Med kroppen, inte mot

Stress kan vara positivt. I små doser. I lägen när man behöver det. För de lägena finns ju. Men idag förundras jag över stressen som äter sig in i människor på ett obehagligt sätt. Och det är klart att jag vet att människor stressar. Men tycker ändå att vi pratar mycket om och att media skriver en hel del om hur man ska hantera stress. Hos mig kan man yoga individuellt. Det ökar stadigt. Det finns många anledningar till varför man inte kan gå i grupp. Men i höst har jag mött en ny typ av yogasökare. De som tränat ofta och hårt. De som måste lära sig att gå ner i varv. Slappna av. Bara vara. Tidigare har jag oftast mött människor med fysiska hinder på mina individuella lektioner. Men nu är det mer i sinnet det sitter. Stressen. Det är sorgligt. Det gör mig ömhjärtad. Att kunna sluta ögonen i savasana utan att känna att man måste ha koll på läget och titta upp, att vila tryggt i att händerna finns på nedre delen av magen och ändå blunda fast man står. För att hitta centrum. Att stå stadigt på fötterna även när ögonen inte tittar.
   Det här med att blunda. Så simpelt egentligen. Men kanske inte. För att sluta ögonen är också att släppa kontrollen. Att istället för att kolla saker utanför, hitta till sitt inre seende. De jag nu träffar är  människor som tränat mycket i sitt liv. Det är också nytt för mig att möta dem här, på min arena, på Stillastund. När stressen äter sig in i sinnet och gör att man inte kan slappna av fast man tränar. Fast man springer flera mil i veckan. Ja då är det andra saker man behöver titta på. I vårt samhälle där ytan spelar så stor roll och där träningen ibland slår över, vore det fint om man fick träna sig på att bara vara. Att andas. Att blunda. Stå och blunda. Sitta och blunda. Ligga och blunda fast man inte ska sova. Dra ner andetaget så det blir djupt, inte brettt. Djupandas via din näsa. Släppa kontrollen en liten stund. Och nej, jag är verkligen inte emot träning. Men när man tror att den är hela receptet för ett inre välmående, när träningen blir något som skall täcka in allt då blir det svårt. Läste om en kille som erbjöd sig att träna istället för andra så de kunde uppdatera sin status på Facebook med killens resultat. Ja det låter som en skröna, killen själv ville bara kolla om det fanns ett sådant intresse och det gjorde det! Han hade inte tänkt träna åt någon, eftersom man inte kan det, tyckte bara att de här uppdateringarna slog över ibland, där man vill visa hur duktig man är fysiskt. Hur mycket man orkar lyfta eller hur länge man tränar eller hur långt vi springer. Det var hans motreaktion för att visa på det sjuka i det hela. Vad är det som händer? Ska vi lägga på oss det också? Att träna hårt. Hela tiden. Och ändå inte fixa att slappna av. Att inte orka blunda. Att inte kunna släppa stresspåslaget någon gång. Det kommer att slita ut systemet i förtid, det är jag säker på, hur stark och hård kropp du än har.  Min önskan till dig är att du är varsam med din kropp. Varsam med ditt sinne. Tillåt dig att vila också. Tillåt dig att inte jämföra dig med andra. Tillåt dig en rörelseglädje men ingen kamp. Inte mot kroppen utan med den. Det är min stilla önskan idag efter att senaste månaderna ha mött ganska många människor som tränat sig stressade.