Tears from the heart

Nattens ösregn har transformerats till dimslöjor. Värmen är konstant. Morgoneldarna lämnar en kvardröjande doft i luften. Indienstyle. Jag har vaknat tidigt. Disigheten i mitt huvud efter min jetlaggade dag igår, är över. Tassar över till yogashalan tvärs över korridoren och gör min yoga. Mitt i kaki mudra, när jag sitter på huk och andas uppåt med öppen mun så dras skynket med Ohm-tecknet åt sidan och T tittar fram, förvånat. Gör sin namasté mot mig. Sedan släpper han draperiet och jag fortsätter min yoga. Går ner till frukosthuset med tegeltak utan väggar. Jag får precis vad jag vill till frukost. Men först måste jag dricka en bitter illgrön liten kopp. Det är så bittert att jag grimaserar en lång stund efteråt. Måste vänta en kvart innan jag får äta eller dricka. När det är dags för min behandling känner jag mig ängslig. Den är smärtsam. Det gör ont. Jag gråter så mina ögon blir som små koppar med tårar. Dr V tittar på mig och säger, tears from the heart. Han är helt allvarlig och tittar noga på mig och säger att det faktiskt är hjärtat som gråter. Och den som inte har något hjärta den gråter inte. Tänk som det svalkar och lugnar mitt sinne. Jag har påbörjat min resa, med ayurveda. Utan Z skulle jag inte vara här. Han har rekommenderat mig. Han har skrivit till min doktor här. Och de är två av samma sort. Jag är trygg i deras händer. Men ibland hälsar rädslan på. Då tänker jag på att jag har ett hjärta. Som gråter ibland. Precis som det ska.