Det finns en anledning

Igår morse blev jag uppringd av en gråtande kvinna. Som ville gå sorgbearbetning hos mig. Vi pratade en stund. Hon bokade tid. Hon är snart 80 år. Hon grät och sa att hon inte var någon bra människa. Svår. Många förluster som tornat upp sig inom henne. Hon hade svårt att hitta sin glädje. Överhuvud taget. Sa att hon inte visste hur man lever. Hur lever man sitt liv? Stora frågor tidigt på morgonen. Men efter en stunds samtal, där hon egentligen bestämde sig utifrån min röst så ska hon göra en sorgbearbetning hos mig. Jag fylls av ömhet. Jag ser så fram emot det. Kanske låter det nästintill fel, att man kan bli glad över det. Men det är för att jag vet vilken fantastisk metod det är. Jag kan också känna inom mig hur nära jag har både till min glädje och min sorg. Det finns inga hinder, varken för det ena eller det andra. Jag har skalat av. Att jag yogar, även om det är tungt ibland, så ger det hundrafalt tillbaka, att jag gjort sorgbearbetningar på mina förluster gör att min glädje är ren. Äkta. Utan hinder. Inget som skvalpar under ytan och som måste tas om hand. Det finns en anledning till att jag gör allt detta. Mitt liv är rikare. På alla sätt. Även om  vägen inte alltid är angenäm. Men det är värt det. Jag vill leva och dö frisk och lycklig. Inte sjuk och ensam. Jag vill ha min glädje OCH min sorg hela vägen. På mitt sätt. Utan skygglappar. Det finns en anledning. Vilken är din?

Det lilla formatet

Min lärare säger att man går från de stora rörelserna till de små. Fina. Som olika vridningar i handlederna. Fotlederna. Som korresponderar med andra ställen i kroppen. Och de där små justeringarna. Som betyder så mycket. Och alla stora rörelser jag gjort. Som jag på något vis känner mig klar med. Ja kroppen vill göra stort också ibland. Inte så att jag aldrig mer gör dem. Men det finns annat som vill fram. Och som jag låter kroppen komma ihåg. För de är omöjliga att skriva ner. Man måste lära sig dem. Lita på att kroppen minns. När jag anstränger mig för att komma ihåg, då finns de inte där. Men jag försöker släppa och så plötsligt, hela dansen där i mina rörelser och kropp. Och jag märker mer och mer hur jag går från det stora, kanske lite yviga eller hur man ska sammanfatta det till det mindre. Samma i min yogaverksamhet. Jag har små grupper. Aldrig fler än 8 st. Allt för det lilla formatet som tilltalar mig mer och mer. Som känns som jag. Jag har undervisat grupper med 15-17 personer i. Det blir mer som en översikt. Hur ska man hinna se alla? Jag gör det inte. Respekt till den som gör det. Jag är inte där. Jag behöver mina små grupper. Mindre format. Jag gör mina rörelser med innerlighet men de är inte så stora, om du förstår hur jag menar? De är noga uttänkta. De är små. Fina. Påverkar det mesta. Fast vi inte vill tro det. När vi har gjort mjuka pass, sittande i mina grupper har många träningsvärk på många ställen i kroppen efter en dag. När vi tar oss tid att finnas i det lilla formatet, då händer annat. Samma med hela mitt liv egentligen. Blev fint påmind av Nina idag i hennes inlägg. Där hon skriver om att behöva tid för sig själv. Det behövs mer och mer, för mig på ett helt annat sätt än tidigare. Både hur jag känner men även hur jag gör. Och jag har gått från hög musik till tystnad, när jag lyssnar vill jag helst vara ensam. Jag gör lite istället för mycket i min yoga, med en annan kvalitet. Jag vill inte ha starka dofter, bara lite svag väldoft. Ljud, ljus, rörelser, dofter, livet. Allt skalas ner till ett väldigt litet format. Förstår du hur jag menar? Kanske är det en övergående fas. Men jag känner det som jag är på väg till något annat. Kanske du också?

varandra

Det har varit mycket en period. På olika sätt. Vi gör vårt bästa för att varva ner, vara med varandra när vi inte jobbar och göra roliga saker. För att balansera upp tillvaron lite. Jag har tagit ledigt imorgon. Tidigt far vi söderut, älsklingen och jag för att bo på Falkenberg Strandbad. Jag är så glad. Det spelar ingen roll vilket väder vi får. Jag längtar till havet, hur det än är i luften. Att få andas den luften. Att promenera. Att bada i poolen. Att gå igenom olika badritualer från olika kulturer i några timmar. Dricka lite bubbel. Vara med VARANDRA. Trerättersmiddag. Tänk vilken lyx. Hela jag är glad. För mig är det just nu viktigt att vi är med varandra, för att få den där speciella energin. Önskar dig också en skön och fin helg, att du får vara med just den du vill vara med. Om det så är med dig själv eller någon annan.

Vi är alla udda

Det där med förändring. Som jag skrivit om tidigare. Som för en del människor kan vara så svårt. Nästan hotfullt. Att någon förändras. Att kontrollen inte finns. Illusionen av kontroll kan försätta många i trassel. Just nu går jag igenom en tid av förändringar. Jag välkomnar dem. På riktigt. Jag vet också att inget är statiskt och att förändring är det enda som är konstant. Ändå vet jag att en del tycker att det är det värsta som finns. Att förändras. Att se andra förändras. Jag önskar så att vi alla släppte på kraven vi har på hur det ska se ut. Hur kraven ser ut på andra. Att det tillåtande skulle få mer plats. Jag jobbar med det själv. Jag tillåter framför allt mig själv massor med saker nu som tidigare inte fanns med i min tanke ens. Därför är jag också mer tillåtande till andra. Vägen via mig själv till dig. Men det är ändå knepigt när motståndet finns just utanför.  För några veckor sedan var jag på en konsert med Eva Dahlgren, hon sa något klokt som jag tänkt på sedan dess. Hon sa att när hon var barn och sedan tonåring, tänkte hon väldigt mycket på hur udda hon var. Men nu vet hon att ALLA är udda. Vi är alla unika. Och jag tycker det är så skönt uttryckt. Vi är så udda, allihopa. Låt oss bejaka det hos oss själva. Låt oss bejaka det hos andra. Yogan hjälper mig mer än jag inser ibland. Igår efter mina yogagrupper avslutats och jag satt i mörkret hemma och tittade ut mot den mörka skogen och stråken av frost syntes tydligt här och där, insåg jag än en gång – yogan tillåter. Den tillåter mig att få vara precis den jag är, den tar fram sidor jag inte visste hade, den leder mig vidare, genom snår och trassel. Och när jag kommer ut ur skogen, ut på det frostbitna gräset, då andas jag lättare. Vad jag önskar att vi alla fick den känslan. Att vi tillåter allt få komma upp inuti. Men även i andra. Att vi står ut med förändring helt enkelt. Tillåtande.

Svaret finns i frågan

 Tänk dig att du blir blind. Vad tror du att du måste ta bort i ditt liv om det händer? Jag läste precis om en helt makalös person, Pete Eckert, som efter att han blivit blind bestämde sig för att bli fotograf.Ja just det. Fotograf. När man är blind. Ja det låter nästan som ett skämt. Men han insåg att han får göra det på sitt sätt. Utan att låta några hinder stå i vägen. Idag har han arbetat i 12 år som fotograf och tar de flesta bilderna i sin studio i Kalifornien, där han bor. Han memorerar och funderar. Visualiserar sin bild och så hjälper hans vänner honom med att välja ut de bilder som fungerar. För oss seende. Och det är en så fantastisk historia över att man kan sätta sig över vilka hinder som än dyker upp. Man får bara anpassa sig. Kan det bli  mer yoga i tillvaron? När det som vi uppfattar är begränsande för oss kanske vi ska titta på det från ett helt annat håll? Kanske inte lägga all tyngd i själva hindret utan i lösningen? Jag tänker också ibland när jag har klossar och bälten till hjälp i min yogastudio, för de som inte når på olika sätt i olika positioner, att alla kan göra på sitt sätt. Och få ut något av det. Känna. Göra. Vara. Att hitta svaret i själva frågan. Åh jag älskar historier som den här om Peter Eckert, att bara leva vidare oavsett hinder, som han själv uttrycker det;

I am only a tourist in the sighted world.

Women talk about a glass ceiling. Blind folks face a glass front door. We can look into the workplace but aren’t allowed to enter. I do something else. I slip photos under the door from the world of the blind to be viewed in the light of the sighted. I view my work during the event of taking the shot in my minds eye. I “see“ each shot very clearly, only I use sound, touch, and memory. I am more of a conceptual artist than a photographer.

Bilden är lånad från hans hemsida, www.peteeckert.com

Skratta dig glad

Dis och duggregn. Mjukt mörker. Kaffe på sängen. Vilar mig vaken. Om man nu kan göra så. Idag ska jag åka till sjukhuset och få ett slags EKG som jag ska bära på i två dygn. Det känns bra att bli undersökt. På ett sätt. På ett annat känns det mer som att vad krånglar jag för? Det kan ju inte vara något att bry sig om. Inte tillräckligt stort. Den där känslan, den jobbar jag mycket med nu för tiden. När det handlar om mig. Inte när det gäller andra. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, att jag har ett slags andra regler för mig själv. Och ibland aktualiseras de. Nu tänker jag så här - så skönt att bli utredd och det är förmodligen inget alarmerande på något sätt men det är bra att utesluta saker. Jag ska strax åka och jag är glad åt en mängd saker. De håller jag i minnet. Och att jag var på en helt makalös föreställning igår. Peter Carlsson och Blå grodorna. Han slog knock out på mig med sin äkta glädje. Som en stort barn. Där jag kände att allt är möjligt. Men framför allt så är det skönt att skratta. Vilken terapi egentligen. Med det vill jag önska dig en riktigt skön fredag och helg. Och skratta så mycket du kan. För det läker en hel del. Framför allt så hittar man den sanna glädjen i sig. När skrattet bubblar och vill ut. Skratta dig glad.

Småheter och storheter

Ibland är det svårt att beskriva. Den där inre resan, stigen, bergsklättringen. Men just nu försöker jag. Befinner mig på en platå. Stundtals är jag bara som ett skal. Bara. Har lämnat mycket bråte som funnits inuti.  Så att skalet är kvar men inte det andra. Som en transformation. Men allt det nya tar så lite plats. Det blir luftigt. Men samtidigt känns det tomt. Och lite skrämmande på något vis. Har hundra ifrågasättanden. Allt samtidigt. Och jag ställer mig all världens frågor. Existentiella. Vardagliga. Konkreta. Abstrakta. Tillvarons småheter och storheter. Och allt ihopbakat i ett stort nystan där jag inte riktigt har en ände att dra i. Lite skraj också att om jag drar då följer allt med. Samtidigt. Tomheten. Och något ljust men utan form. Ett slags skal som håller ihop det som är jag. Låter det knepigt? Förstår du hur jag menar? Ända sedan min Indienvistelse har den här känslan av att vara jag, hängt ihop med det här. Det hände mycket där. Och jag ska dit igen, som ni vet. Men ändå. Det där skalet, det är på något sätt genomsläppligt för allt möjligt. För energi att ta sig ut och in. För vissa delar. Känslor och emotioner försöker jag titta på och inte dras med i eller dra in i skalet. Lika lite nu som tidigare är jag mina känslor. Jag har en slags form där det är lite tomt just nu. Men annat formeras. Transformeras. Yogas. Småheter och storheter i mitt skal. Kan du känna igen det?

Den stilla revolutionen

De här morgnarna när regnets sus väcker mig tidigt. Det är grått och kallt. Och ändå. Värmen finns där. Inuti. Kallt på ytan men varmt under. Så tänker jag när jag segar mig upp. Jag har också mina grupper ikväll som får mig att känna mig lite utvald. Sådär. Varje gång jag funderar över om jag ska lägga ner så mycket tid på min undervisning och tänker på min egna yoga så får jag svar. Kan man säga. När mina elever säger att veckans bästa timme är när de kommer på min yoga. När de berättar om sina positiva effekter både i kroppen och sinnet. När någon säger att utan yogan skulle hon inte få ihop sin tillvaro. En liten stund i veckan. Att det gör sådan skillnad. Att få bli sedd. Bekräftad. Att vara i sig själv en stund. Kanske är det just det vi saknar mest idag. Bristvaran. Att få vara i sig. Utan störningsmoment. Att lyssna inåt. Tänk då om man gör det varje dag, som många av oss gör, vilken revolution det egentligen är. Att det inte är så konstigt att förändringen är påtaglig. Inte bara för oss själva utan också för omgivningen. Kanske inte alltid just det som andra vill ha. Men som vi stretar vidare med själva och hittar annat inuti. Stilla. Det är kallt och grått ute, men det är bara ytan, inuti är det varmt. Ljuset i bröstkorgen finns där. Och jag önskar er alla en god morgon och en skön start på veckan i den stilla revolutionens tecken.

Summan är större än delarna

Tvåtusenfemhundrasjuttio kronor. Ja det blev en nätt summa efter dagens Yogamarathon mot bröstcancer som har sin peak imorgon i Stockholm på Atmajyoti yogashala, som dragit igång det hela.  Vi åkte tidigt i morse till min studio, ställde i ordning allt och sedan satt jag där, lite pirrig i magen - tänk om ingen kommer! Jo, många hade sagt att de ville, en del blev sjuka och ni vet, ibland sätter livet liksom en annan kurs än den man själv stakat ut för helgen. Men de kom och jag är glad ända inifrån och ut och tillbaka. Det här med att yoga för någon annan. Att lägga sina tankar och sin energi efter yogan för någon. Att hela passet igenom känna att mina andetag är inte bara för mig. Det blir större. Summan blir större än delarna. Inget hokus pokus. Det är helt enkelt så. Jag satt där efter min fjärde och sista grupp strax efter lunch, bad mina yogisar att se den framför sig som de ville skicka sin energi till, att välja sin människa med omsorg. Alla har någon de känner behöver något extra ibland. Att skicka den, i sin egen stilla stund, det är stort. Jag tänkte på Karin, hennes varma leende och starka kropp. Jag tänkte att det var väl den om inte den där skitsjukdomen ska lämna hennes bröst. Med min varma kropp, mina röda kinder och mitt lite halvfuktiga hår satt jag där och kände värmen från mitt hjärta och från mitt centrum nedanför naveln förenas. Och lämna mig. Låter det galet? Kanske för någon. För mig är det högst påtagligt och verkligt. Efteråt drack vi svart vatten, blk, åt lite frukt och tog lite lotter. Jag köpte några Rosa Bandet-saker eftersom vår lokala bröstcancerförening deltog med information och annat. Någon var med och yogade från föreningen. Någon visade sitt fantastiskt fina ärr efter att en muskel från ryggen flyttats och blivit ett bröst. Det var så fint. Både bröstet och ärret. Och jag häpnar, tänk vad läkarna kan göra. Lite extra glad var jag också för en killgrupp som kom och fyllde salen med sina mattor och starka ben. En dag som ägnas åt något så allvarligt och tufft, kan faktiskt bli fint också. Så fint när vi delar. För summan är större än delarna. Tvåtusenfemhundrasjuttio kronor.

Musikens helande kraft

Det finns ett oslagbart sätt att höja sin energi på. Musik. Hur mycket vibrationer och energi som byter plats kan man bara spekulera runt. Men igår kväll såg jag Eva Dahlgren. Jag har gillat henne sen 70-talet och ja, hon håller än. Mer än så. Hon har utvecklats till en humoristisk person med stort hjärta som engagerar så för att hon är äkta. Rakt igenom. Och hennes musik. Jag svävar fortfarande. Och vilken boost just när jag behövde det som mest. Och ja, situationer kvarstår. På jobbet. På andra ställen. Vi segar oss sakta framåt och det blir kanske ett steg fram och ett halvt tillbaka. Men ändå. Och jag och älsklingen har planerat in roliga saker varje vecka nu. En grej i veckan där vi bara är och tankar energi. Som igår kväll. Och det är bättre än mycket. Och när hon står där och sjunger ut sin värme - när hon säger att vi delar just det här ögonblicket som inte kommer igen, ja då är det yoga. Igen. Och igen. Och jag är glad ända in i hjärteroten. Skön helg önskar jag dig!

Är det OK att förändras?

Jag har haft en tung period. Tung för att mitt jobb är kaotiskt stressigt just nu. Eller just nu, det har varit det en tid. Jag har lyssnat på kroppen, vilat hemma när jag haft feber och sökt läkare för mitt rusande hjärta. Men det är också svårt att vara hemma när ens arbetskamrater får göra det man skulle gjort. Jag tänker att jag gör det för andra, då gör andra det för mig. Någon gång. Att det liksom jämnar ut sig. Men det är inte riktigt så att alla delar den tanken, det förstår jag också. Hursomhelst, jag har varit hemma. Men sömnen har lyst med sin frånvaro. Jag gör allt jag kan för att må bra på jobbet. På min fritid. Jag yogar. Mediterar. Äter bra. Försöker lägga mig i vettig tid, även om jag inte somnar. Vet också att när tankarna blir för många, då gör jag övningar för det. Men det finns en gräns. En gräns. För vad jag kan förmå mig till att göra för att hantera stress jag inte råder över. Jag vet inte hur du har det, men stress i min värld är det som orsakar problem. När man inte styr själv. När jag har mycket att göra och det existerar en dialog, då blir jag inte stressad. Jag blir stressad av det utanför mig, som jag inte styr. Ändå brottas jag med skuldkänslor för arbetet, hur oviktigt eller viktigt man än tycker att det är, och jag vet verkligen att det inte gagnar mig. Ändå har jag stått emot. Jag har faktiskt tagit mig själv på allvar. Men det kostar på. För lite nattsömn är priset. Taggigt mellan arbetskamrater. Och nej, jag kan inte fördjupa mig i det, det går inte här. Ändå vill jag nämna det, att vi har ansvar för oss själva i första hand. Men i andra hand även för varandra. Vilket klimat vill vi ha på arbetet? Vad tänker vi om människor som säger - jag orkar inte? Är det OK att byta, från att ha varit den som alltid orkat och fixat till att säga - här är min gräns? Just nu idag, känns det inte så för mig. Och det är svårt. Man jag har en fantastisk familj. De ser mig. Vet vad jag kan. Står där. Och mina yogaelever. Som utan att veta om något av detta, ger mig en fantastisk support. Som osökt kom in på delar i min undervisning igår och hur jag böjer mitt huvud i tacksamhet när alla gått hem. Att den andra sidan finns där också. Just nu har jag lite svårt att se den, därför tänker jag att de där orden vi uttalar till någon annan, de är så viktiga. Säger vi något i affekt, som jag verkligen gjort många gånger själv, får vi också ta ansvar för det. Och att tala till människor. Inte om. Inser att yogan har förändrat mig i grunden Och jag samlar ihop mig. Tankar min frid från ovanför mitt huvud och inser att något måste förändras.

De små tingen

De där små tingen. De vardagliga händelserna som jag tidigare rusade förbi. De har klivit fram och blivit viktiga. Viktigare. Jag ser. SER. Även om jag är född med en hastighet och intensitet som mitt signum har ändå vissa saker fallit bort. Jag skyndar mig inte längre. På riktigt. Jag kommer hellre för sent.  Det som tidigare var en dödssynd för mig, det får helt enkelt vara så. Även om det händer sällan.  Jag ser med en ny skärpa på kastanjerna som ligger så vackra på gräsmattan. Så fina att jag måste ta in dem.  Det är som jag hade ett kameraobjektiv i ögonen inställt på nära. Och jag förundras. Vi har några rådjur som vi ser ibland, tre stycken som leker på åkern när det regnar. Ja det ser faktiskt ut så. Och vattnet som sköljer ner över dem, det är bara vackert. Men det gäller att ta vara på stunden, i nästa stund är de i skogsbrynet. Den lilla ekorren som  varje morgon svingar sig i granarna och som jag ser från mitt badrumsfönster. Som jag gillar den lilla krabaten. Hösten är vila för mig. På flera plan. Kanske ännu mer just nu när jag varit hemma och lyssnat inåt. Jag vill verkligen leva som jag lär men det är inte alltid enkelt. Men jag strävar dit. Det är ändå det som räknas. I min värld. Och när småfåglarna sjunger av glädje för nötter och kokosnötter som min älskling hängt upp i träden åt dem, då blir jag full  i skratt. Jag ser på min vackra yogamatta och ser hela strukturen i den vävda skönheten. Jag har skärpan inställd på nära. Mer än någonsin. Jag vill inte missa det lilla, inte för något stort alls. Det innebär även att rörelsen är ännu mer i mig. I min kropp. Inte bara något som kroppen gör, utan jag är med hela vägen. Förstår du hur jag menar? Är det viktigt för dig också?

Andlighet vs religion

När man är hemma och vilar, lite sjuk, som jag varit några dagar, blir det film, tv och böcker. Lite fika och sömn och så rullar det på. För trött för att gå ut fast höstvädret ser perfekt ut. Björkarnas ståtliga stammar med knallgula löv och kastanjens lite mörka blad i kanterna. Gräset ser saftigt ut. Knallgrönt och blött. Solen står lägre och gör allt mjukare. Jag ser reprisen av Debatt där man pratar om yoga i skolan eller inte. En kvinnlig pastor har anmält en skola i Stockholm någonstans för att de inte "varudeklarerat" det andliga i yogan. Och fram träder då olika människor som sysslar med yoga, bland annat just den läraren som haft de skolbarn i yoga, som pastorn anmält. Hon är för övrigt den lugnaste och mest harmoniska i hela debatten, kanske säger något? Hon säger att det inte har något med religion att göra, att det är andligt, spirituellt - varpå Sivert Öholm rasar. (Hur nu han kan få delta i så många tv-program är en annan gåta).  Han rasar över att han fått recept på medicinsk yoga på sjukhuset. Det stora pampiga Akademiska Sjukhuset i Uppsala har nedlåtit sig till att ge honom ett recept på yoga. Han vill inte lyssna på vetenskapliga undersökningar som arbetar med yoga och där man sett tydliga förbättringar i olika sjukdomstillstånd. Nej han är arg för att han inte fått ett recept på förbön i kyrkan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag slås av rädslan hos oss svenskar. Inte alla, men många bär på den. Rädslan för att det ska komma in något okänt RELIGIÖST i våra kroppar och medvetande och tänk vad händer då? Blir vi hjärntvättade? Eller när jag läser senaste numret av nya svenska tidningen Yoga för dig. Där uttalar sig en man som är ledare på Friskis &Svettis. Samma sak där.  Han vill locka fler män till yogan och vill på något sätt berätta att "yoga håller på att bli ofarligt". "Jag tror att det har att göra med att de första utövarna i Sverige var väldigt influerade av Indien. De pratade om prana och chakran och använde rökelser, men nu inser allt fler att yogan är så mycket mer än så". Mycket mer än vad? Yogan kommer från Indien, hur skulle vi kunna låta bli att bli influerade? Vad är vi rädda för? Skulle det vara något hokus pokus att tända lite rökelse? Som jag ser det så blandar vi ihop två begrepp; religion och andlighet. Det är definitivt inte samma sak. Eller för att citera Mahatma Gandhi - God has no religion. Och när det kommer till andlighet, varför vågar vi inte se att yogan är en andlig disciplin? Och stå för det? Varför förminska den till något slags anti-stress-medel? Någon slags streching? Det gör mig ledsen. Varför står inte skolan i Stockholm för att det är en andlig disciplin men att man kan ha vilken religion som helst när man utövar yoga, eller ingen religion alls. Närmare 500 miljoner människor utövar yoga på jorden. Det är klart att alla har olika bild av Gud, den högre energin/medvetandet eller vad vi vill kalla det som är ofattbart för oss. Vill du använda yogan som en slags motionsform, gör det, men se inte ner på ursprunget eller hur yogan har utvecklats. Och min förvissning är att när du yogat dig trött på Friskis&Svettis, då kan det hända att du letar vidare om du känner att något väckts inuti dig. En hel del av mina elever har gjort det, kommit till mig och  säger de att de gör yoga nu. Törs vi inte stå för att det är andlighet vi sysslar med? Vad är vi i så fall rädda för?

Bilden har jag lånat från Gandhis Facebooksida

Hopphjärta

Var hos doktorn häromdagen, fick en bra nyhet och en undersökning.  Jag har haft hjärtklappning som känns som om hjärtat verkligen ska hoppa ur bröstkorgen. Hjärtslagen slår hårt och upp i halsen, ner i magen. Rätt som det är och när som helst. Utan koppling till situationen. Min familj har en dyster hjärthistoria. Båda mina föräldrar dog i hjärtinfarkt, även om de hade andra sjukdomar också. Min storebror dog av ett aneurysm som brast ovanför hjärtat, ett slags åderbråck som kan sitta var som helst i kroppen och som man är född med. Min lillebror opererades vid 9 års ålder för en förträning i aortan, precis ovanför hjärtat. På något vis är hjärtat i centrum hos oss. Mitt hjärtas EKG var som ett skolboksexempel som läkaren sa, men faktum kvarstår - ibland slår det så hårt att jag blir häpen och lite oroad. Nej, det har ingen koppling till ansträngning eller ångest på något sätt. Min sköldkörtel har varit förstorad sedan 2001. Den har en nyckelfunktion i kroppen och bland hormoner. Det vet jag. Det har tagits många prover på den och på blodet. Man säger att den "bara" är förstorad och inte har påverkat något. Jag tror att det är så att kroppen är så finstämd att den visst har påverkat, men kanske inte i tillräcklig grad för att ge utslag på proverna. Jag har också yogan som hela tiden balanserar. Jag har en yogalärare som såg det direkt allra första gången jag gick kurs för honom och jag har en indisk ayurvedaläkare som också har behandlat den. Och faktum är att förstoringen har krympt, avsevärt, sedan Indien. Det är en av anledningarna till att jag reser dit igen i vinter. Men nu, hjärtklappningen har funnits där länge, men det är som jag inte velat det, inte lyssnat inåt. Vet inte om ni läst böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang? Böcker som både barnen och vi har älskat. Där finns det ett kapitel om ett hopphjärta, som visar sig vara en väckarklocka under tröjan :) Tänker på det när jag funderar över mitt hjärta. Hopphjärta. Inser att för mig är det mycket mer än en muskel. Det är mitt känslomässiga centrum i kroppen. Och tänker som Janesh Vaidya skriver - där lägger vi känslor och emotioner. Kanske har min arbetsbelastning på jobbet gjort att kroppen inte riktigt hänger med eller vill. Ni vet ju att jag jobbar för att ta mig vidare och jobba mer med det jag brinner för. Men vägen dit är lite krokig. Nu ska jag få göra en undersökning där man bär en dosa som registrerar hjärtats slag ett helt dygn. Det känns bra. Kanske blir det också ett ultraljud av hjärtat. Och så blodprover förstås. Om det nu är sköldkörteln som ger sig till känna. Hursom, jag har valt att ta mig själv på allvar även här och det känns bra. Som en extra krydda blev jag sjuk igen. Förkyld och ont överallt. Trots allt som ska ske de här sista dagarna på veckan i jobbet, har jag valt att vara hemma. För att verkligen vila. Så jag vilar. Känner av mitt hopphjärta då och då och gör min yoga. Försöker landa i att det förmodligen inte är något alarmerande. Men det är skönt att få det undersökt. Skönt att lyssna på sin egen kropp hela vägen.

Proportioner

Vissa dagar vill man bara dra täcket över sig. Men det är redan för sent. Man är igång. Igår var en sådan dag. Ni vet man andas, man säger till sig själv, ta det lugnt, det är världsligt. Men det får inte bli för mycket av det jag inte kontrollerar eller egentligen har med att göra, men ändå blir indragen i. På jobbet. Jag är en rättfram person. En del uppfattar mig som tuff. Oftast för att jag säger vad jag tycker. När någon frågar. Inte hela tiden. Absolut inte, så viktiga är inte mina synpunkter. Men när människor ändå frågar, då svarar jag. Ärligt och uppriktigt, så respektfullt jag kan. Men de flesta som säger "ge mig din ärliga uppfattning" de vill inte ha den. Det är min erfarenhet. Jag har tappat vänner på grund av den frasen. För att jag trott det varit menat som det sägs. Och många tror att jag är tuff, har tjockt skinn bara för att jag är rak. Åh det här landet! Av lagom. Av mellanmjölk! Min pappa sa alltid att det bodde en liten italienska i mig när jag var liten. Med temperament och stampande av foten när jag blev arg. Men lika mycket ilska som jag haft, lika mycket glädje eller mer har jag haft. Är glad för det mesta. Men ändå. Det där - säg vad du tycker-frasen... Så med skallen full av tankar, kroppen lätt irriterad småsprang jag i duggregnet till min studio. Sopade trappen fri från löv. Tände ljuslyktan utanför. Alla ljus inomhus. Lite rökelse. Sakta men säkert ebbar det världsliga bort. Och jag inser hur oviktigt det är för mig. Egentligen. Proportioner. Det är nog det jag fått mest från yogan. Och innerligheten. När mina två grupper gått hem för kvällen sitter jag där lite varm och glad. Ända inifrån och ut. Och jag inser att den här yogan, den har så många fördelar, det bara växer. Och ärligt talat, mitt förstånd och min själsliga hälsa skulle inte vara som de är utan den. Än en gång, jag bugar mig inför storheten och inser att jag ändå trots allt klarar mig ganska bra när jag åker hem utan något av det jag kom dit med i min bröstkorg. Proportioner.

Vilken ynnest

Idag när jag yogat och bugat mig så slås jag av att jag faktiskt har en livs levande lärare. Det låter kanske märkligt för någon, men när man tänker på att de flesta stilar inte har någon guru eller mästare som lever. Jo Iyengaryogan och mr Iyengar lever ju i allra högsta grad förstås. Och kanske tycker ni att det låter makabert men jag menar absolut inte att vara obehaglig för den vars guru inte längre är kvar. Nej jag menar ren och skär tacksamhet. Och nu när nästa års kurser ligger ute, med ett större utbud än någonsin så fylls hela hjärtat av tacksamhet. Mina lärare som reser runt jorden och undervisar. Som har byggt upp ett fantastiskt fundament av olika delar inom yogan. Eftersom Zhander dels haft mr Iyengar som lärare i 25 år och räknar honom som sin guru, men även yogat för Patthabi Jois, Ashtangans fader och sedan valt att studera väldigt mycket i Indien kring gamla texter i tempel runtom i främst södra Indien - har han skapat sin Shadowyoga och sedan utökningen Nrttha Sadhana utifrån sin samlade kunskap. I en glimt kan jag se hela verket, hela Shadowtyogan hur sinnrikt det är uppbyggt.Han är inte intresserad av att bygga en gigantisk organisation där vem som helst kan undervisa i hans stil. Han är otroligt noga och ser till varje individ som yogar för honom och undervisar. Hela bröstkorgen fylls av en enorm tacksamhet till hans enträgna arbete, till hans enorma kunskap och erfarenhet - som jag får möta livs levande. Vilken ynnest. Egentligen vill jag åka och yoga för dem hela tiden.Det enda som är svårt är att välja :) Jag älskar min Shadowyoga helt enkelt.

Bilden är på Emma Balnaves, www.shadowyoga.com, fotograferad av Dan Lindberg, www.danlindberg.nu