Nattfunderingar

Det är natten innan fullmånen och jag är vaken. Som vanligt. Känner alltid av månen mest precis innan den är full. Vad nu det kan bero på. Regnet har tystnat och den allra första snön singlar ner. Täcker mjukt. Kaminen dånar. Kikar ut på vår stora kastanj som är alldeles kal, idag föll kastanjerna med stora dunsar. Som små taggbollar kom de susande genom luften för att sedan öppna sig vackert när de slog i marken. Som en metafor för något, vad som helst. En taggig yta och så öppnar sig det rena vackra under. Längtar till julen och kanske mest för att då kommer vi att ses allihopa, hela familjen. Kanske kommer det alltid att vara så här, att man längtar efter sin familj, de som flyttat? Kanske är det bara helt naturligt och som det ska. Saknaden som skapar en tom yta. Ibland kan jag vakna med en känsla av ett hål i min bröstkorg. Ett hål som känns fysiskt men som inte finns där. Ibland tänker jag att jag blivit skjuten i ett tidigare liv, för i den halva vakenheten kan jag känna med fingrarna över revbenen för att leta efter hålet. Som inte finns. Eller kanske finns. Eller är livet helt enkelt så att när något läker visar något annat sin form? Att jag vågar vandra vidare inåt. Varsamheten i mig jämfört med tidigare. Allt som saktat ned i mig utan att för den skull ta bort min snabbhet. Paradoxen. Att tänka snabbt men ändå andas l å n g s a m t. Eller när pulsen slår snabbt i yogaträningen och andetaget trots allt är djupt. Inte laddat med mer än den energi jag frigör.
   Letar efter något gott i skåpet. Hittar ett paket russin och ett rör med c-vitamin, det är allt som bjuds. Bläddrar i mina olästa böcker och undrar över oceaner av tid. Inte orolig alls men vaken. Tänker att tre prinsessan-på-ärten-täcken vore kanske något att ligga under en natt som den här med första vinglande snönflingorna och nästan fullmåne. Hoppas du får sova. Än har jag tid för tankar innan ögonlocken faller ner.