Egentid och insikter

Varit iväg två dagar med jobbet igen.  Den här gången på ett spa i Bergslagen, Loka Brunn. Mycket att planera och gå igenom. Och skratta. Jag tror jag har världens trevligaste arbetskamrater. jag har skrattat mig svettig varje dag. Vi har gått en lång väg ihop och det betalar sig fint just nu. Igår eftermiddag skulle vi avrunda med en aktivitet, köra go-cart. Jag har gjort det en gång tidigare och blev nästan åksjuk och lite yr. Kan ha hängt ihop med att banan var ganska liten men jag kände direkt att jag inte ville följa med den här gången. Jag ville inte. Jag har också varit lite yr till och från sedan jag kom hem från Indien och jag vill inte få mer av det. Men jag har aldrig tidigare hoppat av en aktivitet på något jobb som vi gjort i grupp. Aldrig på 40 år som jag haft alla olika jobb, med pauser för plugg och barnafödande. Men jag sa vänligt att jag inte ville följa med. Min nya chef hade inget som helst problem med det.
   Gick en promenad längs skogskanten utmed sjön, kände på vattnet och värmdes av solen. Det var fridfullt. Tog lite bilder. Strosade. Bestämde mig för att bada, simma i den fantastiska stora badanläggningen som blivit ombyggd sedan jag var här sist.

   Glider ner i det varma vattnet. Det enorma fönsterväggen visar en av de spegelblanka sjöarna, mitt emot bassängen.. Jag simmar i ett vatten som inte doftar klor. Det känns mjukt. Under två enorma kristallkronor glider jag tyst i vattnet. Bröstsim. Ryggsim. Jag kan både crawla och simma fjärilssim, men det känns för burdust just nu. Ser kristallkronornas reflexer bli till alla prismornas färger i speglingen. Människor pratar tyst. Det finns många små bassänger och alla har olika temperatur. Några kalla. Andra riktigt varma. Guldfärgad mosaik och svart skiffersten. Lyxigt att krypa in i badrocken när jag går upp.
   Jag får några egna timmar. Det är helt fantastiskt vilken boost det blev i min kropp och sinne. När jag efter en lång pratsam middag lägger mig för natten känner jag hur välgörande det var för mig att helt enkelt stå upp för mig själv på ett väldigt mjukt sätt. Att alla hade roligt på go-kartbanan blev bara ännu roligare, vi hade alla fått något. Och jag vet att för några år sedan hade jag inte gjort det valet.
   Jag vet också att jag kommer att lära mig så länge jag lever. Det finns ingen snitslad bana inom personlig utveckling. Ibland läser jag kommentarer hos olika bloggare som att någon "kommit längre" och "du är några år före mig", osv. Men för min del så tänker jag helt annorlunda. Allas väg är olika. Vi delar däremot olika upplevelser även om det inte sker samtidigt. Det här med att vara människa i den här tiden ger oss mängder med likheter. Men också olikheter. Eftersom vi har så många val. Tidigare kunde jag slå mig själv i huvudet för att jag vid min ålder borde veta bättre. Jag borde ha "lärt" mig allt det jag tampas med ibland. Efter yogakursen i Wien så insåg jag att allt finns kvar att lära för mig. För alla oss. Det tar bara olika uttryck. När min yogalärare Emma kan säga till mig att ibland känns det som hon inte kan något och att hon har allt att lära, då tappar jag nästan hakan och sedan tänker jag - jamenvisst. Det är klart. Vi har ju alla nya utmaningar, hinder eller möjligheter att ta oss vidare med. Det är ju det som är den personliga utvecklingen. Den tar inte slut. Och även om man tycker att man bockat av på någon lista över saker man arbetat med  för egen del kan man ibland "trilla" bakåt och plötsligt deala med liknande saker igen. Vad gör det? Det finns alltid en ny vinkel. En ny twist på saker. Och det är så fridfullt i mig för att den insikten  verkligen bor i mig nu. Spelar ingen roll mer än att vägen fortsätter. Utmaningarna dyker upp i olika kläder. Och jag har slutit fred med det. i mitt hjärta. Har du?

Bilden har jag lånat på www.lokabrunn.se