt tidigare liv, min mormor och min storebror. Lät minnena komma och kände mig bara glad. Klar och bearbetad. Inga svarta moln kring någon. Har inte något som hindrar mig bakåt längre. Det är en oerhörd frihet. Faktiskt.

  Våra barn är vuxna och har sina liv. Tack för det. Det hindrar inte att jag stundtals längtar mig blå efter dem som bor längre söderut. Vi sågs ändå en hel del det här året. Åkte skidor ihop och var i fjällen några dagar tidig vår. Till och med barnbarnet stod på skidor i backen. När julis värme vräkte fram så paddlade vi återigen i de fartfyllda älvarna i Dalarna. Alla satt kvar i gummibåten, det var stort. Vi fick ihop ett litet släktkalas och satt under kastanjen en hel dag och pratade, fikade och åt. Jag njöt. Det behövs inte mer ibland.
   Julen firades lite då och då, under Luciahelgen då sonen med flickvän kom, och resten av oss på julafton. Det var underbart alltihopa om jag får säga så utan att låta alltför gullig och politiskt korrekt.
Kroppen
Hela året har jag min högra sida som en kompassnål i tillvaron. Höft och skuldra är stela och underutvecklade. Allt härrör från mina diskbråck och jag börjar aktivt leta efter professionell hjälp utanför sjukvården. Hittar några hängivna människor som ger mig stöd och hjälp för det jag inser att jag behöver.  En osteopat, en ny massör och en PT. Jag tar mig vidare och hoppas på att ha hittat helt rätt och korrigerat vridningar och understimulerade muskler under våren 2015. Jag tränar rehabövningarna flitigt. Åkte en del skidor, både på längden och utför. Drar igång mina promenader som jag gör i ur och skur. Jag är en vandrare helt enkelt.
Resor
Reste till Jordanien i början av året och jag och min man såg det vi båda drömt om, klippstaden Petra och Döda Havet, jordens lägsta punkt. Det var en annorlunda resa på flera plan. Jag längtar inte tillbaka men är glad att vi var där.
Skrattet
Jag har alltid skrattat, jag är ofta glad, har varit på samma vis större delen av mitt liv, när jag hade lämnat barndomens blyghet. Men nu kommer något annat fram. Varje kväll när jag lagt mig och läst klart min bok så böljar ett skratt i mig. Det låter inte som mitt skratt och glädjen går inte att hejda. Det är faktiskt helt otroligt. Jag har skrattat nästintill varenda kväll sedan i våras. Och det bara fortsätter. Efter alla tårar jag släppt i yogan så har nu något nytt gjort entré, mitt underjordiska skratt. Och jag är glad. Mer än glad åt det galna skrattandet.
Ljuset, insåg att det magiska blå gryningsljuset behövs för vårt välbefinnande. Hittade spännande forskning och läste det jag kom över. Lät också ljuset inombords bli min största guide i det jag gjort i min yoga men även i min tillvaro. Min koppling inåt är starkare än någonsin och jag har släppt oförrätter och trassel. Fokuserar mina tankar än mer på det ljusa. Det är stort. Större än jag egentligen förstått, nu när jag tittar lite bakåt. Nu när jag vågar mig på att avsluta och säga hejdå till det år som varit.

Det jag önskar mig och planerar för framåt kommer sen. Nu önskar jag dig ett gott slut och en helt fantastisk början på ditt nya år. Gott Nytt År!

Minnessållet

Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror  var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han visste "att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre.  Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär. Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.

Och jag har lagt pusslet efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och det jag hör här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller.  Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.

Och så idag när jag sitter i min samasochi, the needle point, karanasuchi, japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.

Välfärd

Det här med sömnen, så läkande den är och så trött jag varit. Är fortfarande, jag vet att man inte kan sova ifatt men på något vis så känns det som jag gör det. Livet går i sakta mak. Kylan är äntligen här, solen kryper sakta över trädtopparna och vi umgås. I familjen. Vet inte när jag hade det så här bra senast. Dricker lite kaffe. Pratar. Pustar ut på något plan.
   Och så står jag där, eller rättare sagt sitter, yogan vill vidare och jag gör. Det är som jag skalat av lite grann igen och jag gör även mina rehabövningar som jag är kluven till. Det ska villigt erkännas. Men jag gör dem. Det är som de får min midja att dra ihop sig, som om musklerna stretar åt fel håll, och förmodligen är det precis så. Jag känner mig för "kort" på ena sidan. Men vi tar en lång promenad och jag är noga med att gå rakt. Att få en rak rygg, benen som rör sig rakt precis som fötterna. Och det blir en promenad runt hela sjön på några timmar. Några grannar borrar i isen och den är 13 cm tjock! Vid 20 cm säger de att ett tåg kan åka på isen. Så nog håller den att gå på.
Det är så skönt att andas kall luft, mitt bästa, och jag njuter av att vara ute. När vi går tillbaka är det som solen tippar igen och vi fikar lite igen. Tar några av de vackra handgjorda  pralinerna vi fick på julafton. Välfärd kan se så olika ut, så här ser min ut.

Vila etthundra procent

God fortsättning kära vänner. Idag har jag vaknat för första gången på en hel vecka utan att känna mig helt förstörd, utan känslan av att jag aldrig får sova klart. Idag har jag vaknat med energi i mig själv.

Vår lilla gran

   Och ja, jag har en dotter hemma, haft min svärmor hemma över natten och vi äter alla en låååång frukost. Julen har varit skön och just det där jag strävat efter i alla år tidigare, tror jag. Det vill säga, jag har ätit måttligt, mått bra på det jag ätit. Druckit vatten. Låtit bli sillen (tror det var den som jag svällde av, tack Carina för tipset) och nästan inget socker. Lite mörk choklad. Lagom mängd julklappar för oss alla, för jag gillar att ge, men inget överdrivet. När vårt lilla barnbarn, 3 år, utbrister - oj vad glad jag blir, tack så mycket! över sin lilla julklappshög då känns det fint i hjärtat. När vi alla liksom suckar av nöjdhet då är det som det ska. Och ja, det är klart att vi alla känt att vi varit lite för trötta, dottern som kommit hem från stentufft pluggande och som sover middag när mannen i huset också snarkar, då förstår jag att vi alla behöver vila. Inget är perfekt, men allt är perfekt. Om ni förstår?
   Lång juldagspromenad idag med bit i kinderna, sol och glitter, ingen snö men hård och frusen mark. Vi går en lång promenad, och jag gör en variant på ris á la Malta när vi kommer hem. Låtit ett paket keso rinna av, vispat grädde med lite vaniljpulver och skurit ned apelsinbitar. Lite kanel över alltihopa och vi enas om att det är det godaste ris á la Malta vi någonsin ätit. Utan ris. Som det kan bli. Och kanske är det frånvaron av stress och måsten, av att inte känna att jag måste något som gjort att jag vilat mig fri från en förkylning, vilat mig vidare genom nästa förkylning och faktiskt lagt både yoga och meditation på hyllan. Och jag mår inte dåligt en sekund över det. Inte gjort mina rehabövningar eftersom jag har blåmärken på musklerna och behöver vila 100 %.
   Yogan kan vänta, jag vet det efter 14 år. Meditationen är nästan med mig hela tiden. Mina långa tysta stunder, både i soffan när jag tittar ut eller på brasan, promenaden när man bara hör sitt eget andetag. Allt detta är en medveten närvaro för mig. Utan tankar. Som i meditationen. Och för första gången tror jag helhjärtat att jag slutit springa inombords. Slutat med att räkna ut. Slutat med att tänka på vad jag skulle vilja göra, även inom min yoga. Jag är. Vila 100 procent. Och jag mår fint. Hur mår du?

Ljusa bilder

www.danlindberg.nu

Kreativiteten blomstrar. Plötsligt känns allt lätt igen även om jag fortfarande är trött och långsam så är det som idéer, tankar och önskningar tar en ny riktning. Jag vet att jag tagit tuffa beslut den här terminen. Jag vet att jag tagit ut mig, på gränsen till att inte må helt bra. Jag vet att jag ska vila och yoga när jag orkar och när det är rätt. Hela vägen inifrån och ut. Då kliver min längtan efter annan kreativitet fram. Längtar efter att rita. Måla. Stort. Blött som i akvarellmålningar med blött på blött. Och min krokilängtan måste jag nog snart göra något av. Men vi målar liksom med bilder min man och jag - med foton och tankar som jag vill få i bild. Det är härligt att göra det och veta att jag har en oerhört kunnig och erfaren fotograf vid min sida. Men jag vill fotografera själv också. Har tankar på olika serier jag vill fotografera i yogan. Och det ska bli av. Tills dess bjuder jag på såhär fjärde advent på lite ljusa bilder och hoppas ni känner det jag velat fångat.

Bakfull

Bakfull. Kan inte beskriva det bättre. Kroppen stel och motvillig. Sinnet slött på något märkligt vis trots att jag sovit länge och djupt. Kaminen dundrar och ute smyger en försiktig sol i skogskanten. Det är grönt igen, det lilla vita som pudrade marken igår har smält undan. Det ser ut som vår därute trots att det snart är jul. Igår åt jag julbord med mitt jobb. Jag åt mest sill och lax. En liten bit julskinka gled ner. Några få potatisar. Inget bröd. Men vid dessertbordet var det svårare, lite ostkaka med sylt och grädde. Choklad. Några små knäck. Och ja, en julmust. Och när jag åkte hem kände jag mig gravid. På riktigt. Min mage stod faktiskt rakt ut när jag kom hem, jag såg ut att vara i sjätte månaden och jag funderade över hur jag kunde svälla så enormt. Även mina fotleder och knän kändes svullna! Djissus. Kan det vara maten? Kan det vara sockret? Eller är den största boven min julmust? Tja. Nu är det återhämtning på riktigt. Vem vill känna sig bakis större delen av tiden? Vem vill äta något som inte gör gott bara för att vara snäll, som jag ofta gjort, vill inte "krångla" bara äta och vara glad. Jag ska vara snäll. Mot mig själv. Jag började dagen med mjuk yoga som ändå bara kändes fyrkantig och stel. Satt i min meditation och då började mjukheten glida in. Tog en lätt frukost med mandlar, russin och havregurt (tack Nina för tipset!) och så en lätt promenad. Inga kilometrar. Bara för att sparka igång systemet. Gjorde mina sjukt jobbiga rehab-rörelser. Och tänk. Jag är ledig nästan tre veckor. 3 veckor!! Och varje dag ska jag påminna mig om att nu återhämtar jag mig. Och julmust som jag faktiskt tycker är jättegott, får inte komma i närheten av min kropp igen. (jag vet, socker och kolsyra...) Jag börjar sakta med min yoga och träning och värderar inget, bara låter det vara som det är. Lite nyfiken är jag på er andra, känner ni igen det här med att svälla så infernaliskt? Hur går det med julmusten? Blir du också bakfull?

Intuitiv undervisning

Igår kväll hade jag mina sista yogagrupper för terminen. Jag vet inte om jag arbetat ovanligt mycket eller om jag är extra trött, men den här ledigheten har jag verkligen längtat till. Från fredag är jag också jullovsledig från mitt vanliga jobb. Det är som en nedräkning inombords när jag kravlar mig ur min säng på morgnarna. Och jag har ändå bara mig själv att få upp. Inga små sömniga barn eller trötta tonåringar som skall upp. Men som jag längtar efter att inte ha några tider att passa. Inget jag måste göra. Egentligen.

Jag i supta upavistha konasana
Fotograf: Dan Lindberg

   Trots att jag är så trött och sliten vet jag att jag får energi från att undervisa också. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag har också gått från planerad undervisning till intuitiv. Det vill säga, jag har en tanke, en idé om var fokus ska ligga men när jag ser gruppen kan det hända att jag ändrar mig totalt. Därför att de inte är i skick för just det jag funderat på. Eller tvärtom, jag kan ta i lite mer. Och jag är trygg i min undervisning. Jag har faktiskt undervisat i snart 7 år, 4,5 år på mitt egna ställe och jag har mycket erfarenhet. Dels av min egen yoga på över 14 år, dels av undervisning halva den tiden. Det fiffiga i det hela är att det aldrig tar slut. Att nivåerna och hela strukturen förändras och jag kan se hur otroligt många av de asanas vi gör, hänger ihop med andra asanas. Det ena ger det andra. Jag kan också känna att den instruktörsutbildning jag gick, den gav mig bara en start på det som komma skulle. För det är i praktiken, in the practice, som vi lär oss allt. Hur vi kan ha hur många idéer som helst kring olika serier, andetag och asanas men utan erfarenhet och egen träning av det vi gör, inget att förmedla. Då blir det bara ett slags visande av något som man inte förstår något av. Egentligen.
   Men jag vet också att det tar mycket av att undervisa. Av mig. Av det jag ger. Jag är totalt närvarande i stunden och känner ofta att de "ingivelser" jag får stämmer klockrent med den som frågar. Det är som jag hämtar kunskapen någonstans, om ni förstår? När jag koncentrerar mig helt på den som frågar så uppenbarar sig oväntade svar och lösningar. Som jag själv inte hade tillgång till innan. Det är det jag menar med intuitiv undervisning. Är det någon som förstår vad jag försöker säga? Eller låter det flummigt och konstigt? Ibland har jag som ett slags tema under en termin, eller var vi lägger extra fokus under ett flertal gånger, som höfterna till exempel där de flesta är stela någonstans. För det kan ju vara stelt på så olika vis. Men sedan kan det visa sig att det gruppen behöver är något helt annat och då ändrar jag mig. Jag är trygg i det. Självklart kan man ha ett tema över en helg eller vid enstaka tillfällen, det är inte det jag menar, utan det andra, när man ses över tid. För då händer det saker. I det stora. I det lilla. Men nu har jag med min vackra julbukett sagt tack och hej för nu, och jag ska lyssna lika intuitivt när det gäller min egen yoga. Där kan min lilla röst ibland försvinna i ett annat brus. Det är faktiskt mycket svårare än att lyssna för andra. Som i den asana jag gör på bilden, den har jag umgåtts mycket med och det tog väldigt lång tid innan jag förstod den. Förstår du vad jag försöker säga? Egentligen?

Hologrammet

Jag tror på godhet. Jag tror att det goda segrar. Jag tror att man kan förändras i grunden med hjälp av vad man tänker och hur man andas. Jag tror att vi alla hör ihop. På ett plan. Även om vi alla är individer så delar vi också allt vad det innebär att vara människa. Jag tror att om jag hittar sätt, strategier och hjälp i mitt liv, så kommer det också dig till godo. Kanske är jag naiv. Kanske är jag rentav korkad. Det må så vara. Men så tror jag. Och det hjälper mig mycket  i min vardag, i mitt liv. Varje gång jag kan tänka annorlunda kring hur någon gör som jag inte sympatiserar med, så lättar molnen. Nej, jag ursäktar inget på det sättet. Ingen är utan ansvar, varken i stort eller smått. Men mycket kan förklaras. Behöver helt enkelt inte förstoras till att vara mer än det är. Så. Att det finns människor som tänker annorlunda är självklart men den här trenden att vi ska påvisa hela tiden hur rasister och andra tänker, det står mig faktiskt upp i halsen. Varför ska vi spekulera i hur SD tänker om alla frågor eller skulle kunna tänkas i en eventuell framtida regeringsbildning. Varför hänge sig åt något som inte är? Självklart ska brott och andra kriminella handlingar hanteras, utredas och dömas. Men resten?
   När jag gör min yoga, min meditation och hanterar det som väcks inombords. Tar emot. Går vidare. När mitt medvetande höjs eller expanderar. När jag delar med mig av det här i bloggen eller berättar om det. Eller när jag inte delar med mig av det så förändras ändå något mellan oss. Det sker ändå. När jag sitter med mitt andetag och det blir en sådan där magisk stund när jag känner hur ljuset inom mig är stadigt och starkt. Utvidgat. Då känner jag också väldigt starkt att jag är en del av ett stort sammanhang. Att alla enskilda delar också bildar en stor enhet. Ett hologram. Att alla små delar hör ihop. Alla vi människor. Det är så stort. Det är rikedomen för oss i våra mänskliga kroppar. Det är att inse att alla påverkar. Att jag påverkar mig själv är naturligt. Men att jag faktiskt också påverkar andra. Inte bara de som känner mig eller i min familj. Jag menar det stora sammanhanget, där vi alla är delar av ett enormt hologram. Visst är det fantastiskt? Visst kan vi lägga vårt fokus där? När jag tänker på helgens final i Musikhjälpen (ja jag vet att jag skrivit om det tidigare) så fylldes mitt hjärta av både glädje och sorg. Men mest att vi faktiskt har en enorm kraft tillsammans. Att vi faktiskt kan hjälpa varandra och att vi VILL det.

Familj. Vänskap. Värme.

En helg av allt. Komprimerat. Men ändå skönt. Antibiotika mot en envis bihåleinflammation. Suck men nödvändigt för huvudet känns tre nummer för stort, framför allt ansiktet och orken har inte varit på topp. Perfekt utslagna hyacinter som ger mig dofteufori. Besök hela helgen av vår son med flickvän. Gemenskap och goda samtal. Bio med sista Hobbitfilmen, bra hopknutet av alla delarna från boken. Spontant restaurangbesök på en tapasrestaurang, gott och inte alls någon julmat :)  Långfrukostar med tända ljus och stjärnor, imponerad av sonen och flickvännens driv och tankar om liv, jobb och vad som betyder något. Ett barnbarn som är lucia dygnet runt just nu och som lekte oavbrutet under trappen där jag hängt upp en stjärna i hennes lilla vrå.
Besök i en yogaelevs lilla affär där min bok står på parad på hyllan, glädje och stolthet. Kort och gott, min helg i ett sammandrag;  Familj. Vänskap. Värme. Allt som betyder något. Hoppas din helg också varit fin.

Efter kraschen

För en vecka sedan var jag och min man på en föreställning av Cirkus Cirkör, Underart. Det är en föreställning som i sig var som en hisnande berg och dalbana av oerhört skickliga dansare, akrobater och musiker. Musik och sång som vävs ihop suggestivt  med dans, balans och allt annat till något man inte riktigt förstår med sitt sinne, men mer med sitt hjärta. Det som var det mäktiga i det hela var hur föreställningen kom till. Olle Strandberg, regissör och skapare av det hela, kraschlandade i december 2005. Han föll och bröt två nackkotor och skadade ryggmärgen. Blev förlamad.
   Idag är han helt återställd men har självklart kraschen som en tudelare i sitt liv. Före och efter. KRASCHEN. Och hur han skapat något så fantastiskt utifrån en svår händelse. I just sitt liv. Jag citerar ur programbladet;

Jag kommer ibland på mig själv med att försöka bli som jag var. För det första vet jag inte ens vad det innebär och för det andra är det dumheter. Föreställningen Underart är ett minnesmärke kraschen till ära, referenspunkten i mitt liv. Det händer här och nu och den är en livsbejakande idé sprungen ur sorg och en längtan. Den är berättad genom cirkus av människor som står mig nära. Vi försöker vara uppriktiga och ärligt talat är det väldigt lustfyllt att gemensamt skapa en hyllning till kraschen.
Det är svidande vackert. Sorgligt. Men ett bevis på vad längtan och sorg kan skapa tillsammans. När man bejakar hela sig. Allt som sker i ens liv. Det svåraste kan bli det vackraste. Om man vågar släppa förtöjningen om det som gjort så djävulskt ont. Fysiskt. Mentalt. Känslomässigt. Och allt däremellan och tillsammans.
   Och det jag ser och det jag läser vidare om utövandet av nycirkus får mig att direkt relatera till yogan. Till min yoga. Hur svåra saker får mig att lyfta när min sorg och längtan gått tillsammans. För livet är alltid både ock. Och allt kan förändras i en annan riktning. När man tagit sig igenom sorgen och bearbetat, när man inser att livet fortgår. När man vet att man har all kraft inom sig. Ja då kan den svåraste kraschen bli det vackraste. Har du möjligt gå och se den!

Och ja bilden visar hur föreställningen slutar, alla sju står på huvudet i varsin glasskål. Med vatten i. Länge. Och då blir alla andra huvudståenden så ytliga :) Ha en finfin helg!

Volontär

För några dagar sedan träffade jag en vän jag har yogat tillsammans med. Hon flyttade till Stockholm för några år sedan och nu sprang vi på varandra när hon var hemma på besök. Hon lever i en ganska flashig värld, ytligt betraktat. Jobbar i reklambyråsvängen och har alltid de senaste frisyrerna och kläderna samtidigt är hon den raraste människa man kan tänka sig. När man har delat yogan under längre tid får man ofta en speciell relation. I alla fall är det min upplevelse. Förutom yogan har jag sett henne som en tjej som är i partysvängen och som lever ett liv som är väldigt olikt mitt.
   Hon berättar att hon ska åka ut som volontär i slutet på januari. Hon vill helst jobba någonstans med djur som är utrotningshotade men skulle även arbeta med barn någonstans i världen. Och jag blev så glad. Att hon tar sig dit. Hon hade kort och gott sagt upp sig från fina jobbet och som hon sa - Det mesta är möjligt för oss som lever här. Jag måste göra det jag tycker och känner är viktigt. Men just det här att hon faktiskt gör det också. Hon gör det många pratar om.
   Volontär. Det är något jag tänkt på i omgångar. Något vi diskuterat här hemma. Att leva och jobba för andra någonstans där det faktiskt är livsviktigt. Jag känner en annan person som arbetat med barn i Asien som volontär. Och det gror en tanke i mig att jag och min älskling skulle kunna resa någonstans inom en ganska snar framtid för att vidga vår horisont och ge hjälp på plats. Ja jag förstår att det är omvälvande och inte alls glamoröst någonstans. Men att öppna sitt hjärta och sitt liv lite mer. Det är en lockande tanke och ännu mer nu när jag träffat någon som faktiskt har bestämt sig. Har du funderat på det någon gång? 

Yoga i realtid

Jag hör med förfäran att hela generationer dör ut i HIV i olika länder i Afrika. Hör Anja Pärsson berätta om sin resa i Sierra Leone förra året och där det fanns väldigt få vuxna människor, de flesta var barn och äldre. Hör om Mocambique där medelåldern är 19 år!! NITTON ÅR. Kan vi ta in det? Hade vi bott i det landet hade våra barn förmodligen varit döda nu. Det går inte att ta in. Reportern berättar om en kvinna som tog hand om sina barnbarn för att hennes tolv(12!) barn var döda. Nej jag vet. Det går inte att hjälpa alla. Men ibland som när fantastiska initiativ tas, då det bara är att hänga med för oss, då behöver vi lyfta på plånboken. Att HIV-smittade människor i alla länder ska ha rätt till medicin, som de har här hemma. Musikhjälpen är ett sådant fantastiskt initiativ och det enda vi behöver göra är att sms:a 50, 100 eller 200 kronor till 72999. Jag har önskat några gånger. Sist så kunde jag inte hjälpa att det blev många gånger. Och de som sitter där i glasburen i Uppsala, vilket jobb de gör. Visst är det glädjefyllt också att hjälpa? Visst är det väl yoga i sin rätta bemärkelse?
https://www.facebook.com/Musikhjalpen?fref=nf

Nä vi har inte pratat om andningen

Blir uppringd av en person som vill testa yoga hos mig. Han berättar att han gått på en stor yogastudio i stan. På det tredje tillfället för nybörjarna skulle de stå på huvudet. Varje pass innehåller 60-70 positioner. När jag frågade hur han hann med att andas  sa han - nä, andningen har vi inte pratat om. Jag har kollat lite på Youtube. Men har tänkt att det borde finnas något mer än alla dessa gymnastiska övningar.
Ja jo. Något mer. Jag vet inte var jag ska börja. Jag blir trött. Jag blir ledsen och låg. Det här är inte ett gym, där hade jag på något sätt kunna dra slutsatsen om att man framhåller de rent fysiska övningarna , men en yogastudio...
Vill inte vara negativ. Men nog är det något som är galet?
   Och ja. Det är klart att det hänger ihop med hela den här trenden att stå på huvudet eller händerna. HELA TIDEN när man ska visa yoga. Så att yogastudios tror att de måste servera det också. Eller kan de inte mer än så? Det är ju ändå värre. Man kan tapetsera väggarna med certifikat men det spelar ju ingen roll om man inte har förstått. Vad det är man faktiskt sysslar med. Utan kontroll på sin andning och hur man skall andas så blir det väldigt lite över till utveckling. Förutom musklerna då. Att allt kommer med en förändrad andning. Allt annat är yta och prestation.
   Ja ni vet ju att jag skriver om det då och då, att jag blir upprörd och känner mig som en försvarsadvokat för yogan och dess ursprung och varför vi gör den. Helt enkelt. Och nej. Självklart sitter inte jag inne med hela sanningen. Gör inga anspråk på det på något som helst vis. Och nej. Jag kan inte andra yogastilar, men när man inte ens nämner andningen när man har hand om yogan - det är ofattbart.

   Som jag vidhåller ligger ansvaret även hos oss, som arbetar med yoga. Inte bara för vad vi säger utan som sagt för vad vi inte säger. Att en del hellre yogar hemma till en skärm istället för att "utsätta sig" för en lärares ögon, kunskap och erfarenhet. Att vi är blyga och inte vill visa våra kroppar eller "tillkortakommanden" för andra. (Jo jag har läst undersökningar om det här, det är inte mina formuleringar)
  Men hur blev det så här? På så kort tid? Och när vi väl går till yogan IRL då ska vi vara nästintill akrobater. Ställ dig frågan inuti - varför gör jag yoga? Och låt svaret komma inifrån dig själv, låt din lilla röst växa sig stark, lyssna till din själ. Och inse att allt annat är show. Och framför allt pengar.
   Varför tror ni att Yogagirl har så välstajlade bilder där inte ett sandkorn ligger fel? Ställ er frågan och sedan vad det har med er att göra? Vad som sammanlänkar er? Eller är det bara ögongodis? Våga fråga dig själv varför du gör det du gör. Inse att den här yogan, den har blivit en miljardindustri. Där säkert varje enskild deltagare inte är en dålig människa. Men där summan av de som presenteras blir så förflackat, så ytligt, så välkomponerat. Snyggt helt enkelt. Och hur många dras inte med i detta? Vågar vi stå upp för det vi tror på? Tar du diskussionen med dina yogaelever? Jag gör det. Och de flesta av dem tycker att det är skönt. Säger till och med - som jag behövde höra det här!

Slut på dagens predikan. Och ja. Ingen är perfekt. Och ja. Självklart kan man inspireras av bilder. Men ärligt talat. En till bild på en smal blond relativt ung tjej som står på händer eller på huvudet. GÄSP. Är det inte dags för lite kurvigare modeller? Lite andra färger på människor? För när 99 % ser ut så då är det svårt att hitta förebilder. För just mig. Eller för dig. Låt oss prata. Och framför allt låt oss lyssna. Inåt.
   

Sol och regn

Andra advent och rutorna är strimmiga av regn. Sover djupt, min underbara sömn. Är nästan inte  vaken när jag mediterar, mer som i ett tillstånd som flyter. Vi har som en slags retreat här hemma, tänder massor av ljus till meditationen. Tänder stjärnorna och dricker kaffe. Min älskling bakar croissanter och vi läser. I tystnad, bredvid varandra. Det är också en skön känsla, tillsammans men tysta. Det har alltid varit min favorit när barnen bodde hemma, alla gjorde sitt men vi var ändå tillsammans.
  Igår gick jag en promenad i solen och njöt. Drog i mig ljuset och insåg hur otroligt lågt solen står nu. Våra solceller på taket nåddes inte av solens strålar ens, de var för låga! Jag tänker att vi är bra tappra som bor i den här delen av världen, som står ut med den här  tiden och till och med gör något bra av mörkret. Vi är starka!

Jag bjuder på lite bilder från gårdagen och önskar dig en fin adventssöndag.

Välfärd

Natten före fullmånenatten och jag är lite trött.  Känner alltid av månen mest precis innan den är full. Skönt yogapass med mina elever igår och det finns kvar som en strimma av glädje i mig. Idag har jag min fredag, min dag. Olika saker som var planerade idag har blivit ändrade. Dagen är helt och hållet min! Vaknar när ljuset glider in och jag får en kopp kaffe av min älskling innan han åker. Ligger där i sängen. Läser tidningen, försöker skumläsa allt som är för tungt och det blir inte så mycket kvar, men ändå.

   Igår kom Friendly Food , mat utan gluten, socker och mjölk av Hanna Göransson i min brevlåda. Jag bläddrar försiktigt och läser faktiskt varje recept. Och inser att det här är ingen pekpinnebok, det här är ingen ät-det-här-för-det-är-det-enda-rätta! Nej det är en bok som talar till glädjen och skapandet i mig. Att bara ha frön och olika mjölsorter utan gluten hemma, så fixar man det mesta. Och ja, det mesta har jag i skåpet. Inte qinuoamjöl eller kokossocker (var köper man det?) men annars så är det bara att köra igång. Varje adventssöndag har jag planerat in fika med vänner och familj, för att jag vill träffas och för att jag vill tända ljus och fika. Ska testa recepten då.
   Sitter här i vår lilla smyg som förr var vår glasveranda. Äter min bovetegröt med hallon, mandlar, pumpafrön och banan. Har ljusen tända. Tänder dem alltid när jag är själv, det förhöjer det mesta.  Ute är det grått och jag väntar på snö och frost. Livet är behagligt. Jag är nöjd. Jag har ingen strävan någonstans just nu. Längtar ingenstans just nu. Det är mitt kvitto på de olika val jag gjort som i stunden inte känts så stora men som i slutänden gör all skillnad. Yoga. Meditation. Välja. Välja bort. Att bo i sig helt och hållet. Att vara nöjd med sitt eget sällskap, även om jag gillar att vara med andra. Att inte ha stress eller panik för något. Att vara glad från djupet utan någon särskild anledning. Välfärd som den stavas för mig.

Läkande asanas för kvinnors eventuella problem

De kvinnliga problemen. Eller hur man ska formulera sig. Mensvärk. Pms. Klimakteriebesvär. Jag har en asana som jag tjatat om en hel del. För jag kan inte låta bli att påminna om den då och då, baddha konasana, fjärilen.
Jag har fått olika frågor av mina elever och när det gäller de här problemen så är baddha konasana överlägsen. Enligt min erfarenhet och vad de berättar. Igår blev jag extra glad över vad jag fick höra.  
   Den första berättar om sin svåra pms, med jobbiga cravings och outhärdligt humör. Nu har det stillnat ner sig betydligt.
   Nästa berättar om att hon haft svettningar och vallningar i så hög grad att hon har varit tvungen att gå upp , 3-4 nätter varje vecka för att duscha och byta lakan. Nu ligger hon i supta baddha konasana, bakåtliggande fjärilen i 20-30 minuter innan hon går och lägger sig. Sedan hon började med det har hon inte behövt gå upp en enda natt, inte vaknat av svettningar och vallningar.
   Den som haft svår mensvärk har som "i ett trollslag" (hennes ord) blivit av med värken efter att ha legat i supta baddha konasana.
   Den ska till och med vara bra för den som är i läge för att föda barn. Livmodern hamnar rätt och det är så logiskt och naturligt. Jag blir glad och varm inombords över att en enda asana kan ha sådan påverkan. Det visar än en gång en glimt över hur otroligt verksam yogan är när den används rätt även för olika typer av åkommor och kroppsliga problem. För inget av tillstånden är naturliga. Det handlar om obalanser och hormonsköljningar. Det är inte ett naturligt tillstånd att ha mensvärk, pms eller våldsamma svettningar i övergångsåldern. Det är bara vanligt. Så vanligt att vi tror att det hör till och att det är något som är som det ska. Är du intresserad av att veta mer och få fler asanas kring de här delarna i livet så rekommenderar jag varmt att ta del av Emma Balnaves' pdf-fil som finns på här. Bara att ladda ner. Ta hand om dig och var rädd om dig. Och glöm framför allt inte att menstruationen är en nedåtgående process i din kropp, yogan är en uppåtgående. Så någonstans "krockar" de om man kör på som vanligt. Men sittande och liggande läkande asanas, de vinner alla dagar i veckan i de här tillstånden.

Bilden på mig när jag sitter i baddha konasana är förstås tagen av Dan Lindberg