Vi kör in på gården och det är sådär underbart att komma hem. Jag har huvudet men framför allt själen fylld av min kurs med yoga, dans och sång. Det lever förhoppningsvis i mig när vardagen tar vid. Jag ska göra allt för att behålla det så. Jag ska också vara än mer varsam eftersom jag verkligen vet att små rörelser ger stor effekt i slutänden. Fylld av glädje men också stor respekt över den kunskap mina lärare har och förmedlar. Saker som kommer till ytan och som gör att jag får glimtar av vad jag inte förstått tidigare. Tacksam för deras resande sedan 17 (!) år runt jorden.
Nymånen letar sig fram på himlen och när skymningen djupnar så har jag packat upp, vattnat blommorna och hunnit andas min luft. Min syrerika på-landet-luft. Kollar mailen, läser ifatt på några bloggar.Kikar in hos en före detta vän, som jag kanske läser hos en gång i månaden, för att hon har ändrat sin livsstil radikalt och det är kul ibland att se hur det går. Men läser till min bestörtning detta:
"Den första yogalärare jag mötte var väldigt noga med att allt skulle vara perfekt. Jag vet att många ÄLSKADE henne. Jag hade till och med vänner som blev förälskade i henne. Men. Jag tycker hon och den yoga hon representerar var och är ganska trist faktiskt. Utan tillit till sina elever att själva ta ansvar. Det handlade mycket om sätta gränser och ge mandat. Att hon till exempel "förbjöd" sina elever att stå på huvudet. Eftersom huvudstående bara var för mycket erfarna yoginis. Hon hade glömt hur det var att vara barn. Att våga leka. När jag kom till xxx så var yogan en helt annan. Här var kylan utbytt mot värme och svårmodet var utbytt mot ett lekfullt allvar. Här var yogan inkluderande. Inte exkluderande. Alla borde få yoga på xxx. Här blev jag förälskad. Men inte i min lärare, utan i yogan."
Nu förhåller det sig så att den här tjejen och jag började på samma yoga samtidigt när den var ny i stan, för 14 år sedan. Sedan slutade hon efter några gånger för att hon var gravid. Hon yogade sedan ALDRIG mer för den läraren. Eller gjorde den stilen. Min yoga, som här kallas tråkig... Det vi började med då var så långt ifrån huvudstående man kunde komma, vi hade stora problem bara av att sitta med korslagda ben och rak rygg. Ben och fötter somnade och vi kunde knappt stå på fötterna efteråt. Ni vet, när man är nybörjare och allt är svårt. Vi diskuterade ALDRIG huvudstående så länge min f d vän var med. När detta sedan kom upp i form av frågor så berättade vår lärare om personer hon mött som hade skadat sig i detta och hon var därför restriktiv. Men vem behöver stå på huvudet när man inte ens kan stå på fötterna?? I samma veva gick en av våra döttrars vän och testade någon slags "yoga". Den vännen var gymnast och skulle testa huvudstående. Hon bröt nästan nacken. Nej, det är ingen skrämseltext, det är helt sant. Hon fick nackkrage, smärtstillande och blev "bara" svullen i nacken. Och ja, jag vet, barn leker och vi stod på huvudet i skolgymnastiken när jag gick på högstadiet. Men ändå. Varsamhet är att föredra i min värld. Och ja. Respekt också för den som undervisar, det är liksom vitsen med yogan. Respekt för andra, inte bara för sig själv. Att man kan döma ut en yogalärare efter några gånger är för mig svårt att förstå. Därför skriver jag detta. Jag vill stå för den läraren, för alla lärare. Även om jag inte yoga för henne längre, hon flyttade från stan, har jag ändå lärt mig väldigt mycket av henne. Det har jag gjort av alla lärare jag mött och alla är värda respekt i min värld. Jag mår dåligt över den här typen av blogginlägg. Var finns respekten för själva yogan? För lärarna? Är det trist att inte låta eleverna själva bestämma vad de ska göra? Eller handlar det om kunskap, erfarenhet och att man är rädd om andra? Vem vet vad man behöver när man börjar med en andlig disciplin?
När vi bilade upp och ned till Österrike på kursen så lyssnade vi på en del vinter- och sommarpratare. En som verkligen fastnade inom mig var Christian Falk. Har du missat honom så rekommenderar jag honom av hela mitt hjärta. Sann, rak, ärlig och med en svärta som han formulerade elegant så vi bara fortsatte lyssna. Bland annat pratade han om musikstilar. Om olika stilar och hur han tyckte att man behövde närma sig olika sätt att uttrycka sin musik på med respekt. Man stövlar inte bara på utan man tassar in, lyssnar, känner in och kanske testar. Exakt så känner jag för yogan. Och dess olika stilar. Och dess olika lärare. Och att utöva yoga är framför allt att ha respekt för sig själv och för andra. Och kanske inse att andra kan saker man inte själv kan, även om det triggar en del i oss av känslor och ego.
Det kändes som luften gick ur mig när jag läste den här bloggen. Som om allt svärtas ner. Som om allt ska vara KUL och fyllt av snabba kickar. Som om inte kunskapen är värd något. Jag ska verkligen sluta läsa en del bloggar. Funderar starkt på att sluta blogga själv, känns som mycket ska vara coolt och jag kan väl själv. Konstig hemkomst.
Nymånen letar sig fram på himlen och när skymningen djupnar så har jag packat upp, vattnat blommorna och hunnit andas min luft. Min syrerika på-landet-luft. Kollar mailen, läser ifatt på några bloggar.Kikar in hos en före detta vän, som jag kanske läser hos en gång i månaden, för att hon har ändrat sin livsstil radikalt och det är kul ibland att se hur det går. Men läser till min bestörtning detta:
"Den första yogalärare jag mötte var väldigt noga med att allt skulle vara perfekt. Jag vet att många ÄLSKADE henne. Jag hade till och med vänner som blev förälskade i henne. Men. Jag tycker hon och den yoga hon representerar var och är ganska trist faktiskt. Utan tillit till sina elever att själva ta ansvar. Det handlade mycket om sätta gränser och ge mandat. Att hon till exempel "förbjöd" sina elever att stå på huvudet. Eftersom huvudstående bara var för mycket erfarna yoginis. Hon hade glömt hur det var att vara barn. Att våga leka. När jag kom till xxx så var yogan en helt annan. Här var kylan utbytt mot värme och svårmodet var utbytt mot ett lekfullt allvar. Här var yogan inkluderande. Inte exkluderande. Alla borde få yoga på xxx. Här blev jag förälskad. Men inte i min lärare, utan i yogan."
Nu förhåller det sig så att den här tjejen och jag började på samma yoga samtidigt när den var ny i stan, för 14 år sedan. Sedan slutade hon efter några gånger för att hon var gravid. Hon yogade sedan ALDRIG mer för den läraren. Eller gjorde den stilen. Min yoga, som här kallas tråkig... Det vi började med då var så långt ifrån huvudstående man kunde komma, vi hade stora problem bara av att sitta med korslagda ben och rak rygg. Ben och fötter somnade och vi kunde knappt stå på fötterna efteråt. Ni vet, när man är nybörjare och allt är svårt. Vi diskuterade ALDRIG huvudstående så länge min f d vän var med. När detta sedan kom upp i form av frågor så berättade vår lärare om personer hon mött som hade skadat sig i detta och hon var därför restriktiv. Men vem behöver stå på huvudet när man inte ens kan stå på fötterna?? I samma veva gick en av våra döttrars vän och testade någon slags "yoga". Den vännen var gymnast och skulle testa huvudstående. Hon bröt nästan nacken. Nej, det är ingen skrämseltext, det är helt sant. Hon fick nackkrage, smärtstillande och blev "bara" svullen i nacken. Och ja, jag vet, barn leker och vi stod på huvudet i skolgymnastiken när jag gick på högstadiet. Men ändå. Varsamhet är att föredra i min värld. Och ja. Respekt också för den som undervisar, det är liksom vitsen med yogan. Respekt för andra, inte bara för sig själv. Att man kan döma ut en yogalärare efter några gånger är för mig svårt att förstå. Därför skriver jag detta. Jag vill stå för den läraren, för alla lärare. Även om jag inte yoga för henne längre, hon flyttade från stan, har jag ändå lärt mig väldigt mycket av henne. Det har jag gjort av alla lärare jag mött och alla är värda respekt i min värld. Jag mår dåligt över den här typen av blogginlägg. Var finns respekten för själva yogan? För lärarna? Är det trist att inte låta eleverna själva bestämma vad de ska göra? Eller handlar det om kunskap, erfarenhet och att man är rädd om andra? Vem vet vad man behöver när man börjar med en andlig disciplin?
När vi bilade upp och ned till Österrike på kursen så lyssnade vi på en del vinter- och sommarpratare. En som verkligen fastnade inom mig var Christian Falk. Har du missat honom så rekommenderar jag honom av hela mitt hjärta. Sann, rak, ärlig och med en svärta som han formulerade elegant så vi bara fortsatte lyssna. Bland annat pratade han om musikstilar. Om olika stilar och hur han tyckte att man behövde närma sig olika sätt att uttrycka sin musik på med respekt. Man stövlar inte bara på utan man tassar in, lyssnar, känner in och kanske testar. Exakt så känner jag för yogan. Och dess olika stilar. Och dess olika lärare. Och att utöva yoga är framför allt att ha respekt för sig själv och för andra. Och kanske inse att andra kan saker man inte själv kan, även om det triggar en del i oss av känslor och ego.
Det kändes som luften gick ur mig när jag läste den här bloggen. Som om allt svärtas ner. Som om allt ska vara KUL och fyllt av snabba kickar. Som om inte kunskapen är värd något. Jag ska verkligen sluta läsa en del bloggar. Funderar starkt på att sluta blogga själv, känns som mycket ska vara coolt och jag kan väl själv. Konstig hemkomst.
Jag blir ledsen när jag läser hos dej idag. Den här personen verkar inte ha förstått yogan alls. Man undrar också över varför huvudstående är så otroligt viktigt. Jag tror det är trendigt. Snälla sluta inte blogga!! Det du skriver är viktigt för mej!! Kramar
SvaraRaderaJa den här personen har nog inte förstått, det gör mig extra ledsen eftersom det är en människa jag känt tidigare. Men att uppenbart ljuga och svänga ihop historier är inte ok någonstans. Om man för 14 år sedan tränade några gånger för en människa och sedan kan skriva ned den människan utan ett uns av respekt, oförståeligt om det helt enkelt inte hamnar på kontot för att hitta egna pluspoäng... Kram och tack för dina ord!
RaderaJag ber dig också tänka om med att sluta blogga.
SvaraRaderaDu inspirerar så mycket.
Det där med att saker ska vara kul det är lite i tiden tror jag.
Det där med att tassa in och bara nosa lite, det tilltalar.
Stor Kram
Tack Marika, det betyder mycket för mig. Och ja, visst är det sympatiskt att nosa och testa på olika stilar för att hitta rätt så småningom. Och en lärare som passar, självklart passar inte alla för alla, men respekten får man inte tappa. Stor kram tillbaka!
RaderaJag säger som de andra - sluta inte blogga fina Annika! Det är du som är cool! Det är du som skriver ärligt och sant om vad yogan är. Det behövs som motvikt till det hippa och otåliga i vårt samhälle.
SvaraRaderaTror dock att du gör rätt i att sluta läsa vissa bloggar. Själv känner jag att en del bara stjäl energi. Man kan istället bespara sig ilskan man känner p g a andras okunskap.
Keep up och välkommen hem igen!
Stor kram
Åh Carina, tack! Ja jag slutar omedelbart att läsa hos den här personen, precis som jag gjort med en del andra. Ändå har jag bara kikat in någon gång då och då, men det räcker för att bli ledsen. ja det är skönt att vara hemma igen! Kram kram
RaderaDet finns folk överallt som inte förstår vad de sysslar med, kanske just nu väldigt ofta inom yogan. Bry dig inte om klumpiga människor!! Jag läser dig med stor behållning, kram kram och tappa inte sugen!!
SvaraRaderaM
M, tack för dina värmande rader. Det är sällan jag blir upprörd när jag läser i bloggar, som jag blev nu. Har naturligtvis att göra med att jag vet hur det gick till och var tvungen att nyansera bilden och även stå upp för min lärare. Respekten för mina yogalärare, alla inkluderade, är stor. Alla bidrar på något sätt och man lär sig alltid, om man vågar lyssna och ta in. Sedan passar inte alla lärare för alla som jag skrev här ovan, men det är en annan sak. Man diskvalificerar inte någon annans yoga eller en lärare man träffat några gånger. Det fick mig att tappa både lusten till att skriva och lusten till att läsa andra. Vi får se vart det tar vägen.
RaderaKram!
Ånej, sluta inte blogga. Jag har ju BÖRJAT yoga tack vare dig. Dock yogar jag för mig själv eftersom jag bor i en del av världen där det finns ont om seriösa lärare. De flesta startar yogagrupper för de behöver en sysselsättning, och jag är en person som lätt försvinner i mängden så jag får ingen hjälp eller korrigering. Men genom din blogg har jag insett att yoga är mer än att tänja muskler, och jag gör nu solhälsningar med tonvikt på den inre harmonin, att hitta min kärna genom rörelserna, och inte bara kämpa för att få hälarna i golvet. Jag tränar också på att bara sitta, som du skriver om, med förhoppningen att jag en dag ska kunna det utan att fötterna somnar, och med bibehållen fokusering.
SvaraRaderaAnn
Ann, du skrev dig rakt in i mitt hjärta! Tack och jag tror på det du gör, det låter så rimligt och något som du behöver. Varm kram!
RaderaDårskap och pengar, längtan efter cash och egotrippar. Jag skriver i affekt. Men De som för snöd vinnings skull lär folk att göra partytrick och freak shows är bara ute efter att behålla elever och tjäna pengar. De som söker detta är oftast bara ute efter egotrippar. När yogan blir långtråkig och enahanda brukar agnarna sållas ut från vetet. De som orkar göra det som är bra för just den personen brukar komma imål. Jag tränade crosfit för ett år sedan, gick en månadsintensivkurs och betalade för ett år men jag fortsatte aldrig när jag såg vad som hände där, Folk pushades och pushade sig själva till samma abnormiteter som i vissa yogasammanhang. Jag har två vänner, en osteopat och en chiropraktor. De säger att crosfit har gjort mer för dem företagsekonomiskt än allt annan marknadsföring tillsamman. De är ständigt fullbokade med folk från crosfitlägren som skadat sig för att de gjort saker som de inte hade kropp eller knopp till. Den som leker yoga kan gå till crosfithallen och leka en stund så länge kroppen håller. De brukar träffas senare hos vårdgivare. Och sluta inte blogga för att en dåre gjorde sin röst hörd. Det vore stor skada. Men jag förstår att man kan bli trött för mindre.
SvaraRaderaTack
Robert K
Robert! Jag skrev nästintill i affekt jag också :) Men vissa saker får bara inte passera och sedan kan man bara spekulera i varför människor väljer som de gör. Egot har en alldeles egen spelplan tyvärr. Och som du säger, när man vågar göra det som man uppfattar som "tråkigt" i yogan, ja då uppenbarar sig helt andra delar.
RaderaDet du skriver om crossfit har jag tyvärr också hört, folk skadar sig precis som en del gör i yogan, people play som min lärare säger. Och hur det hela påverkar kroppen är en annan historia, men människor är så höga på muskler och prestation tyvärr och vill se coola ut, vill göra saker oavsett om det är bra eller inte för dem. Tror att många väldigt sällan frågar sig i yogan varför de ska göra vissa asanas, de bara VILL göra dem. Men det är ju så med yogan att det vi har minst lust att göra, det är det som gagnar oss mest. Men det är en annan historia!
Tack för dina ord, jag ska fundera ordentligt, det var inget skrämskott, jag har övervägt att sluta blogga och sluta läsa bloggar flera gånger om. Men så får jag så här mycket pepp från alla möjliga håll och då har jag veknat. Men det var inte därför jag skrev det här, det var för att jag genuint blev ledsen och förbannad.
Jag tycker du är rakryggad som står upp för din(a) lärare!! Jag vill inte att du slutar blogga, dina texter betyder mycket för mej!! Sedan önskar man ju att fler personer vågade stå upp för andra på olika sätt och inte alltid ta den "enklaste" vägen att låta bli att säga eller skriva om det. Du ska ha all heder av det du gör nu!! Så vila lite, tänk om igen och fortsätt! Jag behöver dej!!
SvaraRaderaAnneli
Anneli, tack!! Jag blir glad över dina ord. Kram kram
SvaraRaderaPS,
SvaraRaderaJag glömde skriva flera saker i mitt inlägg, jag var väl för arg, helt enkelt, och det är ju inte så yogiskt, men ack så mänskligt. En som jag yogade för tidigare hade en vän som hade en flaschig studio i New York, berättade att den instruktören hade mycket kändisar i sin studio, bland annat hade Madonna varit där. Och den här människan tog från 5000 US dollar och uppåt för att lära kändisar göra invecklade och häftiga asanas. Nu tycker jag att det är mest synd om den flexible men ack så penningtörstige läraren och inte så mycket om de som kan köpa sig lite ytlig framgång, för vad det nu är värt. Men det visar sig återigen hur yogan förflackats och förminskats till att bli poser och charader istället för den andliga disciplin den faktiskt är. Och det är inte fel att ha barnasinnet kvar eller att vara lekfull. Men tar man sin yoga seriöst så förhåller det sig inte så, det finns aldrig med i tankarna. Jag skulle aldrig komma på tanken att idag känner jag för att vara lite kristen eller leka muslim.
Frid
Robert K
Nej det där med yogiskt eller inte... Jag valde att stå upp för min lärare när det kom till mitt val över vad som är yogiskt :) Och jag tycker du uttrycker dig så klokt och tackar för dina ord igen. Speciellt det du skriver i slutänden om den andliga disciplinen, men många ser yogan främst som gymnastikövningar idag tror jag. Stackars yogan! Frid <3
SvaraRaderaAnnika, jag är ju ingen yogis (heter det ens så:) men det knyter sig i magen på mig när jag läser att du funderat på att sluta blogga.
SvaraRaderaalltså, det är väl klart att vi alla tänker tanken ibland, och dig skulle jag säkert ha kvar ändå, det tror jag verkligen. Men jag tror att du på riktigt gör skillnad för människor.du är viktig och dina ord är viktiga. yoga har blivit så galet modernt, och därför på många många ställen oseriöst. det är synd och skam, för jag tror att många börjar så som jag gjorde med yogan, och hamnar hos en galen snubbe som bara gör tokigheter. Sen hamnade jag hos Yogamamman, som jag gått två yogakurser för, och de var fantastiska. men yogan har ändå inte riktigt kommit till mig som jag hade önskat, inte sådär så att jag prioriterar den, vilket jag borde göra, speciellt nu.
Men i vilket fall. om jag inte hade haft Yogamamman som vän oxå, så hade jag aaaaldrig provat yoga igen, efter min första kurs hos token.
jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. det blev rätt förvirrat känner jag. men jag är ju sån nu. förvirrad. så för att fatta mig kort.
du är viktig. jag tycker om dig. fortsätt gärna blogga om du mäktar med.
Varm kram
Åh bästa fröken Blund! Jag fick en rejäl dipp, det var som allt välte över på något vis och jag bara såg lögner, trix och fix och att vinna billiga poäng på det som inte ens är sant. Och yogan...alla äger en bit av den, vem är jag att säga att det inte ska vara så? Men jag värnar ändå om respekten. Och du, tack för dina ord! De värmer så himla mycket och är något jag behöver! Varm kram!
Radera