Bara stå stadigt

Jag i vrksasana, trädet

Lika snabbt som jag hann säga regn så kom solen dånande. Igår var det 25 grader och sommar igen. Ballerinaskor och t-shirt och vi promenerar långt. Dricker verlängter kaffe på konditori. Tar en bakelse. Kan inte låta bli, vi är ju i kafeernas och konditoriernas huvudstad.
  Mina asanas har verkligen inte varit många men så välgörande. Jag sträcks ut i höger sida och det väcker en hel del i mig. Ibland blir jag trött på det, jag verkar vara den känslosammaste yogin på den här sidan jorden. Men att vara känslosam med sig själv och rensa ut är väl också bra tänker jag. Vi är trots allt olika och fungerar så olika. Vi alla.
   I början på veckan hade jag några riktigt utrensningar i mitt hjärta och i mina tårkanaler. Hemma i vår lägenhet. När jag träffar Z är jag som en filbunke. Varje dag. Och så säger han något och frågar något som får mig att ställa alla mina tankar på högkant. Och så väcker det andra saker i mig. Det är som en aldrig avslutad dialog. Kan inte beskriva det bättre. Han ser mig mer än någon annan. Och alla andra också förstås. Men det är både svårt och lätt att träna för någon under lång tid. Hans ögon ser forskande på mig efter varje fråga och jag tar med mig tankarna hemåt och på kvällen brister det. Jag har varit ledsen, besviken och igår blev jag arg. Det är som jag har en fördröjd reaktion i mig själv. Idag vid mitt morgonkaffe känner jag mig ändå glad och vet att jag har saker jag behöver lufta med honom innan vi åker. Som är högst personliga. Och jag ser fram emot det sista yogapasset på eftermiddagen. Jag längtar dit. Och när jag kommer hem ska jag träna på det jag fått. Och jag ska stå stadigt i mig själv och inte tänka mer. Bara göra. Bara vara.