Storheten i det enkla

Nu för tiden vaknar jag alltid före klockan. Ligger och väntar in vakenheten. Dagen. Ofta vaknar jag nära mina drömmar men inte alltid. Men tanken finns där. På allt möjligt. Omedelbart faktiskt. Men när jag drar ner mitt andetag så är det som jag tillåter vakenheten att sprida sig som ringar på vattnet, inget annat. Det är mitt sätt att hitta kärnan. Tids nog kan jag börja fundera. Jag går alltid väldigt försiktigt när jag går upp. Använder ofta ordet tassa, för det är precis det jag gör. I badrummet har jag mina yogiska bestyr som att tvätta min tunga och gör andra procedurer. Jag vill vara ren och fin när jag ska yoga. Idag är något annat otänkbart. Mina yogakläder är mjuka. Tänder mina ljus och min rökelse på den långa bänken som löper längs med rummet. Bugar inför min lärare. Står i nilam en stund. Ibland ganska länge för att centrera mig och känna kraften i mig. Från nedre delen av magen så styr jag andetaget. När jag är där, i mig själv så knäböjer jag, har ett ingångsmantra som jag upprepar tyst inom mig. Händerna i namasté som rör vid min panna, min mun, mitt hjärta och mitt centrum. Jag har i 13 år använt en uppvärmning som jag nu har lämnat. Den nya jag gör, som är både stående och sittande på olika sätt, den låser upp något i mig. Varje gång. Varje dag. Det är helt otroligt. Värmen i mig själv. Friden i sinnet. Vad som än väntar mig efteråt. Sedan har jag olika små serier som jag gör allt utifrån känsla och dagsform. Men den där knäböjningen. Jag älskar den: Den rör på något sätt vid mitt allra innersta. Jag rör liksom mig själv inuti. Som en varsam smekning. Som en mjuk bris. Som en varm sjal från en Pashtun. Som varma ord i mitt sinne. Jag kan inte förklara det. Det är inte komplicerat på något sätt. Storheten ligger i det enkla. Det vardagliga som ändå blir det gudomliga. Min gnista inuti har en förbindelse med allt utanför som är av samma våglängd. Samma energi. Jag behöver ingen kyrka. Jag behöver ingen stor sal. Den finns redan där. Inuti min bröstkorg och i hela mitt system. Nej, självklart är det inte fel med kyrkor eller andra platser för att komma nära. Men man behöver dem inte. I min morgon, när löven blötmjuka lutar sig mot fönstret så är jag faktiskt redan där. Med en fläkt av det gudomliga vet jag att jag aldrig någonsin är ensam. Egentligen.

Centimeter för centimeter inombords och utanpå

Vari ligger utmaningen i att fortsätta med yogan? I att röra kroppen på vissa sätt? Kanske är det obegripligt eftersom det inte går att mäta? På det vanliga sättet. Att räkna asanas  är inte min grej. Men ärligt, vad är det som gör att jag fortsätter? Utan prestationen. Det här med att inte mäta. Det är så befriande. Samtidigt svårt och ganska komplext. När man kikar närmare. Med stadiga 13 år av yoga i kroppen så kanske jag har glömt hur det kan kännas när man inte har den i sig? Hur det är att vara nybörjare på riktigt? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag kommer ihåg och inte, när det gäller att leva utan yoga. Men jag vet att jag haft långt ner till golvet i vissa positioner där man ska sitta på ett visst sätt och att det inte är så längre. Det är förändrat helt enkelt. Med titten i backspegeln så är det till och med totalt förändrat. Stadierna jag gått igenom inombords är närmast en revolution. Fast långsam. Kanske så långsam att man själv inte ens märker den när den pågår. Centimeter för centimeter inombords och utanpå. När jag träffade en del yogavänner på kursen i Berlin i september så sa de som inte hade sett mig på några år att jag såg helt transformerad ut. Att jag ser annorlunda ut helt enkelt. Friare. Gladare. Lättare. Att hela jag var förändrad. Jag märker det i mitt sätt att fungera i vardagen. Med andra människor. Jag får kommentarer ibland av de som yogar hos mig och som tidigare yogat med mig i klass. De ser. Min familj ser det förstås. Men för den ytlige betraktaren så syns det inte direkt. Helt enkelt för att det mesta skett inuti. Men det har gett efterverkningar utanpå. För den som är vaksam och uppmärksam. Jag tror att det är viktigt att ibland titta bakåt för att se hur mycket man har gått framåt. Att summera lite grann. Titta på sig själv. Att lyssna på de som säger att man är transformerad. Jag har ingen panik någonsin kring yogan längre eftersom det har sett så olika ut i min practice. I mitt liv. Med skador eller utan skador. Med trötthet eller med syre i systemet. Med tuffare läxor eller med yogan som ett flytande tillstånd. Det obeskrivbara visar än en gång sitt ansikte. Jag vet att den är i mig. I hela mitt liv. Jag vet aldrig vart den kommer att ta mig. Jag kan inte mäta den. Prestation och ambition är inte det som avgör eller driver. Utmaningen i att utmana sig själv. Det är därför jag yogar. För att bit för bit ta mig vidare inuti och utanpå. Hur ser det ut för dig?

Hjärtat expanderar och svämmar över

Jag vaknar lycklig. Rakt igenom. Analyserar inte varför, jag bara konstaterar det. Mitt hjärta känns större. Mjukt och varmt i min kropp. I mina tankar. Solen lyser. Jag arbetar inte på fredagar på mitt vanliga jobb, den dagen är vikt för mitt företag. Brukar träffa klienter och göra administrativ sysslor. Kanske unna mig lite egentid. Idag är hela dagen min! Egentid hela dagen lång. Ingen klient och pappersjobbet är avklarat tidigare i veckan. Jag njuter. Vaknar tidigt men lyckas somna om. Bara det! Och tassar sedan upp i mina nya ulltofflor. Dricker kaffe på verandan. Utomhus! Det är varmt. Det är bonus i tillvaron, bara att njuta. Lite extra peppad över vad jag läste hos Nina häromdagen, bara strunta i hushållssysslorna, de springer inte bort. Bara vara i stunden. Jag behöver verkligen det. Långpromenad och syrepåslag. Mjukt snett solsken. En del löv finns kvar. En del har singlat ner Gräsmattan grön och lite novemberoverklig. Vi är ju snart där. men just nu känns det som vårväder. Det otroligt slitna uttrycket fånga dagen gäller i allra högsta grad. Yogan hjälper mig igenom och vidare. Men även människor runt mig. Och i bloggvärlden. Jag blir så stärkt och peppad och ibland fundersam kring det jag läser hos er alla. Jag vågar inte räkna upp er ifall jag glömmer någon, men ni vet ju var jag lämnar avtryck efter mig  :) Idag vill jag krama er allihopa ♥ med risk för att låta alldeles för jolmig och soft. Mitt hjärta expanderar helt enkelt.

Sista äpplena hänger envist kvar.

Måste kisa för att det är så soligt! Ser lite trubbnäst ut som ett troll men det bjuder jag på just idag :)

Med kroppen, inte mot

Stress kan vara positivt. I små doser. I lägen när man behöver det. För de lägena finns ju. Men idag förundras jag över stressen som äter sig in i människor på ett obehagligt sätt. Och det är klart att jag vet att människor stressar. Men tycker ändå att vi pratar mycket om och att media skriver en hel del om hur man ska hantera stress. Hos mig kan man yoga individuellt. Det ökar stadigt. Det finns många anledningar till varför man inte kan gå i grupp. Men i höst har jag mött en ny typ av yogasökare. De som tränat ofta och hårt. De som måste lära sig att gå ner i varv. Slappna av. Bara vara. Tidigare har jag oftast mött människor med fysiska hinder på mina individuella lektioner. Men nu är det mer i sinnet det sitter. Stressen. Det är sorgligt. Det gör mig ömhjärtad. Att kunna sluta ögonen i savasana utan att känna att man måste ha koll på läget och titta upp, att vila tryggt i att händerna finns på nedre delen av magen och ändå blunda fast man står. För att hitta centrum. Att stå stadigt på fötterna även när ögonen inte tittar.
   Det här med att blunda. Så simpelt egentligen. Men kanske inte. För att sluta ögonen är också att släppa kontrollen. Att istället för att kolla saker utanför, hitta till sitt inre seende. De jag nu träffar är  människor som tränat mycket i sitt liv. Det är också nytt för mig att möta dem här, på min arena, på Stillastund. När stressen äter sig in i sinnet och gör att man inte kan slappna av fast man tränar. Fast man springer flera mil i veckan. Ja då är det andra saker man behöver titta på. I vårt samhälle där ytan spelar så stor roll och där träningen ibland slår över, vore det fint om man fick träna sig på att bara vara. Att andas. Att blunda. Stå och blunda. Sitta och blunda. Ligga och blunda fast man inte ska sova. Dra ner andetaget så det blir djupt, inte brettt. Djupandas via din näsa. Släppa kontrollen en liten stund. Och nej, jag är verkligen inte emot träning. Men när man tror att den är hela receptet för ett inre välmående, när träningen blir något som skall täcka in allt då blir det svårt. Läste om en kille som erbjöd sig att träna istället för andra så de kunde uppdatera sin status på Facebook med killens resultat. Ja det låter som en skröna, killen själv ville bara kolla om det fanns ett sådant intresse och det gjorde det! Han hade inte tänkt träna åt någon, eftersom man inte kan det, tyckte bara att de här uppdateringarna slog över ibland, där man vill visa hur duktig man är fysiskt. Hur mycket man orkar lyfta eller hur länge man tränar eller hur långt vi springer. Det var hans motreaktion för att visa på det sjuka i det hela. Vad är det som händer? Ska vi lägga på oss det också? Att träna hårt. Hela tiden. Och ändå inte fixa att slappna av. Att inte orka blunda. Att inte kunna släppa stresspåslaget någon gång. Det kommer att slita ut systemet i förtid, det är jag säker på, hur stark och hård kropp du än har.  Min önskan till dig är att du är varsam med din kropp. Varsam med ditt sinne. Tillåt dig att vila också. Tillåt dig att inte jämföra dig med andra. Tillåt dig en rörelseglädje men ingen kamp. Inte mot kroppen utan med den. Det är min stilla önskan idag efter att senaste månaderna ha mött ganska många människor som tränat sig stressade.

Vill inte

Den där ryska lilla gumman som är jag. Den där dockan som alltid ställer sig upp, vad som än händer. Som har tyngden kvar inuti och som aldrig lägger sig ner. Så less jag är på en del saker. Så less jag är på att stå upp, vad som än händer. Så less är jag att det letar sig ut ur mig. Spelar ingen roll hur många promenader jag går. Spelar ingen roll hur många positiva tankar jag tänker. Lönerna ser ändå ut som de gör. Spelar ingen roll hur mycket jag yogar och andas. Jag bestämmer inte över andra. Jag bestämmer över mig. Men missnöjet som jag aldrig brukar kännas vid är här. Nu. Jag skulle vilja vara en ung student och skrika Flogstavrålet (ångesten som studenter som bor i Flogsta skriker ut varje söndag kväll. Flogsta är ett bostadsområde i Uppsala) Jag vill ha ett eget vrål. Kanske ett Ronjavrål mitt i skogen. Så att rådjuren skuttar med sina vita rumpor studsandes. Så att löven faller och träden blir nakna. Detta mellanmjölksland! Detta beiga klimat! Detta att aldrig stå upp för sin sak. Jag får spader. Ge mig en huggkubbe och hundra stockar så ska jag hugga upp dem. PUH. Jag vill inte vara en rysk gumma längre. Jag vill lägga mig ner och sparka med händer och fötter i golvet över all orättvisa jag ser runtomkring mig. Idag är en lång måndag.

I facklans sken

Pusslet jag lägger. Mönstren som framträder. Allt sprunget ur min egen yoga. Helt enkelt. Helt och hållet utmanande. Men skönt. Tidigare har jag varit oerhört självkritisk. Folk som tycker att jag varit tuff har aldrig sett förbi rakheten. När något gått snett i en relation är jag den första som jag granskar. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort annorlunda? På något vis har relationerna alltid legat tyngst på mig, ansvaret har varit mitt på något bakvänt sätt. Nej jag säger inte att det är så, det är så det varit inombords. Hos mig. Mitt mönster. Hårdheten mot mig själv. Tankarna som malt, frågorna som inte haft något svar. Jag har ju under mina 13 år med yoga också levt och fyllt på erfarenheterna ur resten av tillvaron förstås. Man lär sig så länge man lever. Om man vill. Om man väljer det. Men yogan är liksom nästa nivå av personlig utveckling. När små delar blir till större och man plötsligt ser något som varit dolt för en själv. För mig har den självkritiska delen varit svår att upptäcka. Men det är nästan alltid händelser som visar vägen, när man får en glimt av det där man jobbat med. Det kan vara långt bakåt, det kan vara nära i tid. Men när den där facklan plötsligt tänds och annat syns som varit dolt, då tar jag tacksamt emot. Det hände mig igår kväll. Då såg jag klart. I facklans sken. I den livgivande hösten när allt stillnat ner. Då träder allt fram för mig.
   Jag har haft flera relationer som varit likartade, spirituella människor som varit roliga och underhållande har varit mina favoriter. Jag har känt mig hemma med dem. Har dragits till de personer som gärna går ett steg längre. Men några av de här  relationerna har krackelerat. Jag har anklagat mig själv för att jag inte sett tecknen när saker gått fel. Har valt att blunda för att andra också har en del i det som sker. Och gjort exakt samma sak igen. Och igen. Det är samma historia som jag jobbat mig igenom. Samma sak som har hänt, det är bara människorna som bytt plats. Som ett game. Som en teaterscen. Men man kan inte bryta mönstren förrän man ser dem. En av mina godaste vänner, vi som känt varandra i 40 år sade till mig att många tar mig så för given. Jag häpnade. Men insåg att hon hade helt rätt. Och det vill jag inte. Vill inte bli tagen för given så när mina problem dyker upp, då måste jag också få ett utrymme. För det är så det är, de här människorna har naturligtvis haft sina anledningar till att dras till mig. Jag tror att det är att jag lyssnar. Jag finns där. Jag säger aldrig nej. Och när jag vill ha samma tillbaka, då har de inte tid, förstår inte osv. För jag har ändrat spelplanen. Jag har ändrat och visat lite mer av mig. Som de kanske inte alls vill ha. Och det är ju inte så konstigt, för relationen har börjat med att vi sett varandras förtjänster, kanske på ett smalt sätt. Och omedvetet naturligtvis. Jag menar ju inte att vänner vill såra varandra. Men jag ser min del, har bara inte sett att andra också har en del. Ingens fel. Absolut inte. Men jag vill inte bli sårad på det här viset igen. Har en ganska ny bekantskap och nu ser jag faktiskt vad som håller på att hända. När jag blir tagen för given. Som en givare av olika saker. Nu stoppar jag i tid. Den här gången ändrar jag mitt mönster. Det är lite läskigt men också så otroligt befriande att se det här. För det betyder att jag fått syn på en lite mer dold sida i mig. Ungefär som i yogan, man kan inte se hela rörelsen förrän man ser hela rörelsen. Det kan ta år. Och när man gör det häpnar man ofta, det som fanns precis framför ögonen har ändå varit dolt. Så sinnrikt tillvaron fungerar. Så magiskt när man får fatt i mönster i sig själv som man vill förändra. För det är där all förändring sker. Jag kan inte kräva något av någon annan. Men jag måste inte kritisera mig själv till döds. Hur gör du?

Nattfunderingar

Det är natten innan fullmånen och jag är vaken. Som vanligt. Känner alltid av månen mest precis innan den är full. Vad nu det kan bero på. Regnet har tystnat och den allra första snön singlar ner. Täcker mjukt. Kaminen dånar. Kikar ut på vår stora kastanj som är alldeles kal, idag föll kastanjerna med stora dunsar. Som små taggbollar kom de susande genom luften för att sedan öppna sig vackert när de slog i marken. Som en metafor för något, vad som helst. En taggig yta och så öppnar sig det rena vackra under. Längtar till julen och kanske mest för att då kommer vi att ses allihopa, hela familjen. Kanske kommer det alltid att vara så här, att man längtar efter sin familj, de som flyttat? Kanske är det bara helt naturligt och som det ska. Saknaden som skapar en tom yta. Ibland kan jag vakna med en känsla av ett hål i min bröstkorg. Ett hål som känns fysiskt men som inte finns där. Ibland tänker jag att jag blivit skjuten i ett tidigare liv, för i den halva vakenheten kan jag känna med fingrarna över revbenen för att leta efter hålet. Som inte finns. Eller kanske finns. Eller är livet helt enkelt så att när något läker visar något annat sin form? Att jag vågar vandra vidare inåt. Varsamheten i mig jämfört med tidigare. Allt som saktat ned i mig utan att för den skull ta bort min snabbhet. Paradoxen. Att tänka snabbt men ändå andas l å n g s a m t. Eller när pulsen slår snabbt i yogaträningen och andetaget trots allt är djupt. Inte laddat med mer än den energi jag frigör.
   Letar efter något gott i skåpet. Hittar ett paket russin och ett rör med c-vitamin, det är allt som bjuds. Bläddrar i mina olästa böcker och undrar över oceaner av tid. Inte orolig alls men vaken. Tänker att tre prinsessan-på-ärten-täcken vore kanske något att ligga under en natt som den här med första vinglande snönflingorna och nästan fullmåne. Hoppas du får sova. Än har jag tid för tankar innan ögonlocken faller ner.

Lite mer av min yoga

Och idag kom nyaste hemsidan från Shadowyoga.com Jag älskar bilderna som fotograf Dan Lindberg har tagit igen. Och jag vill åka på så många kurser, hur ska jag få ihop min tillvaro? Dags att slå upp kalendern, prata snällt med chefen, göra upp planer med min älskling så ska det bli en riktigt bra sensommar och höst nästa år! Håll till godo:
 

28 dagar

Just nu kör jag ett program på 28 dagar för Medveten Andning. Jag har gjort det tidigare men inte så noggrant som nu. Det är spännande! Och jag kommer att skriva om det i min andra blogg, Annikas andetag Här fortsätter jag med mitt yogafokus. Kanske hoppar inläggen mellan bloggarna, häng med mig är du snäll!

Min yoga

www.shadowyoga.com

Det finns så många sorters yoga. Så många stilar. Oändligt antal lärare. För att inte tala om elever. Jag skriver nästan aldrig om min stil, jag refererar mest till mina två lärare Shandor Remete (Natanaga Zhander) och Emma Balnaves. Men ibland i kommentarerna förstår jag att det som är totalt självklart naturligtvis inte är det för alla andra. Eller att min yoga hopblandas med andra stilar. För att man tror det. Men nu vill jag presentera min yoga lite närmare. Min yoga heter Shadowyoga. Chayayoga. Som min lärare  har utforskat och skapat. Skapat utifrån de urgamla texter han studerat. Skapat utifrån sin egen practice av yoga i snart 60 år. S E X T I O Å R. Är inte det värt respekt? Han har studerat för många storheter, varit nära Ashtangans fader Pattabi Jois och utövat yoga 25 år med Iyengar. Han har även studerat kampsport, ayurveda, marma sastra och Shaolin Martial Arts. Bland annat. Hans största kunskapsbank är hans erfarenhet och vad som händer med kroppen med all yoga och under alla år. Plus att han har flera gurus som också naturligtvis förmedlat kunskap. Han har sett hur mycket det är som fattas för människor idag när de börjar utöva yoga. För våra kroppar är sällan vana ens att sitta ellr stå ordentligt. Därför har han lagt fokus på olika delar, som benen, i sina förberedande serier, de så kallade preludes. Allt för  att stärka kroppen på olika sätt  och för att förbereda den för det som kommer sedan i form av asana-arbete och sedan pranayama, andningsövningar. Han har skapat tre förberedande serier i Shadowyogan; Balakrama, Chaya Yoddha Sancalanam och Karttikeya Mandala.  Han är unik i yogavärlden. Hans koncept går inte att köpas. Han utfärdar inga certifikat. Han har total koll på vilka som undervisar i Shadowyoga i världen. Det är stort. Det går nästan inte att ta in. Att han inte är till salu. Att hans yoga inte är det. Att han känner till mig och alla som tränar för honom regelbundet. Visst är det mäktigt? När en av giganterna på yogascenen i världen, globalt sett, agerar så? Jag skulle kunna skriva en enda lovsång över honom utifrån allt han har hjälpt mig med. Och nej, naturligtvis är han inte perfekt på något sätt. Men han är trogen yogan. Han viker inte en tum från den. Han blir obekväm ibland för människor för att han är av kött och blod och vågar vara rak. Som jag gillar det! I kombination med hans stora hjärta och humor är det oslagbart. Och han har även skapat en yoga, med mer finstämda detaljer, intrikat i sitt rörelsemönster som är något helt annat än Shadowyga. Han har skapat Shivas dans, Nrttha Sadhana. Men man måste ha utövat Shadowyoga i några år innan man kan påbörja den dansen. Och den är så vacker. Också. Jag vet att människor ibland tror att jag utövar någon slags Ashtanga. Men det gör jag inte. Jag kan inget om den yogaformen. Jag kan en knivsudd av det jag utövar. Jag undervisar i Hatha yoga, rötterna till all fysisk yoga och där även Shadowyogan har sina rötter. Jag har tränat  länge, 13 år av själva yogaformen och sedan 2006 för Zhander och Emma. Jag har också en kontinuerlig dialog med dem. Det ger mig trygghet. Det ger mina elever trygghet. Utifrån vad man visar och vad man gör. Min yoga förundrar mig ofta, den har nivåer av inbyggda lösningar. Den har allt jag behöver och kommer att önska. Jag är säker. Men det gör mig inte till dumdryg. Jag vet att alla har sin väg att gå, hitta sin yoga, sin lärare. Men den här hopblandningen med Ashtangan vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Nej vi jobbar inte med linjering, som någon skrev, jag vet inte ens vad det är. Vi arbetar med att förflytta energin i de kanaler det är tänkt att den ska flyta. Men där blockeringar och hinder ibland gör att det stoppar, att skador och problem uppstår. Det är en helande process. Inget annat. Den tar tid. Den kostar. Men den ger allt i slutänden. Inget lättköpt koncept men värt hela min uppmärksamhet och mitt fokus. Det var bara det. Min yoga.

Mjukt tyst. Mudra i vardagsträningen.

Jag tänker mycket. Jag tänker inte. Jag når olika nivåer i mitt inre. Det låter så konstigt när jag försöker skriva om det, kanske ska man låta bli? Men jag försöker. Jag gör ett mudra, en slags handgest i slutet av min träning, ett mudra jag fått av min lärare. I somras när jag började med den så var det om ett larm inombords, så fort jag satte tummarna i öronen så var det som en trumslagardån inuti. Ett metalliskt ljud som kommit och gått. Högt och påträngande nästan. Igår kväll när jag satt med mudrat blev det helt tyst. Mjukt tyst. Och bakom tystnaden, ungefär som bakom en vikvägg, där fanns det musik. Är det någon som känner igen det eller förstår vad jag menar? Det gav mig en enorm lyckokänsla. Av att vara i mig själv. Aldrig känt något liknande, aldrig hört något liknande. Men min lärare, Z, sa att ljudet skulle förändras under tid. Och det gjorde det. Han visste. Igen. Och igen. Så mäktigt när brus och larm tystnar och mjuk tystnad och svag skönmusik finns där bakom.

Djupt, inte stort. Medveten Andning III

Andas du stort? Försöker du fylla ut hela bröstkorgen? Gör inte det. Andas djupt istället. Det är inte samma sak. Faktiskt. Andetaget som går djupt triggar ditt parasympatiska nervsystem och frigör må-bra-endorfiner, lugn och ro helt enkelt. Och för att andetaget ska komma din kropp maximalt till godo behöver vi få ner andetaget där lungorna är som bredast - vid basen. Där finns också det mesta av blodet som skall syresättas, där transformeringen till koldioxid sker, det som vi sedan andas ut. Där kroppen har en liten stund på sig (0,7 sek) för att göra processen. Tänk hur andningsapparaten är designad - det är smalt upptill och brett och stort nedtill vid lungbasen. Det finns en mening med det. I yogan andas jag alltid djupt och långsamt. Men det är resten av min tillvaro som jag vill åt. Någon timme per dag är inte nog. Det är resten av dagen och natten jag vill inkludera i min näsandning. 1. Vid ineffektiv andning blir helt enkelt andningsvägarna trängre för att de inte används som det är tänkt. 2. Nervsystemet kommer i obalans eftersom varje andetag har en direkt påverkan på nervsystemet. Är exempelvis din utandning kort och forcerad så görs en del av nervsystemet (det sympatiska) mer aktivt vilket i sin tur ger en spändare kropp, ökat stresspåslag och kamp/flyktbeteende aktiveras. 3. Blodkärlen drar ihop sig vilket gör att hjärtat får jobba hårdare. 4. Syret frigörs inte, vilket i sin tur hänger ihop med pH-balansen. 5. Mindre energi produceras, vårt energibehov är enormt och när cellerna får mindre syre kan de inte producera lika mycket energi eller utföra lika mycket arbete som normalt. 6. Gasutbytet i lungorna minskar. Vid bröstandning hamnar lufteni övre delen av lugnorna. Det kan jämföras med att andas i en för lång snorkel. Det blir ineffektivt och en stor del av det vi andas in kommer aldrig fram till alveolerna där gasutbytet sker. Då kompenserar kroppen med att ta fler andetag. 7. Proteiner fungerar sämre, det händer också ihop med pH-balansen.
   Jag vet att det är mycket fakta men det är så spännande fakta. Allt har jag hämtat ur Anders Olssons kurs och bok, Medveten Andning. Han delar frikostigt och uppmanar alla att använda det de vill.  Jag hör nästan hur poletterna trillar ner i min skalle när jag läser och läser igen. Och min korta utandning som de undersökt flera gånger på vårdcentralen får plötsligt svar här. Jag har egentligen behövt djupandas hela tiden, inte bara när jag yogar. HELA tiden. Ingen enda läkare eller sköterska har sagt något om det. Kanske är det för simpelt? Jag vet inte men kunskapen är fantastisk och kroppen är fantastisk. När vi gör som det är tänkt. Djupt. Inte stort.

Tejpar min mun, Medveten Andning II

Jag tejpar min mun. På kvällen när jag släcker lampan och det är god natt, då tejpar jag över min mun. Visst låter det lite läskigt? Visst kan man undra vad man sysslar med ibland :) Men faktum är att jag vill näsandas så mycket det går. Och när jag sover vet jag ju inte hur jag gör, men eftersom jag vaknar med torr mun och är törstig så har jag förstått att jag andas med öppen mun ibland när jag sover. Första gången jag gjorde det så fick jag en slags klaustrofobisk känsla och rev av den direkt. Har sedan när jag vaknat insett att jag tagit bort den under natten. Men nu. Nu vaknar jag och den är kvar! Det är ganska fantastiskt. Och jag sover djupt. Skönt. Och tackar för all kunskap som kommer mig till godo av olika människor. Varför gör jag det? Återigen. Jag vill djupandas via min näsa. Som värmer inandningsluften och som har en bakteriedödande funktion. Skapar en bra pH-balans i kroppen. Jag vill orka mer i min träning. Medveten andning it is!

Jag bjuder på en trött version av mig själv från igår kväll med tejpen på strax innan sovdags!

Medveten andning I

Tänk om det är så här att andetaget har lika stor påverkan på vår kropp som vad vi äter. Tänk om det är så. Hur viktigt är det hur vi andas? Hur viktigt är det med hur många andetag vi tar i minuten? Hur viktigt är det att vi andas med näsan, så mycket som det går? Om jag säger att jag tror att det är livsviktigt så darrar jag inte på rösten. Jag inser mer och mer att hur djupt vi andas spelar roll. Det är i princip omöjligt att djupandas och stressa samtidigt. Det går inte skulle jag vilja säga. Och om man säger att man drar 20 000 - 25 000 andetag på ett dygn, vilken siffra vill du helst tillhöra då? Andas snabbt? Eller kanske långsammare och djupare? I djupet av våra lungor finns det mest blod, blodet som transporterar syret och som på 0,7 sekunder ska transformeras i alveolerna. Till koldioxid. Det kändes nästan som att vara på ett väckelsemöte när jag gick certifieringskursen Medveten Andning förra helgen. För det är något uppenbarelseartat över det som jag tog del av. Att vi kan hålla oss friskare med hur vi andas. Och att vi alltid alltid alltid ska andas via näsan. Alltid. All tid. Vet du hur du andas när du sover? Vet du hur din kropp gör under de 6-9 timmar du sover varje natt? Om inte, häng med på min andningsträning!

Inne och ute

Inne är det mjukt och skönt. Jag tassar runt i min mans tofflor i tovad ull och med en lädersula under. Fantastiskt sköna. Och att det är storlek 45 , det gör saken också ganska skön. Jag hasar, halkar runt i dem och det ger mig lagom tempo. Dricker röda drinkar. Den här svagt rosa med hallon, granatäpplekärnor, proteinpulver med smak av choklad, avocado och lite vatten. Så gott. Sedan öser hösten på där utanför mitt fönster. Det är brittsommar och ljuvligt väder. Helst skulle jag vilja ge mig ut på en språngmarsch men eftersom jag numera har blivit lite lite klokare så gör jag inte det. Men dukar en picknick på verandan och vi njuter i värmen. Sedan fortsätter jag inomhus, vilar och läser. Väljer bilder till min bok och njuter av att vara ledig hela långa dagen. Imorgon är jag helt frisk!

Vilar ikapp

Jag har varit lite krasslig. Småförkyld. Trött i andetaget. Lite komiskt nästan när jag är så uppfylld av det efter min förra helg och kurs. Teoretiskt. Praktiskt. Men när jag jobbar för mycket så tassar förkylningen in. Hostar lite, tänker att för första gången på många år ska jag inte hosta mer än just lite och sedan ska den ge sig av igen. Den där hostan. Bott i mitt nattlinne idag. En perfekt dag för det. Småruggigt ute med dis och duggregn. Ser kastanjens löv falla ner ett och ett och rådjuren hukar i skogsbrynet. Vi har haft sonen med flickvän hemma i helgen och det bästa jag vet är när vi alla är hemma men gör olika saker. Någon hugger ved. Någon fäller ett träd. Någon ser på tv och någon läser. Den där individuella friheten i gruppen eller vad man ska kalla det för. Så skönt. Och jag dricker smoothies. Äter dåligt. Ingen matlust och låtit smågodis och läsk slinka ner. På något slags bakvänt sätt av att unna sig. Som det verkligen inte alls är. Men lägger inte heller så stor vikt vid det. Jag äter lite "fel" ibland, det är helt ok. I fredags tog vi fler bilder till boken. Den finns i mitt huvud och layouten känns spännande. Vi har en del bilder kvar och jag har några korta texter kvar, sedan börjar den närma sig ihopfogning, sättning. Och jag kan liksom inte fokusera på något annat just nu. Jag känner mig nästan tom för allt tankearbete och planer handlar om den just nu. Jag längtar tills den är klar. Och vilar mig. Och hoppas på en lugn och fin natt med djup sömn. Och inser att kreativiteten kräver energi. Just nu vilar jag ikapp.

Det icke-perfekta livet

Hösten är magnifik. Löven glänser och solen lyser. Jag är trött. Jag jobbar stundtals för mycket. Logiskt vet jag allt. Men det där pusslet. Den här tillvaron som jag försöker få ihop så att alla aspekter ryms, den haltar ibland. Men ändå. Jag är nöjd trots allt. Jag vet att det sällan blir det där man tänkt. Som att golven är nyskurade samtidigt som trädgården prunkar med väl avvägda höstrabatter. Som att träningen flyter och alla skjortor är strukna. Nej, jag ljuger om jag säger det. Det är ju inte alls så. Men jag har lärt mig att se genom fingrarna när en dammråtta rullar bredvid mitt nattduksbord, när jag har sot på skjortärmarna och även fläckat ned andra saker, när kylskåpet gapar tomt och jag är sugen på sött. Livet är ju helt enkelt så. Det där excelschemat finns bara i datorn. Inte i livet. Och det är också så befriande. När jag är trött innan yogalektionen med nybörjarna och hur vi sedan gapskrattar för att det kan bli så tokigt. När orden inte räcker till och benen inte vill vika sig som de ska i en viss asana, när jag i sista stund igår handlade dessertostar och kaffe till min älskling för att han fyller år idag. Men jag handlar två timmar innan de stänger och det är okay. Jag försöker sjunga med skrovlig röst för min man och han är nöjd. Det är ju helt enkelt så tillvaron ser ut. Det vackra finstämda finns liksom i det ofärdiga, det raspiga och det icke-perfekta. Det är som yogan putsat bort kanterna inombords medan jag tillåter de yttre kanterna att få finnas. Paradoxen. Men som gör det enklare att leva. Skönare. Friare. Det stavas yoga helt enkelt. Jag tror helt enkelt inte på den som bara redovisar framgång och att allt fixas hela tiden. Jag tror på den som vågar visa hela sig. Där alla delar får finnas. Svart och vitt. Och allt det andra. Visst är det skönt när vi inte pressar oss? När vi känner att vi duger trots allt och att den känslan kommer inifrån och visar sig på utsidan. När vi släpper prestationerna, mätningen och jämförelserna. Det är min tes. Det icke-perfekta.