The mind set

Lektionen i söndags satte igång massor med processer och tankar i mig. Som vanligt fick jag svar på saker som rullat runt i mitt inre. Saker som jag inte riktigt formulerat inför mig själv, och så pang, kommer svaret och då hittar jag frågan. Lite finurligt upp och ner det också.
   Varje yoga har ett mind set. Det engelska uttrycket är svårt att översätta till svenskan, så att det betyder samma sak. I alla fall för mig. Kanske någon av er har ett bättre ord? Attityd blir fel, mer som en slags konstruktion i sinnet. Hursom. Varje form av yoga har ett eget mind set. Vad betyder det? Rent praktiskt? Jo att rörelserna, kriyorna, våra sadhanas är utformade efter just det. Att vi gör det vi gör när vi gör det. Allt hänger ihop. Och det är på ett plan helt självklart. Men när man börjar träna lite olika stilar eller kanske till och med undervisa lite hatha, lite asthtanga, lite yin eller KY. Då är man inte trogen sin stil eller sitt mind set. Gör det något? Ja jag tror att det spelar all roll. Därför att allt hänger samman. Ingen stil är bättre eller sämre, alla former har sina för- och nackdelar. Det är självklart. Men det man väljer, det väljer man. Ingen pyttipanna av någon slags yoga fusion, som jag förstått är det senaste i min lilla stad. Vad gör det med oss? The mind spelar sitt spel och styr också över kroppen, spelplanen för the mind om man vill säga det så. Ska man testa en annan form av yoga än den man gjort, så självklart gör man det. Man gör det i alla fall under ett år för att hinna testa det som den nya yogans mind set för med sig. Vad säger det då om yoga games (avskyr det ordet faktiskt, kalla mig gärna fundamentalist). Kom till ett smörgåsbord och testa olika yogaformer?! Men nej. Man ser ju bara något ytligt. Får se någon kändis eller liknande som gör något. I  min värld kan man inte köpa yoga. Inte ens lite mysig shopping en helg där man testar än det ena, än det andra. Man bara rör till det för sin kropp och sitt sinne. Kanske känner man sig frisinnad och öppen? Jag tror att det är precis tvärtom. Gör det någon skada? Förmodligen inte. Lite förvirring kan man leva med. Gör det någon nytta? Förmodligen inte. Så vad syftar allt till? Kommers är mitt franka svar. Jag tror att yogan faktiskt kommer till dig, den yogan som är din. Länge tänkte jag själv att jag skulle testa på KY. Även om den formen aldrig har lockat mig, har jag hört så många historier av vad elever till mig berättat som gått på det. Och så har jag ju mina bloggvänner som skriver så värmande om den formen och tänkt att jag måste ju ändå testa för att få något slags hum om det hela. Det är ju feltänkt. Och tänk att jag anmält mig tre gånger och så har något kommit i vägen för det hela. Jag ska helt enkelt inte göra det nu. Och kanske aldrig. Det är bara mitt sinnes nyfikenhet.
   Eller när jag testade yin yoga en termin och försämrade min höft rejält. Bara för att alla höjde det till skyarna. Men egentligen borde jag ha lyssnat till min skeptiska sida redan där. För det som många tycker är underbart och härligt, det borde fått mig att tänka ett varv till. Är det just det härliga som tagit mig vidare? Är mind setet i yin yoga, mitt mind set? Nej. En form som har kommit till som ett slags komplement till mer fysisk yoga är ju inte någon heltäckande yoga som jag ser det. Vilket jag tror att yogan egentligen skall vara. Sedan kan man klä det i hur många ord som muskler, bindväv, leder och organ som helst. Att kultivera sin energi, spara sin prana, det är något helt annat. Gör man det som inte gagnar så slösar man tid, tid av sitt liv, som Shandor säger. Man behöver inte göra mycket. Men man behöver göra det som gagnar just en själv. Man behöver hitta sin stil. Hitta sin lärare. Och sedan stanna. Byter man så byter man. Men man förvirrar inte sig själv med att göra lite här och där. Den moderna människans gissel, alla val som finns, allt man kan göra och allt man får lust att göra. För att i slutänden inte ha sparat på sin livsenergi. Där jag befinner mig i livet, efter att ha passerat 60 år, är en annan historia. Nu gäller det att förvalta det jag gjort tidigare och förhoppningsvis har jag inte slösat energi på sinnets krumbukter för att känna mig duktig eller nyfiken eller vad det nu handlat om.

Och plötsligt ser jag mina skador i ett helt annat ljus. Att de fick mig att stanna upp. Att de bromsade mig från alla asanas jag verkligen inte behövde. Att jag gav mig själv stoppen som tog mig någon helt annanstans. Ju äldre jag blir ju mer ser jag saker byta skepnad och bli till något helt annat än vad jag upplevde från början. Och jag förvaltar den energi jag har. Med precis det jag ska göra. Inget fancy. Mer smärtsamt. Men det tar mig vidare. Läker höften. Får energin att röra sig. Vem kan be om mer?