tisdag 25 februari 2014

Allt har sin tid

När barnen var små och jag rullade en baby på mattan i köket med min ena fot samtidigt som jag med telefonluren mot axeln pratade och rörde i en gryta på spisen och mimade uppmuntrande till min dotter som lekte att hon duschade i en av katstrullerna - då - kände jag mig nöjd. Att jag hade flytet. Alla bollar i luften. Fixade allt samtidigt. Och lite är det väl så? Att man måste trolla när barnen är små. Ibland. Men nu. Nu är jag exakt tvärtom. Jag gör en sak i taget. Verkligen en sak i taget. När jag promenerar då promenerar jag. Jag lyssnar på fåglarna, njuter av ljuset, av gruset under mina fötterna, försöker känna om våren doftar något. Jag tar mig fram i min takt som är lite lufsande ibland, ibland lite snabbare. När jag lyssnar på musik så lyssnar jag. Jag sjunger med, funderar på texter och njuter extra mycket av de låtar där allt är synkroniserat så där nästintill perfekt. När jag läser då läser jag. Jag gör inte det vid min tv. Jag sysslar inte med min dator när jag ser på film. Och främst av allt; När jag yogar då yogar jag. Jag har ingen deadline att passa i mitt liv. Bara på jobbet :) Men i  tillvaron så måste jag inte skynda mig att fylla den med en viss mängd. Jag måste inte vara effektiv och lyssna på en bok samtidigt som jag går. Jag måste inte träna armhävningar och stretcha framför min tv. Jag har vigt min tid till olika saker. Och det får ta tid. Jag sa igår på yogaundervisningen att yogan tar tid, låt den göra det. Och den går inte att kombinera med annat, i stunden. Då är det helt enkelt inte yoga. Så enkelt. Idag kanske också så svårt. Vi vill ju hinna allt. ALLT. Samtidigt helst. Det här prestationskravet håller på att kväva oss tror jag. Våga sitta och fika med en vän utan att ta upp sin telefon. Att bara göra ingenting. Då alla kreativa idéer föds för mig. I tomheten eller vad jag ska kalla det. Att jag får lust till en mängd olika saker som också kräver sitt. Att skriva. Det är så lustfyllt för mig. Men jag kan absolut inte göra det och något annat samtidigt. Det är omöjligt. Som yogan. När jag andas i takt, fokuserar och gör mina rörelser då har jag helt enkelt fullt upp med att hitta kärnan och centrum. Flytet. För att sammanfatta mig. Förr kom flytet när jag gjorde allt samtidigt. Nu är det precis tvärtom. Flytet kommer när jag låter allt ha sin egen tid. Hur gör du?

12 kommentarer:

  1. Det är precis så jag vill göra. En sak i taget. Och det gör jag oftast också. När jag är ensam (och inte stressad).
    Men på kvällarna är det svårare. Tv:n står alltid på när N kommit hem. Han kan inte ha det helt tyst eftersom han har tinnitus och står inte ut med suset som känns värre när det är tyst. Jag har det ju helst helt knäpptyst så detta blev en stor omställning för mig när vi flyttade ihop. Oftast går det bra, men så kommer stunder när jag läser och blir tokig av att ha tv:n på i bakgrunden. Har tyvärr ingen annanstans att sitta så när jag blir som mest störd får han snällt ta på hörlurar. Men för att inte sväva ut. Ju mer medveten jag blir desto mer störd blir jag när jag inte får lov att göra en sak åt gången. När jag märker att öronen börjar suga åt sig av det som sägs på tv:n och plötsligt gör ögonen detsamma och min bok förblir oläst. När vi en dag flyttar till något större, då ska jag ha ett eget krypin där jag får sitta med mina böcker i lugn och ro. I tystnad. ;-)
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt långa svar! Och snart har du ett eget krypin :) Kram!

      Radera
  2. Jag är nånstans mittemellan. På väg mot att kunna göra en sak i taget och njuta av det, och det går ibland. Men med fortfarande stort ansvar för hem och ett halvstort barn, och jobbet då, så blir det ibland mycket trixande med knäna. Men precis som du skriver, kan jag verkligen njuta av tillfällena som uppenbarar sig, såna där man bara stannar i och är i stunden. Snarare tror jag att jag försöker mer aktivt bara göra en sak i taget och vara närvarande så mycket det går. Göra mindre för att hinna mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt när man kan njuta av det lilla i stunden. Det betyder allt. Och allt har verkligen sin tid. Kram!

      Radera
  3. Jag vill verkligen komma dit där du verkar vara. Men det är svårt så svårt. Helt klart mår jag inte bra när jag försöker klämma in yoga när vi kollar på tv... Kanske är det som du säjer att man måste stanna upp och bara göra några få saker och inte allt samtidigt??
    Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, hur många gånger har jag hört och läst den frasen? Lite yoga medan man tittar på tv. Hur är det ens möjligt att tänka tanken? Jag vill inte vara hård men vad är egentligen yoga? Är det något slags stretch jag då kan man ju göra som du :) Lycka till med att stanna upp.

      Radera
  4. Åh vilket bra inlägg! Våra barn är ju ganska små och jag känner igen det där med många bollar i luften. Men. Jag är inte sådan egentligen, jag trivs inte alls med att ha många bollar i luften. Jag vill ta en sak taget och har alltid gjort så innan barnen kom. Nu har kroppen sagt ifrån också och då försöker jag lyssna. Här kommer yogan in i mitt liv i precis rätt tidpunkt, precis vad jag behövde och nu när jag funnit den släpper jag aldrig taget....
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju varit en sådan som gillat att ha allt på gång. Men inte längre... Tur att du lyssnar på kroppen! Kram

      Radera
  5. Jag stormtrivs med alla bollarna... fast sen stupar jag...älskar att lyssna på musik medan jag skriver/virkar/stickar/planerar...älskar tystnaden....Jag är nog tokig...Måste man välja?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut inte :) Man gör som jag vill förstås. Jag bara redovisar hur annorlunda det är för mig nu för tiden.

      Radera
  6. så himla himla viktigt och välgörande. men hur svårt det är som sagt med tre barn i olika åldrar klättrandes på en...men jag försöker verkligen, jag försöker..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Lycke det har jag verkligen all förståelse för! Men som sagt, allt har också sin tid i livet. Stor kram

      Radera