Stark!

Jag kämpar på. Jag gör faktiskt det. Och då. Då händer det. Varje gång jag stannar i något som jag helst vill springa ifrån. Igår kväll när jag sitter i min tuffa asana känner jag plötsligt styrkan som flyter i min kropp. I hela kroppen. HELA. Kan inte säga det på annat sätt. Jag vet att många tycker att jag skriver tufft om det svåra men jag redovisar bara vad som sker i mig. Och jag vill ju vidare. Jag vill inte stanna i någon slags bekvämlighet av att göra saker som jag gillar. Det är ju sinnets trolleri och inget annat. Jag vill vidare. Och när man tar sig själv på allvar, då vågar man stanna i det smärtsamma. Det fruktbara. När man har en lärare som ser och som vägleder då orkar jag. Fick ett fantastiskt mail av min lärare igår och jag bugar mig igen och igen och igen. Och jag är stark. Jag är STARK. Inombords. Inga flashiga muskler att visa upp, bara den inre ljuspelaren som stärker mig i allt faktiskt. I att vara jag. I att våga. Att utvecklas som människa. Det är så makalöst. Det är så svårt. Men mest av allt är det ordlöst vackert. Stark.
Bilden är på Zhander, min lärare, hämtad från shadowyoga.com tagen av fotograf Dan Lindberg