Glad men ändå bestört inför bristen på respekt

Vi kör in på gården och det är sådär underbart att komma hem. Jag har huvudet men framför allt själen fylld av min kurs med yoga, dans och sång. Det lever förhoppningsvis i mig när vardagen tar vid. Jag ska göra allt för att behålla det så. Jag ska också vara än mer varsam eftersom jag verkligen vet att små rörelser ger stor effekt i slutänden. Fylld av glädje men också stor respekt över den kunskap mina lärare har och förmedlar. Saker som kommer till ytan och som gör att jag får glimtar av vad jag inte förstått tidigare. Tacksam för deras resande sedan 17 (!) år runt jorden.
   Nymånen letar sig fram på himlen och när skymningen djupnar så har jag packat upp, vattnat blommorna och hunnit andas min luft. Min syrerika på-landet-luft. Kollar mailen, läser ifatt på några bloggar.Kikar in hos en före detta vän, som jag kanske läser hos en gång i månaden, för att hon har ändrat sin livsstil radikalt och det är kul ibland att se hur det går. Men läser till min bestörtning detta:

"Den första yogalärare jag mötte var väldigt noga med att allt skulle vara perfekt. Jag vet att många ÄLSKADE henne. Jag hade till och med vänner som blev förälskade i henne. Men. Jag tycker hon och den yoga hon representerar var och är ganska trist faktiskt. Utan tillit till sina elever att själva ta ansvar. Det handlade mycket om sätta gränser och ge mandat. Att hon till exempel "förbjöd" sina elever att stå på huvudet. Eftersom huvudstående bara var för mycket erfarna yoginis. Hon hade glömt hur det var att vara barn. Att våga leka. När jag kom till xxx så var yogan en helt annan. Här var kylan utbytt mot värme och svårmodet var utbytt mot ett lekfullt allvar. Här var yogan inkluderande. Inte exkluderande. Alla borde få yoga på xxx. Här blev jag förälskad. Men inte i min lärare, utan i yogan."

Nu förhåller det sig så att den här tjejen och jag började på samma yoga samtidigt när den var ny i stan, för 14 år sedan. Sedan slutade hon efter några gånger för att hon var gravid. Hon yogade sedan ALDRIG mer för den läraren. Eller gjorde den stilen. Min yoga, som här kallas tråkig... Det vi började med då var så långt ifrån huvudstående man kunde komma, vi hade stora problem bara av att sitta med korslagda ben och rak rygg. Ben och fötter somnade och vi kunde knappt stå på fötterna efteråt. Ni vet, när man är nybörjare och allt är svårt. Vi diskuterade ALDRIG huvudstående så länge min f d vän var med. När detta sedan kom upp i form av frågor så berättade vår lärare om personer hon mött som hade skadat sig i detta och hon var därför restriktiv. Men vem behöver stå på huvudet när man inte ens kan stå på fötterna?? I samma veva gick en av våra döttrars vän och testade någon slags "yoga". Den vännen var gymnast och skulle testa huvudstående. Hon bröt nästan nacken. Nej, det är ingen skrämseltext, det är helt sant. Hon fick nackkrage, smärtstillande och blev "bara" svullen i nacken. Och ja, jag vet, barn leker och vi stod på huvudet i skolgymnastiken när jag gick på högstadiet. Men ändå. Varsamhet är att föredra i min värld. Och ja. Respekt också för den som undervisar, det är liksom vitsen med yogan. Respekt för andra, inte bara för sig själv. Att man kan döma ut en yogalärare efter några gånger är för mig svårt att förstå. Därför skriver jag detta. Jag vill stå för den läraren, för alla lärare. Även om jag inte yoga för henne längre, hon flyttade från stan, har jag ändå lärt mig väldigt mycket av henne. Det har jag gjort av alla lärare jag mött och alla är värda respekt i min värld. Jag mår dåligt över den här typen av blogginlägg. Var finns respekten för själva yogan? För lärarna? Är det trist att inte låta eleverna själva bestämma vad de ska göra? Eller handlar det om kunskap, erfarenhet och att man är rädd om andra? Vem vet vad man behöver när man börjar med en andlig disciplin?

När vi bilade upp och ned till Österrike på kursen så lyssnade vi på en del vinter- och sommarpratare. En som verkligen fastnade inom mig var Christian Falk. Har du missat honom så rekommenderar jag honom av hela mitt hjärta. Sann, rak, ärlig och med en svärta som han formulerade elegant så vi bara fortsatte lyssna. Bland annat pratade han om musikstilar. Om olika stilar och hur han tyckte att man behövde närma sig olika sätt att uttrycka sin musik på med respekt. Man stövlar inte bara på utan man tassar in, lyssnar, känner in och kanske testar. Exakt så känner jag för yogan. Och dess olika stilar. Och dess olika lärare. Och att utöva yoga är framför allt att ha respekt för sig själv och för andra. Och kanske inse att andra kan saker man inte själv kan, även om det triggar en del i oss av känslor och ego.

Det kändes som luften gick ur mig när jag läste den här bloggen. Som om allt svärtas ner. Som om allt ska vara KUL och fyllt av snabba kickar. Som om inte kunskapen är värd något. Jag ska verkligen sluta läsa en del bloggar. Funderar starkt på att sluta blogga själv, känns som mycket ska vara coolt och jag kan väl själv. Konstig hemkomst.

Om man tänker

Om man tänker på kroppen som en form, ett kärl för energi då blir seendet på utsidan helt annorlunda. Om man tänker att man har förbindelser i kroppen mellan olika delar som korresponderar på olika sätt, då blir utsidan inte viktig. Om man tänker på flexibilitet så blir det helt irrelevant för det som skall ske inuti. Om man tänker på alla dessa bilder som skall illustrera yogan så vet man inget om hur personerna tagit sig in i positionen. Ja man kan se om de står snett, fel eller lutar åt något håll. Men man kan inte se var energin går förlorad i just den stunden. Man kan inte se på utsidan alltid vad som pågår på insidan. Man kan inte heller veta när obalanserna eller hindren manifesteras. Om man tänker på att man vill ha en frisk kropp hela vägen tills man dör, då blir olika positioner helt irrelevant för hälsan. Om man inte fått  just den asanan för något speciellt, av sin lärare. Om man inte fått just punkten adi pati uppe på huvudet som behöver stimuleras. Åh. Jag står inte ut med en bild till som skall illustrera yoga och där man står på huvudet. Om man tänker.

Där jag är

Yoga - the way to return to the source. Meningen som min lärare återkom till flera gånger under gårddagens lektion. Åh det är tungt. Åh det är lätt. En del visdom landar, små korn, en hel del flyger över mitt huvud. Men vem har bråttom? Att känna kan ta tid. Att hitta tillbaka in kan ta tid. Vem är jag att försöka skynda mig? Finns inte längre i mig. Jag är där jag är. Tar mig vidare. Vem bryr sig om det tar ett år, två år, fem år eller tio år? Jag har ju tiden nu. Jag använder den.
   Vaknar före klockan, det duggregnar ute och Wien visar sitt höstansikte. Jag har inget emot det. Morgonens lektion är tuff. Stillsamt tuff. Ni vet när det känns som allt ska gå av? Eller det kanske ni inte vet? Jag vet. Tårna står rakt upp efter våra långa inledning av samasuchi. Vår uppvärmning värmer mig så att det rinner om mig. Jag som aldrig svettas. Men det är överskottsvätska i vävnaderna. Och att bara stå med lätt böjda ben en längre stund kan få vem som helst att ge upp något. Och det gör jag. Tänker på alla "yogabilder" jag sett flimra förbi på nätet i alla möjliga forum. Balanser av olika slag. Men det här - det här - det är något som är totalt annorlunda. Något som får oss att ge upp något för att få något. Något som ser simpelt ut men som kräver all koncentration. Stå still. Låt låren brinna upp. Släpp allt när du sakta tar dig ner till olik squats. Så börjar dansen, Nrttha Sadhana. Svårt. Hårt. Mjukt. Vackert. Jag mår illa. Indien finns i mitt system, så mycket att jag måste gå ut och kräkas lite mitt under vår träning. Men mår bättre efteråt. Jag vet att jag inte ska pusha mig själv på något sätt och jag gör inte det. Måste jag sätta mig för illamåendet och yrseln, då gör jag det. Men inte än. Till kvällen har vi en annan lektion. Vi jobbar med känslan och försöker återvända till källan. Yoga.

Teknikfientlig

Det här med min teknikfientlighet. Jag har varit emot all teknik varje gång något nytt har kommit.  Jag var emot CD-spelare, telefonsvarare, sladdlös telefon, mobiltelefon osv. Det är crazy och ni hör ju hur gammal jag är :) Jag har stoltserat med det. Jag har känt mig klar över var jag står. Men det märkliga är att när jag väl sedan börjar använda tekniken, då blir jag fast. Därför har jag också medvetet valt bort vissa delar i sociala medier för att inte fastna. Jag twittrar inte och jag har inte varit på Instagram, mer än att jag registrerade mig en gång. Jag är trög, jag vet! För jag gillar ju bilder, jag har alltid fotograferat, växte upp med en fotograferande pappa som hade ett mörkrum i en av våra garderober, sedan köpte jag min första systemkamera när jag flyttade hemifrån. Framkallade mängder av bilder och älskar fortfarande svartvitt. Gifte mig med en fotograf och då flöt mina bilder undan. Jag tog mest familjebilder, jul och födelsedagar. Men gjorde många album till ungarna. Som en hobby. Och med min smarta telefon har jag tagit mängder med bilder, som en slags dagbok och nu inser jag att Instagram egentligen är mitt forum :) Men jag är ju nybörjare i den kanalen. Så jag frågar dig - hur gör du? Skriver du på svenska eller engelska? Uppdaterar du varje dag? Det här med hashtaggar, skapar du egna eller använder du andra? Och nej. Jag kommer inte att lägga ut bilder på när jag yogar varje dag, det finns inte på världskartan. Men någon gång då och då, samtidigt vill jag spegla resten av tillvaron. När jag traskar runt där inne ser jag alla varianter förstås. Men om du har lust att dela, hur gör du?

Bitterljuvt seende

Kör från Prag mitt på dagen. Trafiken är tät. Vägbyggena många. Men det tar bara några timmar så är vi framme. Det känns så hemtamt och det är inte länge sedan vi var här. I samma lägenhet. På yogakurs. Vår kurs börjar först på torsdag kväll med en lektion, en föreläsning av Zhander. Men idag har vi fotograferat dem i studion där vi yogar. Och det är ett stort privilegium att få se dem yoga så här. Vi är fyra människor i rummet. Min man fotografen, Emma, Zhander och jag. Och vi har gjort det här några gånger och det är faktiskt 10 år sedan min man fotograferade dem för första gången. Det är klart att de har hittat den där energin mellan sig. Den som yogar och den som fotograferar. Många säger att det är klart att mannen tar så bra bilder eftersom han också yogar. För dem. Men det är inte hela sanningen. Det krävs något mer. Det krävs ett oerhört tränat öga. Och min man har det. Från olika situationer och saker han gjort i sitt liv. Zhander pratar om att ögonen behöver ta in formen, the shape, för att kroppen ska förstå. Och jag lyssnar på honom. Framför allt så tittar jag. Jag ser asanas. Men jag ser också energin. Den som får deras kroppar att röra sig så att det ser ut att vara utan ansträngning Så oerhört komplexa rörelser och positioner som liksom flyter i varandra. Det är inte många som sett dem så här. Så länge. Jag sitter andaktsfullt och tar in. Rättar till en lampa eller flyttar på en sladd om det behövs. Annars får jag en lektion i att se. Och jag är helt slut efteråt. Jag som bara suttit med mina sinnen och försökt dra in bortom tanken. Inte ansträngt mig att se men ändå sett. Ni vet, när den ordlösa kunskapen och glimtarna lyser upp inombords. Efteråt, när vi baxat bort all utrustning, låst och tagit bilen hem till vårt kvarter och druckit kaffe, då är jag groggy. Av seendet. Och ja, lite trötthet också, vi har färdats långt och vi gick upp klockan fem. Men ändå. Bitterljuvt seende, jag ser saker jag häpnar inför och böjer mig inuti. Men jag ser också saker jag inte kommer att utföra. Och nej. Det är inte det viktiga, jag vet. Och ändå kan en klang av något, en sällsam ton av saknad leta sig in i mig när jag glimtvis tar in yogan jag sett som ser ut att ha skett helt utan ansträngning. Även om jag vet hur många år det tagit dem för att lära sig vissa delar. Så finns ett glapp, ett vemod av att sakna det jag inte har eller får. I det här livet. Och ändå. Tacksam för att jag fått se det. All har två sidor. Alltid. Bitterljuvt seende.

Den här gången är det jag som fotograferat själva fotografen

På väg

 Inte varit aktiv här på några dagar och det har sin förklaring. Jag är på resa igen. Allt planerades för ett år sedan. Min sista behandlingsresa till Indien. Vår yogakurs i början av september i Wien. Men också den här resan. Och ja, jag var lite trött när jag skulle packa väskan eftersom jag hunnit med två resor i jobbet också.  Ibland blir det så och man väljer inte alltid allting. Och jag vill inte på något sätt låta bortskämd över saker jag valt och som jag får göra. Men ändå. Kom hem i torsdags kväll efter min yogalektion. Vi åt lite. Packade. Och sov tidigt. Vaknade tidigt i fredags morse och när vi satt i glasverandan och drack vårt morgonkaffe så gled jublet fram. Glädjen. Att jag ska få yoga igen i Wien. Tröttheten flöt bort och vi körde söderut. Glad helt enkelt.

Forspaddlaren på väg på sitt sättt

   Nu är vi i Prag och min man som är forspaddlare och även instruktör han är i sitt Mecka. Själv sitter jag på flodkanten, dricker en ramlösa och läser boken om Zlatan, som jag till min förvåning blir helt tagen av. Hans historia. Och jag känner att de där sevärdheterna som jag förr sprang runt på förr, som jag på någon slags inre checklista bockade av, de intresserar mig inte längre. Jag vågade liksom inte låta bli, om ni förstår?
   Igår kväll när vi tagit en promenad till kvarterskrogen som har så god mat här så slogs jag av hur mycket som jag lämnat. Nästintill vemodig. Lämnat saker. Lämnat platser. Lämnat människor. Och allt för att annat har tagit plats. Som det verkliga jaget vill ha. Inte den sociala konstruktionen som delvis var jag, om ni förstår hur jag menar? Det finns inget fel med något, absolut inte fel att vilja titta på historiska byggnader eller annat som man gillar, men när det inte är sprunget ur en verklig längtan eller intresse, då blir det fel. Samma med saker hemma. Jag har alltid gillat inredning, men nu är det som jag är mätt.
   Samma är det med människor. Man växer åt olika håll och när man inte delar grunden eller längtan efter det genuina, så blir det inte lika viktigt att hålla fast vid varandra. Jag vet flera personer som har varandra sedan lågstadiet och inte riktigt vågar släppa taget. Som om man inte ändrats miljoner gånger sedan dess. Som om man inte skulle våga vara precis den man är när man är vuxen. Som om det vore farligt att lämna. För mig har det varit så, jag pratar ur egen erfarenhet. Har nästintill samlat på människor. Tills jag vågade låta bli. Och ja, det är lite vemodigt. Och ja, det blir lite tomt. En stund. Men sedan kliver andra in. Vi har umgåtts i många olika grupperingar eller vad man ska kalla det. Men efter skilsmässor och annat trassel har en del försvunnit. Andra blivit viktigare. Men för mig är det viktigaste att jag vågar vara sann mot mig själv. Utan att trampa på någon, naturligtvis. Men det är inte alltid bekvämt. Inte alltid begripligt för andra, de val man gör.
   Så efter den långa inledningen vill jag säga att jag är glad men lite vemodig över att jag släppt så mycket barlast. Vem vet vad som kommer sedan, vad jag fylls av. Och jag är glad trots allt att vi är på väg igen, bilandes ned genom ett sensomrigt Europa, på väg till nästa kurs. Och att huset är omhändertaget och bebott där hemma, känns som en bonus. Jag är på väg, på flera plan.
 Så ser jag den här bilden på Sanna Ehdins logg på FB och slås av att det är ju precis det här jag örsöker säga :) Men med lite fler ord. Jag är mig själv nu, mer än någonsin och det är klart att det känns när man förändras, konstigt vore väl annars. Ha en fin helg mina vänner!

Lärare och elev. Det urgamla sättet att yoga.

När jag tvivlar. Då ska jag läsa en rad ur ett mail jag fick igår kväll:

Fantastisk yoga i kväll! Grät lika mycket som jag hade svettats när jag cyklade hem. Tack!

Och jag skulle kunna göra listan lång av alla mail, sms och samtal jag får. Men jag stannar där. För det är inte för att lyfta  mig jag skriver det här. Det är för att lyfta yogan. Yogan. Med stor bokstav. Men framför allt är det för att lyfta dialogen. Tvåvägskommunikationen. Den där som sker mellan människor IRL. De där mötena som helt försvinner när du yogar till en inspelad röst eller en skärm. Envägskommunikationen som hyllas hela tiden. Varför? När man missar det som är det extra. När någon SER. Någon som korrigerar eller faktiskt visar på rena fel man kan göra och som gör illa ens kropp i det långa loppet. Ser ibland hårresande bildexempel i bloggar och på andra ställen hur människor "gör yoga". Ser en människa stå på huvudet och sedan luta sina ben bakåt mot en väg. Bakåt! och ja, tror ni att den människan har problem med ryggen sedan? Självklart om du frågar mig. Och ja så blev det, ryggproblemen gjorde entré hos den personen. Listan skulle bli lååång om jag skulle skriva om allt jag ser där  människor gör saker som inte gagnar deras kroppar. Det föder bara ett ego. Egots eget intrikata spel. Ställ dig själv frågan - varför ska jag göra det här? Varför? Och svaret du får måste vara att det är något som gagnar dig. I det långa loppet. Hur ska du våga utmana dig själv med något som är mer än gymnastik om du inte har en guide? Jag fattar inte hur människor tänker. Eller är det vår tidsanda? Du kan allt själv redan? Egentligen?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Var varsam med dig själv. Och när tvivlet gör entré hos mig, som det gör då och då, då ska jag påminna mig om varför jag gör det här. Att jag står där vecka efter vecka i mina grupper och manar till varsamhet men samtidigt att våga möta det som utmanar inombords och ibland i kroppen. Men vi behöver en guide. Jag är mer säker än någonsin på det. Eller vill vi alla vara anonyma och kolla på ett klipp där någon annan yogar och sedan tror vi att vi gör samma sak och slipper utsätta oss för en lärares ögon? Ja jag vet. Det finns inte alltid lärare där man är. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Då får man kanske ta sig till en lärare lite längre bort. En helgkurs. En endagskurs. En individuell lektion någonstans. Det går att hitta lösningar om man verkligen vill. Så ser jag det. Självklart kan man titta på filmer och inspireras. Men inte att yoga till! Jag står fast vi det. Och när jag tvivlar och känner mig ensam ska jag påminna mig om det som mina elever säger till mig. Eller vad jag själv känner och säger till mina lärare. Olika dimensioner i det, självklart, men ändå möten.

   Sedan måste man inte träffa sin vägvisare varje vecka men åtminstone någon gång per år behöver man få vara elev. Det är också ett sätt att hålla sig på stigen och inte trampa i diket. Ett sätt att inse att allt finns att lära och att man behöver någon som kan mer än vad man kan själv. Inte bara jag som tittar på någon. All skillnad i världen att böja nacken och våga ta emot oavsett hur det ser ut som jag får att förvalta. Hur ska man annars växa?

Och kanske tycker du att jag upprepar mig? Kanske tycker du att jag tar stora ord i min mun? Kanske provocerar jag dig? Jag kan bara säga att detta urholkade begrepp yoga som snart betyder allt och ingenting, faktiskt har en substans, ett lärande och en dimension utöver. Som börjar med en lärare och en elev. Som möts i verkligheten. Det urgamla sättet att lära sig.

Frid efter baksmällan

Vaknar med en slags grå baksmälla efter riksdagsvalet. Samtidigt ger det också möjligheter till nya lösningar, kanske tänka över blockgränserna. Och jag lyssnar på Soran Ismail när han pratar om all rädsla han mött i landet, att alla inte är rasister som röstat på ett rasistiskt parti som SD. Många är trötta, besvikna och vill ha förändring och kanske låter sitt missnöje och sin rädsla ta över. Jag kan inte sätta mig till doms över vilka val människor gör men slås av hur ofta vi styrs av rädsla. Hur mycket den kan husera i oss, alltifrån kroppens motstånd där rädslan gömmer sig längst inne till sinnets alla katastrofscenarios.
   Med det i tankarna öppnar jag dörren till Stillastund. Jag bestämmer mig för att leda varje andetag för alla missmodiga och trötta som dyker upp. Jag låter dem inte tänka på något mer än sitt andetag. Vi gör vår stående serie som blir lite längre, längre andetag och längre stund i varje asana. De samandas. De går in ett mentalt tillstånd som fortplantar sig i kroppen. Det är enkelt att se. Att höra. Vi avslutar med en lång sittande serie. Vi går framåt i princip hela tiden efter våra stående bakåtböjar. Och där och då känner jag lättheten glida in. I mig. Och  jag ser fokus i allas ögon efteråt. Klara ögon. Lugna sinnen. Och någon säger till och med att kroppen känns totalt annorlunda jämfört med när hon kom. Att dessa vackra, stundtals svåra rörelser kan ge så enormt mycket tillbaka. Att jag kan korrigera varenda människa till att komma längre fram, att inte låta obehaget eller rädslan styra över något utan att kapitulera helt enkelt och gå framåt och stanna. Mjukheten finns i hela rummet. Jag böjer återigen mitt huvud inför storheten i detta. 

Såpabad

Solen steker efter att dimman har lättat. Vi har storstädat. Nej det är inte det roligaste som finns men ibland behöver man sköta om sitt hus också. Vi har varit mycket utomhus och fixat, vi är faktiskt alltid mycket utomhus, speciellt när vädret varit så varmt. Men när fönstren är strimmiga och dammet dansar överallt då blir jag obekväm. Vi tvättade alla fönster, skurade hela huset, rensade kaminerna och skötte om krukävxterna. Det är så skönt att ha det rent och fint. Lika viktigt att sköta om sitt hus som sin kropp. För mig. Framåt kvälningen var vi båda helt slut. Faktiskt. Så vi tog oss varsitt såpabad. Ni vet, det som Sanna Ehdin rekommenderar, 2 dl av hennes såpa Sannas Såpa eller Hälsingesåpan i ett bad. Helst en timme eller fler timmar. Jag har gjort det några gånger nu, sedan vi lyssnade på henne för någon månad sedan. Och hon rekommenderar det som en detox. Och för mig har det varit det. Första gången höll jag på att baxna. Vattnet blev grumligt och grått. Hela badkaret blev smutsigt. På riktigt. Jag var inte smutsig när jag klev ner i badkaret. Men det är annat som rensas ut. Sedan har det smutsiga minskat lite, men effekten är samma varje gång. Och jag blir trött. Sjunker. Och sov sedan i 10 timmar. Djupt. Jag är så inspirerad av Sanna. "Såpan motverkar skadliga bakterier, svamp och mögel och stimulerar cirkulationen. Att ta långbad har en rad hälsofrämjande effekter eftersom huden är vårt största organ och mycket viktigt för utrensningar." Jag skriver under på det. Har du testat?

Bilden har jag lånat från Sanna Ehdins Facebooksida där hon skriver att det är bra att bli ifrågasatt och det blir man alltid när man kommer med nya tankar. I artikeln svarar hon.

Inte längre fettskrämd

 Fick en utmaning av Nina och självklart antar jag den, att lista fem i topp i mitt skafferi, vad jag alltid har där. Men först min mathistoria:
   Jag har aldrig varit speciellt intresserad av mat, jag har ätit och det har räckt så. Det som har lockat mig i mitt liv har varit desserter. Men som liten åt jag inte ens godis, åt väldigt lite mat och det var en ständig källa till korrigeringar hos mina föräldrar. I välmenande ordalag men som ändå präglade mig. När tonåren gjorde entré och även min menscykel så kom godiset på allvar in i mitt liv. Och stannade där väldigt länge. Jag har aldrig varit överviktig och inte underviktig heller även om jag var väldigt smal som liten. När människor har gått igång på olika recept och vad man ska äta har jag känt mig nästintill ointresserad. När barnen var små så kunde jag fråga ibland om de ville ha mat eller fika. Mina vänner höll på att få slag och förmanade mig hur fel det var. Och det var dumt, för ungarna ville aldrig samma sak, så det blev både ock :) Jag har lagat vardagsmaten hemma under alla år med barnen och jag gjorde det lätt på det sättet att jag valde en äggrätt, en pastarätt, en soppa, en vegetarisk rätt och en köttfärsrätt i veckorna. Det fungerade, men jag var inte den mest engagerade. Tyvärr. Det var också svårt eftersom en hel del allergier funnits med som allergi mot mjölkprodukter, jordnötter, röda grönsaker och röda bär, fisk, skaldjur, baljväxter, soja och kiwi. Inom familjen, det var inte en person som hade alla allergier men ni kan förstå att det var lite knepigt att få ihop det. Idag är en del av allergierna borta och det är skönt. Festmaten hemma har nästan alltid min man lagat, han är duktig och kreativ. Jag har gjort desserter, bakverk och matbröd.
   Självklart blev det annorlunda när barnen flyttade och vi bara blev två. Kylskåpet tömdes inte längre direkt och vi började faktiskt titta över våra matvanor. På riktigt. Samtidigt kom LCHF i ropet och det som tilltalade mig allra allra mest var att äta en mat som vi är biologiskt designade för, precis som djur är biologiskt designade för en viss typ av föda eftersom mycket lite har hänt i våra kroppar på tusentals år. Det tilltalade mig också att äta mig till hälsa, att kanske bli kvitt mina inflammationer i mina luftrör, att slippa min följeslagare hostan. Det jag var skeptisk till var att äta fett. För liksom de flesta i västvärlden var jag fettskrämd. Skrapade mackorna och åt Lätt & Lagom. Hade ett sockersug som jag inte ens identifierade som sug. Åt massor med frukt, som bara gjorde mig sugnare. I och med yogans inträde i mitt liv träffade jag på hur många som helst som varit nästintill besatta av att äta "rätt" och det har alltid varit vegetariskt. Förstås. Och som jag testat det. Som vi testat det, under längre perioder, under kurser och jag har aldrig mått riktigt bra på det. Hungrig mest hela tiden och blodsockersvallet var igång. Det var inte för mig helt enkelt.
   Eftersom min sköldkörtel varit förstorad och jag i samband med det gick upp i vikt så började jag också fundera över hur jag skulle gå ner i vikt. För första gången egentligen. Men inget fungerade. Så jag lade det åt sidan. Accepterade min kropp.
   Att dra in fettet på riktigt i mitt liv kan vara en av de bästa saker jag gjort för mig själv. Inflammationerna försvann, midjemåttet minskade 10 cm, jag gick ner i vikt av bara farten, sov djupt och skönt, tandhälsan förbättrade, jag har aldrig sockersug och min hunger är helt annorlunda. Jag kan gå en hel dag utan att äta och känna att det är ok. Partiell fasta ingår nu i mitt liv liksom att fettet tar mer och mer plats. Jag har minskat radikalt på mina mjölkprodukter och äter smör och ibland ost. Inget annat. Här kommer minlista:

1. Kokosfett, jag lagar mat i det, har det i kaffet och i bakverk och smörjer även hela mig med det.

2. Smör. Ibland tar jag mig tid att göra ghee som är ännu bättre.

3. Citron.  Jag pressar den och dricker i hett vatten på morgonen. Äter hela ibland för att jag blir så sugen. Äter grapefrukt någon enstaka gång.

4. Ägg. Min största proteinkälla. Äter kött ibland, vilt eller naturbeteskött. Främst köttfärs. Väldigt sällan fisk men någon gång lax. Äter inte skaldjur.

5. Nötter och frön .De får hänga ihop här. Använder också bara kokosmjöl och mandelmjöl när jag bakar.

Jag har alltså minimerat kolhydraterna och sockret. Vitt mjöl är borta och med det pastan. Ris äter jag nästa aldrig. Potatis ibland för jag gillar rotfrukter.  Grönsaker är mest de gröna jag äter som spenat, broccoli, vitkål och blomkål. Bär äter jag gärna, hallon, blåbär och björnbär.  Frukten är nästan borta, någon gång äter jag en banan eller köper en mango, men det är helt försumbart. Jag äter av våra egna äpplen och plommon men kan idag mest känna att det är som att äta socker och vatten. Olivolja använder jag om jag någon gång äter kalla grönsaker, som sallad, men det äter jag väldigt sällan. Jag gillar lagad mat, oavsett årstid. Råkar det vara varmt ute så har det inget att göra med min inre temperatur som jag ser det. Tittar man på länder där de har mycket varmare klimat än oss så lagar de sin mat i de allra flesta fall. De äter inte kall, olagad  mat. Avocado är en favorit men hade ingen hemma nu, det är inte säsong. Försöker äta lite så också.
  Så när man tittar på listan kan man se att fettet tar störst plats och det är viktigt att det är ekologiskt. Fett som smörjer mitt maskineri inuti, som läker och som får mig att orka. Proteinet består till stor del av ägg, tycker det är svårt att hitta bra protein. Kort och gott har maten blivit min medicin. Kort och gott gör jag också avsteg ibland, jag är inte helstrikt, saker händer på jobbet och i andra sammanhang. Men jag mår aldrig bra i kroppen av det.

Jag vet att jag ska skicka utmaningen vidare, jag undrar vad du har i ditt kylskåp eller skafferi Marika, Ulrika och Carina?

Egentid och insikter

Varit iväg två dagar med jobbet igen.  Den här gången på ett spa i Bergslagen, Loka Brunn. Mycket att planera och gå igenom. Och skratta. Jag tror jag har världens trevligaste arbetskamrater. jag har skrattat mig svettig varje dag. Vi har gått en lång väg ihop och det betalar sig fint just nu. Igår eftermiddag skulle vi avrunda med en aktivitet, köra go-cart. Jag har gjort det en gång tidigare och blev nästan åksjuk och lite yr. Kan ha hängt ihop med att banan var ganska liten men jag kände direkt att jag inte ville följa med den här gången. Jag ville inte. Jag har också varit lite yr till och från sedan jag kom hem från Indien och jag vill inte få mer av det. Men jag har aldrig tidigare hoppat av en aktivitet på något jobb som vi gjort i grupp. Aldrig på 40 år som jag haft alla olika jobb, med pauser för plugg och barnafödande. Men jag sa vänligt att jag inte ville följa med. Min nya chef hade inget som helst problem med det.
   Gick en promenad längs skogskanten utmed sjön, kände på vattnet och värmdes av solen. Det var fridfullt. Tog lite bilder. Strosade. Bestämde mig för att bada, simma i den fantastiska stora badanläggningen som blivit ombyggd sedan jag var här sist.

   Glider ner i det varma vattnet. Det enorma fönsterväggen visar en av de spegelblanka sjöarna, mitt emot bassängen.. Jag simmar i ett vatten som inte doftar klor. Det känns mjukt. Under två enorma kristallkronor glider jag tyst i vattnet. Bröstsim. Ryggsim. Jag kan både crawla och simma fjärilssim, men det känns för burdust just nu. Ser kristallkronornas reflexer bli till alla prismornas färger i speglingen. Människor pratar tyst. Det finns många små bassänger och alla har olika temperatur. Några kalla. Andra riktigt varma. Guldfärgad mosaik och svart skiffersten. Lyxigt att krypa in i badrocken när jag går upp.
   Jag får några egna timmar. Det är helt fantastiskt vilken boost det blev i min kropp och sinne. När jag efter en lång pratsam middag lägger mig för natten känner jag hur välgörande det var för mig att helt enkelt stå upp för mig själv på ett väldigt mjukt sätt. Att alla hade roligt på go-kartbanan blev bara ännu roligare, vi hade alla fått något. Och jag vet att för några år sedan hade jag inte gjort det valet.
   Jag vet också att jag kommer att lära mig så länge jag lever. Det finns ingen snitslad bana inom personlig utveckling. Ibland läser jag kommentarer hos olika bloggare som att någon "kommit längre" och "du är några år före mig", osv. Men för min del så tänker jag helt annorlunda. Allas väg är olika. Vi delar däremot olika upplevelser även om det inte sker samtidigt. Det här med att vara människa i den här tiden ger oss mängder med likheter. Men också olikheter. Eftersom vi har så många val. Tidigare kunde jag slå mig själv i huvudet för att jag vid min ålder borde veta bättre. Jag borde ha "lärt" mig allt det jag tampas med ibland. Efter yogakursen i Wien så insåg jag att allt finns kvar att lära för mig. För alla oss. Det tar bara olika uttryck. När min yogalärare Emma kan säga till mig att ibland känns det som hon inte kan något och att hon har allt att lära, då tappar jag nästan hakan och sedan tänker jag - jamenvisst. Det är klart. Vi har ju alla nya utmaningar, hinder eller möjligheter att ta oss vidare med. Det är ju det som är den personliga utvecklingen. Den tar inte slut. Och även om man tycker att man bockat av på någon lista över saker man arbetat med  för egen del kan man ibland "trilla" bakåt och plötsligt deala med liknande saker igen. Vad gör det? Det finns alltid en ny vinkel. En ny twist på saker. Och det är så fridfullt i mig för att den insikten  verkligen bor i mig nu. Spelar ingen roll mer än att vägen fortsätter. Utmaningarna dyker upp i olika kläder. Och jag har slutit fred med det. i mitt hjärta. Har du?

Bilden har jag lånat på www.lokabrunn.se

Stänga mitt fönster

Kommer hem. Mättade färger, saftigt gräs och en svag aning av gult i björkarna. Jag är glad på ett plan. På ett annat plan känner jag hur det jobbar för fullt i min kropp. Förmodligen kommer Indien att kännas i mig under några månader. Kännas på det sättet att jag vet att en process pågår i mig och att jag helt enkelt bara får låta den pågå. Kan låta flummigt och märkligt men det är precis så det fungerar med ayurvedan. Den största effekten kommer efter 3-4 månader hemma. Och just nu är jag på ett märkligt sätt svag i kroppen trots att jag är stark inombords. En yrsel och huvudvärk som kommer och går. Eller snarare ett molande i min skalle och mitt ansikte. 
   Jag är närmare mina känslor igen, så nära att jag nästan måste skaffa mig ett slags skydd. Ett skydd för att inte ta in allt och alla. Jag vet hur jag fungerar, att jag är en känslomässig och känslig människa. Och efter både Indien och yogakursen nu så är jag som ett vidöppet fönster. Allt känns mer. Allt känns. Och för att skydda mig själv måste jag krypa in i mig och ta hand om mig. Och det är precis den typen av yogaövningar jag har fått. Sittande. Framåt. Över ett bolster. Och det är inte så att det känns mindre på något sätt i kroppen, mina höfter protesterar men öppnar sig så sakteliga och jag får mer plats. Jag har alltid tidigare  tyckt att mina höfter är öppna men nu känns det som en illusion och jag får nya insikter. Nya vinklar i kroppen.
   Tänker också att ett fönster är genomsläppligt, att det är inte bara jag som ser ut, andra ser också in. Och kanske är det just det jag vill skydda. Alla närgångna frågor om vad jag gjort i Indien. Egentligen. Allt som andra vill veta och som det ändå inte går att förklara. Så många som vill fråga men inte göra själva. Jag förstår självklart själva nyfikenheten men just nu tar jag ett steg tillbaka. In i mig. Kikar ut genom mitt fönster, men stänger också till. Jag behöver landa på riktigt i det som är, jag behöver låta ayurvedan jobba ostört men i samklang med de yogaasanas jag nu har fått. Och samtidigt stabilisera mig. För om två veckor reser jag igen. På en annan yogakurs kombinerat med fotograferingar som min man ska göra. Och ja, det är planerat sedan ett år bakåt. Ibland kommer trevligheter och annat i grupp. Jag måste förhålla mig till alltihopa. Veta vad jag kan dela och inte. Ibland när människor frågat mig saker har jag känt att jag måste berätta mycket, men det måste jag verkligen inte. Det är en sen insikt för mig, men jag behöver lite skydd just nu. Se ut men inte släppa in så mycket. Hur fungerar du?

Bara stå stadigt

Jag i vrksasana, trädet

Lika snabbt som jag hann säga regn så kom solen dånande. Igår var det 25 grader och sommar igen. Ballerinaskor och t-shirt och vi promenerar långt. Dricker verlängter kaffe på konditori. Tar en bakelse. Kan inte låta bli, vi är ju i kafeernas och konditoriernas huvudstad.
  Mina asanas har verkligen inte varit många men så välgörande. Jag sträcks ut i höger sida och det väcker en hel del i mig. Ibland blir jag trött på det, jag verkar vara den känslosammaste yogin på den här sidan jorden. Men att vara känslosam med sig själv och rensa ut är väl också bra tänker jag. Vi är trots allt olika och fungerar så olika. Vi alla.
   I början på veckan hade jag några riktigt utrensningar i mitt hjärta och i mina tårkanaler. Hemma i vår lägenhet. När jag träffar Z är jag som en filbunke. Varje dag. Och så säger han något och frågar något som får mig att ställa alla mina tankar på högkant. Och så väcker det andra saker i mig. Det är som en aldrig avslutad dialog. Kan inte beskriva det bättre. Han ser mig mer än någon annan. Och alla andra också förstås. Men det är både svårt och lätt att träna för någon under lång tid. Hans ögon ser forskande på mig efter varje fråga och jag tar med mig tankarna hemåt och på kvällen brister det. Jag har varit ledsen, besviken och igår blev jag arg. Det är som jag har en fördröjd reaktion i mig själv. Idag vid mitt morgonkaffe känner jag mig ändå glad och vet att jag har saker jag behöver lufta med honom innan vi åker. Som är högst personliga. Och jag ser fram emot det sista yogapasset på eftermiddagen. Jag längtar dit. Och när jag kommer hem ska jag träna på det jag fått. Och jag ska stå stadigt i mig själv och inte tänka mer. Bara göra. Bara vara.

Få men krävande asanas

Jag i janu sirsasana

Det har regnat sedan vi kom till Wien. Och på något avslappnat sätt så tycker jag att det är underbart. Helt kravlöst. Regnet har följt mig i sommar. Det som varit värmeböljans och hettans sommar, dock inte för mig :) Det regnade mina 3 veckor i Indien, även om det inte var hela dagar. När vi landade från den resan regnade det i Stockholm och fortsatte varje dag ända tills vi reste hit och här har det regnat. Nåväl. Vad är väl vädret? Egentligen?
   Vi får mycket vila och tid för att läsa, tänka och prata. Bara vara helt enkelt. Vi är dåliga turister när vi är på yogakurs. En del åker runt stan och kollar på sevärdheter. En del går på konserter och olika restauranger. Vi är lite annorlunda. Lagar mat och kokar kaffe i vår underbara lägenhet. Säger inte att något är bättre eller sämre bara att varken jag eller min man orkar mer än att ta in yogakursen, alla nya erfarenheter och kunskaper som trillar in i systemet. Bara att smälta. "Bara". Men igår hängde vi med till en stor cool vegetarisk restaurang, Yummie. Men det var buffé, halvvarm och det brukar inte alltid vara bra. Våra magar har protesterat i natt och det spelar ju ingen roll vilken sorts mat det är när maten inte är riktigt varm och kanske stått länge under värmelamporna. Så mycket för vår utsvävning :)
   Våra asanas är inte många men så krävande. Det är helt otroligt hur mycket de påverkar. På olika sätt och olika nivåer. Det där att köra 90 minuters pass av yoga... I nuläget skulle det ta kål på mig faktiskt och det är många år sedan jag gjorde något sådant. Och ja, det tog ju faktiskt kål på mig. Då. Men nu är nu och vi har alla så enormt skiftande asanas och en del får bara mudras, handgester, och en del lite av allt. Den här gången är det 5 lärare som hjälper till och som också lär sig av alla korrigeringar Zhander och Emma gör. Det är spännande att höra honom förklara för en lärare från ett annat land varför han gör det han gör med mig. Och hur väl jag känner att det stämmer i min kropp.    
   Men jag är lite yr, det hänger ihop med min Indienresa och går inte att forcera, gör därför sittande asanas. Z säger att människor leker ibland, yogan blir som ett slags game,  people play, men det vi gör nu är definitivt ingen lek. Det är få och välgörande men tuffa asanas. Anpassade för just våra behov. Vilken resa!

Livet i yogan, yogan i livet

När vi traskat alla gator i regnet. När vi väntat länge i entrén. När vi snabbt bytt om och satt oss på våra mattor. Då. DÅ. Är det äntligen dags att lyssna på det jag längtat efter. Min lärares klokhet går utanpå de flesta yogalärares kunskap. Det är helt enkelt så. Inget skryt. Inget tjafs. Inget jag-vill-vara-i-centrum. Han är så kraftfull i sig själv. Hans 60-åriga erfarenhet av yoga. Han talar och allt han säger är klokt. Urgammal kunskap som han förvaltar. Och som han säger - det handlar inte om att tycka om eller inte tycka om, det handlar om att göra det som är rätt för en människa. Vilka rörelser som gagnar just mig och just dig. Utifrån varför vi är här. Han frågar oss var och en och vi svarar sanningsenligt om varför vi är här på den här kursen. När jag tänker på yogaannonser från olika sajter som flimrar förbi på Facebook eller hamnar i min mail. När jag tänker på alla dessa glassiga glättiga människor som säger att man ska göra det som känns bra. Göra det man har lust med. Göra det man känner för. Då inser jag att det skiljer oceaner mellan vad som kan kallas yoga. Idag. Och att jag har förmånen att träna för denne man. Att jag har förmånen att träna för Emma. Hennes glada leende och goda energi. När jag i min asana får panik och han tittar allvarlig på mig och frågar mig saker. När han lyssnar. När han SER. Trots att det inte är angenämt det jag gör så är jag ju här för att lösa upp det som hindrar. Mentalt. Fysiskt. Själsligt. Om det är någon som kan guida så är det han. Jag vill inte vara förmäten, bara för att jag har hittat till honom men allt bleknar vid sidan om. Han delar också frikostigt med det som varit hans svårigheter, ingen är perfekt, men man måste ha en innerlig ärlig önskan om att göra den här yogan, oavsett om det känns bra eller inte, just för att det gagnar. Och långt ifrån allt går att beskriva med ord. Långt ifrån allt går att beskriva eller ens försöka. Jag är med om något stort. Jag är en del av en lång obruten kedja mellan lärare och elev och det är vackert så. Vad min kropp gör, vart den tar mig är bara olika uttryck för livet som bor i mig. Det enda jag har just nu att arbeta med. Det som han vägleder i. För som han sa: Other people deal with muscles, joints and bones. I deal with life. Så stort. Så sant. Så rätt för mig.

Bilden på Emma Balnaves är tagen av Dan Lindberg