Där jag är

Yoga - the way to return to the source. Meningen som min lärare återkom till flera gånger under gårddagens lektion. Åh det är tungt. Åh det är lätt. En del visdom landar, små korn, en hel del flyger över mitt huvud. Men vem har bråttom? Att känna kan ta tid. Att hitta tillbaka in kan ta tid. Vem är jag att försöka skynda mig? Finns inte längre i mig. Jag är där jag är. Tar mig vidare. Vem bryr sig om det tar ett år, två år, fem år eller tio år? Jag har ju tiden nu. Jag använder den.
   Vaknar före klockan, det duggregnar ute och Wien visar sitt höstansikte. Jag har inget emot det. Morgonens lektion är tuff. Stillsamt tuff. Ni vet när det känns som allt ska gå av? Eller det kanske ni inte vet? Jag vet. Tårna står rakt upp efter våra långa inledning av samasuchi. Vår uppvärmning värmer mig så att det rinner om mig. Jag som aldrig svettas. Men det är överskottsvätska i vävnaderna. Och att bara stå med lätt böjda ben en längre stund kan få vem som helst att ge upp något. Och det gör jag. Tänker på alla "yogabilder" jag sett flimra förbi på nätet i alla möjliga forum. Balanser av olika slag. Men det här - det här - det är något som är totalt annorlunda. Något som får oss att ge upp något för att få något. Något som ser simpelt ut men som kräver all koncentration. Stå still. Låt låren brinna upp. Släpp allt när du sakta tar dig ner till olik squats. Så börjar dansen, Nrttha Sadhana. Svårt. Hårt. Mjukt. Vackert. Jag mår illa. Indien finns i mitt system, så mycket att jag måste gå ut och kräkas lite mitt under vår träning. Men mår bättre efteråt. Jag vet att jag inte ska pusha mig själv på något sätt och jag gör inte det. Måste jag sätta mig för illamåendet och yrseln, då gör jag det. Men inte än. Till kvällen har vi en annan lektion. Vi jobbar med känslan och försöker återvända till källan. Yoga.