Storheten i det enkla

Nu för tiden vaknar jag alltid före klockan. Ligger och väntar in vakenheten. Dagen. Ofta vaknar jag nära mina drömmar men inte alltid. Men tanken finns där. På allt möjligt. Omedelbart faktiskt. Men när jag drar ner mitt andetag så är det som jag tillåter vakenheten att sprida sig som ringar på vattnet, inget annat. Det är mitt sätt att hitta kärnan. Tids nog kan jag börja fundera. Jag går alltid väldigt försiktigt när jag går upp. Använder ofta ordet tassa, för det är precis det jag gör. I badrummet har jag mina yogiska bestyr som att tvätta min tunga och gör andra procedurer. Jag vill vara ren och fin när jag ska yoga. Idag är något annat otänkbart. Mina yogakläder är mjuka. Tänder mina ljus och min rökelse på den långa bänken som löper längs med rummet. Bugar inför min lärare. Står i nilam en stund. Ibland ganska länge för att centrera mig och känna kraften i mig. Från nedre delen av magen så styr jag andetaget. När jag är där, i mig själv så knäböjer jag, har ett ingångsmantra som jag upprepar tyst inom mig. Händerna i namasté som rör vid min panna, min mun, mitt hjärta och mitt centrum. Jag har i 13 år använt en uppvärmning som jag nu har lämnat. Den nya jag gör, som är både stående och sittande på olika sätt, den låser upp något i mig. Varje gång. Varje dag. Det är helt otroligt. Värmen i mig själv. Friden i sinnet. Vad som än väntar mig efteråt. Sedan har jag olika små serier som jag gör allt utifrån känsla och dagsform. Men den där knäböjningen. Jag älskar den: Den rör på något sätt vid mitt allra innersta. Jag rör liksom mig själv inuti. Som en varsam smekning. Som en mjuk bris. Som en varm sjal från en Pashtun. Som varma ord i mitt sinne. Jag kan inte förklara det. Det är inte komplicerat på något sätt. Storheten ligger i det enkla. Det vardagliga som ändå blir det gudomliga. Min gnista inuti har en förbindelse med allt utanför som är av samma våglängd. Samma energi. Jag behöver ingen kyrka. Jag behöver ingen stor sal. Den finns redan där. Inuti min bröstkorg och i hela mitt system. Nej, självklart är det inte fel med kyrkor eller andra platser för att komma nära. Men man behöver dem inte. I min morgon, när löven blötmjuka lutar sig mot fönstret så är jag faktiskt redan där. Med en fläkt av det gudomliga vet jag att jag aldrig någonsin är ensam. Egentligen.