Mjukt tyst. Mudra i vardagsträningen.

Jag tänker mycket. Jag tänker inte. Jag når olika nivåer i mitt inre. Det låter så konstigt när jag försöker skriva om det, kanske ska man låta bli? Men jag försöker. Jag gör ett mudra, en slags handgest i slutet av min träning, ett mudra jag fått av min lärare. I somras när jag började med den så var det om ett larm inombords, så fort jag satte tummarna i öronen så var det som en trumslagardån inuti. Ett metalliskt ljud som kommit och gått. Högt och påträngande nästan. Igår kväll när jag satt med mudrat blev det helt tyst. Mjukt tyst. Och bakom tystnaden, ungefär som bakom en vikvägg, där fanns det musik. Är det någon som känner igen det eller förstår vad jag menar? Det gav mig en enorm lyckokänsla. Av att vara i mig själv. Aldrig känt något liknande, aldrig hört något liknande. Men min lärare, Z, sa att ljudet skulle förändras under tid. Och det gjorde det. Han visste. Igen. Och igen. Så mäktigt när brus och larm tystnar och mjuk tystnad och svag skönmusik finns där bakom.