onsdag 17 september 2014

Lärare och elev. Det urgamla sättet att yoga.

När jag tvivlar. Då ska jag läsa en rad ur ett mail jag fick igår kväll:

Fantastisk yoga i kväll! Grät lika mycket som jag hade svettats när jag cyklade hem. Tack!

Och jag skulle kunna göra listan lång av alla mail, sms och samtal jag får. Men jag stannar där. För det är inte för att lyfta  mig jag skriver det här. Det är för att lyfta yogan. Yogan. Med stor bokstav. Men framför allt är det för att lyfta dialogen. Tvåvägskommunikationen. Den där som sker mellan människor IRL. De där mötena som helt försvinner när du yogar till en inspelad röst eller en skärm. Envägskommunikationen som hyllas hela tiden. Varför? När man missar det som är det extra. När någon SER. Någon som korrigerar eller faktiskt visar på rena fel man kan göra och som gör illa ens kropp i det långa loppet. Ser ibland hårresande bildexempel i bloggar och på andra ställen hur människor "gör yoga". Ser en människa stå på huvudet och sedan luta sina ben bakåt mot en väg. Bakåt! och ja, tror ni att den människan har problem med ryggen sedan? Självklart om du frågar mig. Och ja så blev det, ryggproblemen gjorde entré hos den personen. Listan skulle bli lååång om jag skulle skriva om allt jag ser där  människor gör saker som inte gagnar deras kroppar. Det föder bara ett ego. Egots eget intrikata spel. Ställ dig själv frågan - varför ska jag göra det här? Varför? Och svaret du får måste vara att det är något som gagnar dig. I det långa loppet. Hur ska du våga utmana dig själv med något som är mer än gymnastik om du inte har en guide? Jag fattar inte hur människor tänker. Eller är det vår tidsanda? Du kan allt själv redan? Egentligen?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Var varsam med dig själv. Och när tvivlet gör entré hos mig, som det gör då och då, då ska jag påminna mig om varför jag gör det här. Att jag står där vecka efter vecka i mina grupper och manar till varsamhet men samtidigt att våga möta det som utmanar inombords och ibland i kroppen. Men vi behöver en guide. Jag är mer säker än någonsin på det. Eller vill vi alla vara anonyma och kolla på ett klipp där någon annan yogar och sedan tror vi att vi gör samma sak och slipper utsätta oss för en lärares ögon? Ja jag vet. Det finns inte alltid lärare där man är. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Då får man kanske ta sig till en lärare lite längre bort. En helgkurs. En endagskurs. En individuell lektion någonstans. Det går att hitta lösningar om man verkligen vill. Så ser jag det. Självklart kan man titta på filmer och inspireras. Men inte att yoga till! Jag står fast vi det. Och när jag tvivlar och känner mig ensam ska jag påminna mig om det som mina elever säger till mig. Eller vad jag själv känner och säger till mina lärare. Olika dimensioner i det, självklart, men ändå möten.
   Sedan måste man inte träffa sin vägvisare varje vecka men åtminstone någon gång per år behöver man få vara elev. Det är också ett sätt att hålla sig på stigen och inte trampa i diket. Ett sätt att inse att allt finns att lära och att man behöver någon som kan mer än vad man kan själv. Inte bara jag som tittar på någon. All skillnad i världen att böja nacken och våga ta emot oavsett hur det ser ut som jag får att förvalta. Hur ska man annars växa?

Och kanske tycker du att jag upprepar mig? Kanske tycker du att jag tar stora ord i min mun? Kanske provocerar jag dig? Jag kan bara säga att detta urholkade begrepp yoga som snart betyder allt och ingenting, faktiskt har en substans, ett lärande och en dimension utöver. Som börjar med en lärare och en elev. Som möts i verkligheten. Det urgamla sättet att lära sig.

12 kommentarer:

  1. Haha...gick där och tänkte att i morgon måste jag komma iväg till min lärare. Jag har yogat hemma sedan i juni men något saknas. En bit jag inte kommer åt. Du kickar iväg mig. Tack! Kram

    SvaraRadera
  2. Vet du. Jag blir mer och mer som du, om jag får säga så?! ♥
    Jag håller så med i detta. Allting.
    Kunde utveckla i all oändlighet, men du har redan sagt det så bra och som du skrev hos mej så råkade vi synka på ett lite speciellt sätt idag. Jag är inte förvånad ;)
    Kram och tack för inspiration, kraft och (h)ärlig kunskap!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det får du mer än gärna säga <3. Varma kramar och tack för dina rader, de betyder mycket för mig kära du. Och ja, vi är synkade :)

      Radera
  3. Parampara- från lärare till elev. Minns när mina första trevande försök till yoga från en bok från biblioteket & den stora skillnaden när jag började yoga för lärare & hittade till ashtangan. Sen kan jag känna att kundaliniyogan är på ett annat sätt, inget huvudstående och oftast inga svåra rörelser på det sättet utan mer repeterande övningar. Men naturligtvis en tradition som lärs från lärare till elev. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis. Jag gör inga huvudstående heller, har inte fått det ännu i min yoga, har bara yogat i 14 år :) Mina asanas är väldigt utmanande för mig men skulle säkert inte beskrivas som svåra för andra, som vanligt, allt är individuellt. Kram och tack för dina ord!

      Radera
  4. Du tar inte alls stora ord i din mun, det är bra att du återkommer till detta för det är viktigt, avgörande. Jag längtar ofta till att gå till en yogastudio, till en vägvisare som du säger (vilket klokt ordval) för att det händer verkligen något i mötet som jag sparar på, hämtar näring ur. Jag undrar om det är så att ordet yoga inte betyder samma sak för oss människor beroende på hur/vart vi kommit i kontakt med det? Att för en del är det en träningsform, för andra ett lite häftigt trixande med kroppen, för ännu en annan grupp synonymt med en viss klädstil etc. Och jag vill inte stöta mig med någons upplevelse, men kan önska dem alla att uppleva hur mäktigt mötet med en själv kan vara där på mattan, i det djupa andetaget, hur slöjorna faller och att många känslolager kan skalas av när kroppen och själen blir en ny upptäckt, att vara vacker och okritiserad. Kram & tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så, det står för så mycket och olika delar, vissa helt försumbara i min värld. Samtidigt så undrar jag vart det ska ta vägen om man bestämmer sig för att ett begrepp, en disciplin kan få helt annan betydelse - lite hipp som happ - gör som du vill. Och det gör mig lite ledsen, varför är det viktigt att urholka kunskapen? Och som du säger, det handlar om mötet med sig själv, kropp, själ och ande. Och det kan ske var som helst, i vilka kläder som helst. Men när det sker så överskuggar det allt annat. Kram och tack för dina rara ord!

      Radera
  5. Det är inte bara inom yoga många skulle behöva hjälp av en lärare. Själv har jag tränat mycket på gym. Där finns det oändligt många exempel på människor som utför rörelser "fel". I bästa fall bara på det sättet att de tränar någonting annat än vad de egentligen avser att träna, men i många fall är utförandet direkt skadligt. TYVÄRR är det inte många som gymtränar med "lärare" eller personlig tränare, och som instruktör på gruppträningspass är det skitsvårt att nå fram till alla. Även om man SER att folk gör fel och försöker instruera gruppen, är det svårt att nå fram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig i det du skriver. Vet också människor som skadat sig i maskiner...

      Radera
  6. Jag gillar mest medicinsk yoga, har i och för sig inte provat så många olika former av yoga ännu heller, för det känns som om där är väldigt liten risk att göra fel och skada sig. Eller?

    SvaraRadera
  7. Det allra viktigaste är att du har en bra lärare. Som vet vad hen gör och har erfarenhet och är kunnig. Yogat du till en skärm så vet ju ingen hur du gör. Jag kan inte medicinsk yoga. Kram

    SvaraRadera