Vill inte

Den där ryska lilla gumman som är jag. Den där dockan som alltid ställer sig upp, vad som än händer. Som har tyngden kvar inuti och som aldrig lägger sig ner. Så less jag är på en del saker. Så less jag är på att stå upp, vad som än händer. Så less är jag att det letar sig ut ur mig. Spelar ingen roll hur många promenader jag går. Spelar ingen roll hur många positiva tankar jag tänker. Lönerna ser ändå ut som de gör. Spelar ingen roll hur mycket jag yogar och andas. Jag bestämmer inte över andra. Jag bestämmer över mig. Men missnöjet som jag aldrig brukar kännas vid är här. Nu. Jag skulle vilja vara en ung student och skrika Flogstavrålet (ångesten som studenter som bor i Flogsta skriker ut varje söndag kväll. Flogsta är ett bostadsområde i Uppsala) Jag vill ha ett eget vrål. Kanske ett Ronjavrål mitt i skogen. Så att rådjuren skuttar med sina vita rumpor studsandes. Så att löven faller och träden blir nakna. Detta mellanmjölksland! Detta beiga klimat! Detta att aldrig stå upp för sin sak. Jag får spader. Ge mig en huggkubbe och hundra stockar så ska jag hugga upp dem. PUH. Jag vill inte vara en rysk gumma längre. Jag vill lägga mig ner och sparka med händer och fötter i golvet över all orättvisa jag ser runtomkring mig. Idag är en lång måndag.