I facklans sken

Pusslet jag lägger. Mönstren som framträder. Allt sprunget ur min egen yoga. Helt enkelt. Helt och hållet utmanande. Men skönt. Tidigare har jag varit oerhört självkritisk. Folk som tycker att jag varit tuff har aldrig sett förbi rakheten. När något gått snett i en relation är jag den första som jag granskar. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort annorlunda? På något vis har relationerna alltid legat tyngst på mig, ansvaret har varit mitt på något bakvänt sätt. Nej jag säger inte att det är så, det är så det varit inombords. Hos mig. Mitt mönster. Hårdheten mot mig själv. Tankarna som malt, frågorna som inte haft något svar. Jag har ju under mina 13 år med yoga också levt och fyllt på erfarenheterna ur resten av tillvaron förstås. Man lär sig så länge man lever. Om man vill. Om man väljer det. Men yogan är liksom nästa nivå av personlig utveckling. När små delar blir till större och man plötsligt ser något som varit dolt för en själv. För mig har den självkritiska delen varit svår att upptäcka. Men det är nästan alltid händelser som visar vägen, när man får en glimt av det där man jobbat med. Det kan vara långt bakåt, det kan vara nära i tid. Men när den där facklan plötsligt tänds och annat syns som varit dolt, då tar jag tacksamt emot. Det hände mig igår kväll. Då såg jag klart. I facklans sken. I den livgivande hösten när allt stillnat ner. Då träder allt fram för mig.
   Jag har haft flera relationer som varit likartade, spirituella människor som varit roliga och underhållande har varit mina favoriter. Jag har känt mig hemma med dem. Har dragits till de personer som gärna går ett steg längre. Men några av de här  relationerna har krackelerat. Jag har anklagat mig själv för att jag inte sett tecknen när saker gått fel. Har valt att blunda för att andra också har en del i det som sker. Och gjort exakt samma sak igen. Och igen. Det är samma historia som jag jobbat mig igenom. Samma sak som har hänt, det är bara människorna som bytt plats. Som ett game. Som en teaterscen. Men man kan inte bryta mönstren förrän man ser dem. En av mina godaste vänner, vi som känt varandra i 40 år sade till mig att många tar mig så för given. Jag häpnade. Men insåg att hon hade helt rätt. Och det vill jag inte. Vill inte bli tagen för given så när mina problem dyker upp, då måste jag också få ett utrymme. För det är så det är, de här människorna har naturligtvis haft sina anledningar till att dras till mig. Jag tror att det är att jag lyssnar. Jag finns där. Jag säger aldrig nej. Och när jag vill ha samma tillbaka, då har de inte tid, förstår inte osv. För jag har ändrat spelplanen. Jag har ändrat och visat lite mer av mig. Som de kanske inte alls vill ha. Och det är ju inte så konstigt, för relationen har börjat med att vi sett varandras förtjänster, kanske på ett smalt sätt. Och omedvetet naturligtvis. Jag menar ju inte att vänner vill såra varandra. Men jag ser min del, har bara inte sett att andra också har en del. Ingens fel. Absolut inte. Men jag vill inte bli sårad på det här viset igen. Har en ganska ny bekantskap och nu ser jag faktiskt vad som håller på att hända. När jag blir tagen för given. Som en givare av olika saker. Nu stoppar jag i tid. Den här gången ändrar jag mitt mönster. Det är lite läskigt men också så otroligt befriande att se det här. För det betyder att jag fått syn på en lite mer dold sida i mig. Ungefär som i yogan, man kan inte se hela rörelsen förrän man ser hela rörelsen. Det kan ta år. Och när man gör det häpnar man ofta, det som fanns precis framför ögonen har ändå varit dolt. Så sinnrikt tillvaron fungerar. Så magiskt när man får fatt i mönster i sig själv som man vill förändra. För det är där all förändring sker. Jag kan inte kräva något av någon annan. Men jag måste inte kritisera mig själv till döds. Hur gör du?