Samma historia

Näst sista behandlingen. Idag och imorgon är det fotmassage av hela kroppen igen. Den behandling som allas vistelse börjar och slutar med här. När jag är insmord med olja och mjuk överallt hittar kvinnornas fötter vägarna djupt ner i vävnaderna. Återigen. Vissa delar är fortfarande ömma, som mina vader och underarmar. Men nacken och ryggraden är mjuka. Följsamma. Jag tittar på kaklet på väggen där jag ligger och får min nästsista massage. Kommer knappt ihåg den första fotmassagen den här gången. Tiden går snabbt. Tiden går sakta. Allt flyter. Jag hör någon stöna högt i rummet bredvid. En högtalare skriker ut budskap varvat med indisk pop. Kråkorna kraxar och allt är som vanligt. På något ovanligt sätt. Hela massagen avslutas med en huvudmassage som är både fast och mjuk. Allt är på något vis både ock. Kvinnorna avslutar det hela med att buga sig inför mig med händerna i namasté och en sång. Det är så vackert. Poetisk massage på något vis. Tänker på alla jag träffat här. Inte bara de som jobbar utan de andra som också rest hit. Med hopp om läkning. Med hopp om styrka och kraft i kroppen.
   Hör en del otroliga historier. Ser en hel del med egna ögon. En man som skadat sig i en mc-olycka och som haft ett stelt ben i flera år efter olyckan böjer nu på sitt ben utan problem. En man som haft en lätt stroke och är i 40 års åldern kom hit darrig och svag. Efter fem dagar har han en annan blick, han går rakt och starkt utan stöd. En kvinna som haft ryggproblem i åratal är mjuk och stark. En kvinna med en ärftlig hudsjukdom på fotsulor och handflator får en egen medicin och börjar se en förändring i sitt skinn. Hon tittar och tittar på sina handflator. Säger - min farfar och min pappa har den här genetiska sjukdomen som man inte kan bli frisk från, men nu verkar det hända något. Andra berättar om den kraft och styrka de känt i kroppen när de kommit hem. Hur de inte haft en förkylning eller ont någonstans det sista året sedan deras tidigare behandling. Och egentligen berättar vi alla samma historia av att våra kroppar börjar läkas. Det fortsätter hemma, det vet jag. Och det som sker här under taket av Treatmenthouse är egentligen poesi, andlighet och värme som ges av människor till människor. Det är vackert så. En behandling kvar.