Frid efter baksmällan

Vaknar med en slags grå baksmälla efter riksdagsvalet. Samtidigt ger det också möjligheter till nya lösningar, kanske tänka över blockgränserna. Och jag lyssnar på Soran Ismail när han pratar om all rädsla han mött i landet, att alla inte är rasister som röstat på ett rasistiskt parti som SD. Många är trötta, besvikna och vill ha förändring och kanske låter sitt missnöje och sin rädsla ta över. Jag kan inte sätta mig till doms över vilka val människor gör men slås av hur ofta vi styrs av rädsla. Hur mycket den kan husera i oss, alltifrån kroppens motstånd där rädslan gömmer sig längst inne till sinnets alla katastrofscenarios.
   Med det i tankarna öppnar jag dörren till Stillastund. Jag bestämmer mig för att leda varje andetag för alla missmodiga och trötta som dyker upp. Jag låter dem inte tänka på något mer än sitt andetag. Vi gör vår stående serie som blir lite längre, längre andetag och längre stund i varje asana. De samandas. De går in ett mentalt tillstånd som fortplantar sig i kroppen. Det är enkelt att se. Att höra. Vi avslutar med en lång sittande serie. Vi går framåt i princip hela tiden efter våra stående bakåtböjar. Och där och då känner jag lättheten glida in. I mig. Och  jag ser fokus i allas ögon efteråt. Klara ögon. Lugna sinnen. Och någon säger till och med att kroppen känns totalt annorlunda jämfört med när hon kom. Att dessa vackra, stundtals svåra rörelser kan ge så enormt mycket tillbaka. Att jag kan korrigera varenda människa till att komma längre fram, att inte låta obehaget eller rädslan styra över något utan att kapitulera helt enkelt och gå framåt och stanna. Mjukheten finns i hela rummet. Jag böjer återigen mitt huvud inför storheten i detta.