fredag 21 februari 2014

Min förebild i livet, i döden

Berta satt i trädet och skrek för full hals. Hennes mammas väninna  sa - Stackars dig, med en sådan dotter, det vore lika bra att hon trillade ner och bröt nacken.  Berta föddes 1902. Hennes mamma  Hilma hade varit piga och när hon i sin tur träffade sin kärlek så hade hon redan en son i släptåg, ett barn som hon hade fått med bonden hon arbetade hos, han krävde vissa saker. När Hilma träffade sin kärlek David så gjorde han ingen skillnad på de barn som var hans och det barn som följde med. Det är stort. Speciellt när det hände för nästan 100 år sedan. Berta växte upp i en kärleksfull men arbetsam miljö. David var trädgårdsmästare och sålde skördarna av grönsaker på torget. Barndomen gav henne all styrka. Plus att hon i sin personlighet var modig helt enkelt. Hon gifte sig och fick två små döttrar. När den äldsta dottern var 4 år dog hon i hjärnhinneinflammation. En månad senare dog hennes man Anton i Spanska sjukan, pesten som drog fram över hela Europa. Där stod hon vid graven och svajade, ville bara dö men hade en dotter kvar som höll henne ovanför vattenytan. Den dottern, Evy, var min mamma.
   Min mormor. Hon slutade aldrig yrkesarbeta. Hon slutade aldrig skratta. Hon slutade aldrig att älska vackra hattar och sidenunderkläder.  Hennes andra stora kärlek Olle dog i lungcancer när jag var två år. Men hon slutade aldrig att umgås med män. Men på sina villkor. Hon ville helt enkelt få bestämma själv som hon sa, inte tvätta någon annans smutstvätt längre. Hon höll aldrig käften, hon var upprorisk. Hon hade en öm sida som jag som barnbarn såg direkt. När vi bäddade med prassliga nymanglade lakan och hon serverade min Havremust i en guldkopp så gav hon mig något värdefullt. Något prislöst. Det där med att se en annan människa fullt ut och pyssla om. Skämma bort. Om man nu kan skämma bort någon med kärlek. Hon tog mig till frisören, hon tog mig till ansiktsbehandling när jag var i tonåren. Hon gav mig råd, många gånger ville jag inte ha dem, det fick henne absolut inte att sluta säga vad hon tyckte. Så här så många år efteråt inser jag att hon var viktigare än jag någonsin i mitt barnahjärta förstod. Hon fick mig att vara ärlig, hon fick mig att se rakt igenom vissa "vänner". Hon tog emot mig en natt när jag lätt berusad hade grälat med en pojkvän. Utan frågor bäddade hon som när jag var liten. Hon var den första och enda vuxna som pratade med mig om sex. Åh min mormor. Min stora förebild. Hon dog dagen innan hon skulle fylla 80 år. Veckan innan bestämde hon sig för att dö. Hon sa helt enkelt - nu är jag klar med livet. Fick en förkylning och dog. Hennes begravning var med ett lätt snöfall och jag önskade mig bara en sekunds närvaro av henne. Och som jag blivit bönhörd. Hon finns runt mig. Kan höra hennes steg och hennes hand på mitt huvud. En lätt strykning över håret. Ett lätt rufs. Inbillning? Kanske. Spelar ingen roll, för mig är närvaron i allra högsta grad verklig.
   Vad vill jag berätta? Att det här med förebilder är så oerhört viktigt. Att våra allra första förebilder är våra föräldrar. Men om vi inte blir sedda fullt ut där, finns det andra som kan fylla den luckan. Och de kan skifta i livet vem det är. Vi lever våra liv tillsammans med människor och vi behöver varandra. Och vi behöver förebilder. När jag yogade härom dagen steg hennes bild upp i mitt inre. Hennes lukt. Jag blir lite rörd när jag skriver det här, men mest över allt som hon gav mig och att jag fick ha henne så länge, vilken gåva.  Vem är din förebild?

På bilden är min mormor Berta överst, min mormorsmor Hilma i mitten och min mamma Evy längst ned. Jag saknar er men har er i mig.

22 kommentarer:

  1. Åh vad fint du skriver! Jag blir berörd av det du skriver om din mormor. Wow en sådan fin människa. En sådan förebild. Verkligen!
    Jag vet ju fortfarande inte riktigt vem som är min förebild idag. Det kommer nog. Just nu har jag fullt sjå att låta mig få vara min egen förebild. Vara den jag är och vara stolt över det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Ja hon var fin och också en verklig person av kött och blod, som tog ställning. Det kan jag uppleva som en bristvara ibland. Att verkligen föra fram det man tror på och leva efter det.
      Det kommer säkert förebilder för dig. Jag har ju stora förebilder inom yogan men samtidigt ville jag skriva om en människa som varit så viktig i mitt liv utanför den världen, men ändå påverkat så mycket och så bra.
      Klart du ska vara stolt över den du är. Du är så på väg nu!
      Kram

      Radera
  2. Min farmor. Hon var alltid glad och tyckte att livet var vackert...fast hon var rädd för så mycket...
    Hon reste fast hon satt hemma...om du fattar hur jag menar.
    Kvar i hjärtat för alltid. Min räddning.
    Vackert det du skriver om din mormor!!!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh så fin person! Och tack! Ja jag förstår hur du menar. Kram kram

      Radera
  3. Annika, tack tack! Min förebild var min snälla och veka pappa. Fast han gjorde allt för att vara en stålman utåt. Nu vill jag nästan gråta för att du fick mig att se det!
    Kram
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv. Min pappa var nog lite lik din, väldigt macho men mjuk inuti. Tårar är aldrig fel. Kram kram

      Radera
  4. Nu blev jag tårögd! Min mormor förlorade sin 5 åriga pojke. Han fick bencancer och de amputerafe benet för sent. Det berättade hon om och om igen om sina sista år. Men aldrig innan. När jag är på vårt sommarställe, som hon älskade, och något underligt sker utanför fönstret. Då tittar jag på hennes fpto och säger att det här skulle du ha gillat. Då expanderar mitt hjärta och hon är där. Det är ingen I min familj som förstår det där. Men jag känner mig ofta mig så otroligt nära döda människor. Det är som om de kommit ut ur kroppens begränsning och blir hologram. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Anna! Tack för att du delar. Du har säkert en fallenhet eller slags begåvning för det. Var rädd om den kontakten! Kramar

      Radera
  5. Så fint med en sådan förebild. Jag har funderat ett tag nu på vilken min förebild är. Jag tror inte jag har någon. Vad trist känner jag nu. Alltså ingen person som står mig nära som jag ser upp till, nä det finns inte. Annars finns det ju en och annan kändis som jag kan beundra, som t ex Pernilla Wahlgren, hur hon verkar lyckas få ihop allt med många barn, ensamstående och jobba på konstiga tider...
    Jag önskar att jag kommer bli en förebild för mina barn. Jag vill gärna förmedla att de ska känna att de kan bli vad de vill, bara de kämpar för det. Själv fick jag mer höra att "var glad att du har ett jobb".

    Ha en skön helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det behöver inte alls vara trist för att du inte kommer på någon. Det kan vara människor var som helst som påverkat mer än man tror. I skolan. På dagis. På jobbet eller bara en granne :) Ja visst vill man vara en bra förebild för barnen, förebild är man redan! Ha en fin helg du också och tänk så mycket tok man fått höra genom åren :)

      Radera
  6. Vilken fin text, Annika! En sån gåva att få ha en relation och verkligen få lära känna sin släkt så, och speciellt sin mormor eller farmor. Det är inte alla förundrat. Tycker man kan känna igen dig i din mamma. Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta1 Och ja, jag är lik henne det kan jag faktiskt se själv nu, härligt att du såg det! Kramar!

      Radera
  7. Vad fint skrivet!. Jag hade själv ingen vuxen när jag växte upp, så det är så värdefullt för mig att läsa om hur det "kunde" ha varit.
    Får man ta del av andras positiva minnen så blir det ju så att man får en bit av kakan själv. Tack för att du delar!
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Ann, så storsint av dig! Tack för att du också delar en bit av dig! Kramar!

      Radera
  8. Vilken värdefull tillbakablick du gör här. Det är som att förflyttas bakåt i tiden och vara med i dina minnen.
    Jag har inga tydliga förebilder, mer som små glimtar av personer och livsöden, som kommit i min väg. Ofta starka kvinnor, som på olika sätt omfamnat sitt liv och inspirerar mej att göra detsamma.
    Kram Annika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina. Ja jag har en lång text väntande inombords kring det här. Tids nog kommer den ut! Kram och ja, de starka kvinnorna blir liksom mer tydliga, vi behöver dem!

      Radera
  9. godmorgon lördag!
    vad vackert du skriver,
    fina detaljer, rörande verklighet. och underbart fotografi!
    tänker på min mormor, hur lite jag egentligen vet om henne men försöker ta igen genom att fråga min mamma, men vilken riktig bullmormor hon var. hur hon knegade och slet, utan att vi egentligen visste.
    och farmor, fortfarande i livet, som jag har en mer personlig kontakt med.
    mamma....och många olika danslärare som har blivit vänner genom åren....och...

    kramar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej hej lördag! Tack och ja bilden är en av mina käraste! I bakgrunden ser man dessutom själva växthusen. Härligt med så många förebilder Sara. Tack för att du delar. Kramar kramar

      Radera
  10. Åhh så fint att läsa om din mormor! Jag har nog min morfar som förebild, han tyckte aldrig något var omöjligt och höll flaggan högt ända tills han gick bort förra året, han tyckte alltid att jag var bra (och alla barnbarn och barnbarnsbarn). Han sa alltid Hej skarpa tjej till mig och mina döttrar... Mormor är högt älskad och fyllde 92 nu i jul, hon bor lite för långt bort och är väldigt ensam nu.... Får också minnen av min farmor och farfar av din berättelse, tack för det! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack själv för att du delat lite av din historia! Kvällskramar!

      Radera
  11. om jag inte tar fel så är du också med på bilden, iaf syns en skugga som kan vara du. Fint.

    SvaraRadera