Att gå sin egen väg

Ser ett fantastiskt program på Kunskapskanalen om fotografen Oliviero Toscani. Ni vet han som tog alla debatterade, ibland förbjudna bilder för Benetton. Vilken fantastisk man. Och hur han gick sin väg från företaget när de kompromissade om en kampanj där han hade fotograferat dödsdömda människor på ett fängelse i USA. Som han tagit i en protest mot dödsstraffet. Mannen sprudlar av liv. Kreativitet. Som han säger inte finns i det regelstyrda. Min själ törstar efter hans ord. Just nu behöver jag höra mycket sådant.  Läsa mycket sådana formuleringar. Känner mig i en svacka där jag är lite ensam.  Saknaden efter ett socialt sammanhang kring yogan har kommit och gått för mig. Att människor vände mig ryggen när jag valde en annan väg. Trots att vi tränat samma yoga, det är något som fortfarande svider i mig. Ibland. Och när jag hör om människor som valt sin egen väg utan rädsla, som sett att det är enda sättet att fortsätta utvecklas, då suger jag i mig som en svamp.  Och han pratar om det icke-perfekta, om det ofullständiga som livet är. Som salva på ett sår. Som jag inte vill riva upp igen. Ibland är jag så säker på att jag lämnat saker bakom mig, för att de sedan kommer tillbaka i en lite annan form. Känner du så någon gång? Respekterar vi när andra ser en annan väg? Tycker vi att vi har rätt att döma? Prata om men inte med? Vi kan ju alla svaren på de här frågorna, eller hur? Men hur gör vi? Vågar vi låta andra gå i en annan riktning? När något är för en person är det inte per automatik mot någon annan. Jag tränar mig allt vad jag kan och förmår,  på att verkligen låta andra gå sin väg. Inklusive mina barn. Eller som min lärare säger; man kan inte lära någon något egentligen, alla måste lära sig själva. Man kan bara visa på och introducera. Just idag svider det lite i mitt hjärta, jag vet inte varför, den här tiden på året brukar jag älska.