Lärare och elev. Det urgamla sättet att yoga.

När jag tvivlar. Då ska jag läsa en rad ur ett mail jag fick igår kväll:

Fantastisk yoga i kväll! Grät lika mycket som jag hade svettats när jag cyklade hem. Tack!

Och jag skulle kunna göra listan lång av alla mail, sms och samtal jag får. Men jag stannar där. För det är inte för att lyfta  mig jag skriver det här. Det är för att lyfta yogan. Yogan. Med stor bokstav. Men framför allt är det för att lyfta dialogen. Tvåvägskommunikationen. Den där som sker mellan människor IRL. De där mötena som helt försvinner när du yogar till en inspelad röst eller en skärm. Envägskommunikationen som hyllas hela tiden. Varför? När man missar det som är det extra. När någon SER. Någon som korrigerar eller faktiskt visar på rena fel man kan göra och som gör illa ens kropp i det långa loppet. Ser ibland hårresande bildexempel i bloggar och på andra ställen hur människor "gör yoga". Ser en människa stå på huvudet och sedan luta sina ben bakåt mot en väg. Bakåt! och ja, tror ni att den människan har problem med ryggen sedan? Självklart om du frågar mig. Och ja så blev det, ryggproblemen gjorde entré hos den personen. Listan skulle bli lååång om jag skulle skriva om allt jag ser där  människor gör saker som inte gagnar deras kroppar. Det föder bara ett ego. Egots eget intrikata spel. Ställ dig själv frågan - varför ska jag göra det här? Varför? Och svaret du får måste vara att det är något som gagnar dig. I det långa loppet. Hur ska du våga utmana dig själv med något som är mer än gymnastik om du inte har en guide? Jag fattar inte hur människor tänker. Eller är det vår tidsanda? Du kan allt själv redan? Egentligen?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Var varsam med dig själv. Och när tvivlet gör entré hos mig, som det gör då och då, då ska jag påminna mig om varför jag gör det här. Att jag står där vecka efter vecka i mina grupper och manar till varsamhet men samtidigt att våga möta det som utmanar inombords och ibland i kroppen. Men vi behöver en guide. Jag är mer säker än någonsin på det. Eller vill vi alla vara anonyma och kolla på ett klipp där någon annan yogar och sedan tror vi att vi gör samma sak och slipper utsätta oss för en lärares ögon? Ja jag vet. Det finns inte alltid lärare där man är. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Då får man kanske ta sig till en lärare lite längre bort. En helgkurs. En endagskurs. En individuell lektion någonstans. Det går att hitta lösningar om man verkligen vill. Så ser jag det. Självklart kan man titta på filmer och inspireras. Men inte att yoga till! Jag står fast vi det. Och när jag tvivlar och känner mig ensam ska jag påminna mig om det som mina elever säger till mig. Eller vad jag själv känner och säger till mina lärare. Olika dimensioner i det, självklart, men ändå möten.

   Sedan måste man inte träffa sin vägvisare varje vecka men åtminstone någon gång per år behöver man få vara elev. Det är också ett sätt att hålla sig på stigen och inte trampa i diket. Ett sätt att inse att allt finns att lära och att man behöver någon som kan mer än vad man kan själv. Inte bara jag som tittar på någon. All skillnad i världen att böja nacken och våga ta emot oavsett hur det ser ut som jag får att förvalta. Hur ska man annars växa?

Och kanske tycker du att jag upprepar mig? Kanske tycker du att jag tar stora ord i min mun? Kanske provocerar jag dig? Jag kan bara säga att detta urholkade begrepp yoga som snart betyder allt och ingenting, faktiskt har en substans, ett lärande och en dimension utöver. Som börjar med en lärare och en elev. Som möts i verkligheten. Det urgamla sättet att lära sig.