Känns som jag tappat något just nu. Något som jag liksom inte hinner ifatt. Nej jag skyndar inte. Det är bara som det inte är greppbart ännu. Nej jag stressar inte. Men jag arbetar mycket. Väldigt mycket just nu. Människor mår inte bra i min närhet där jag jobbar. Jag försöker underlätta men det är inte alltid det går eller att det är min uppgift. Jag insåg det i morse när jag vaknade före klockan fem. Och kröp tätt intill min man och tankade lite närhet och värme. Men tankarna på jobbet var direkt i mitt huvud. Det har stigit till ytan i mig, hur gärna jag vill hjälpa men hur ofta jag inte kan. På grund av en mängd saker. Alla vill inte ha hjälp. Och missförstå mig rätt, jag tycker att människor i högsta grad är ansvariga för sina liv. Men ibland. Ibland när stegen är tunga, nacken stel och blicken utan gnista. Då ser jag att han eller hon behöver något. Jag ser det med övertydlighet faktiskt. Vet att det sedan i somras skrivits en hel del om det i bloggvärlden och på olika goda hemsidor när det gäller högkänslig personlighet (HSP). Jag har känt igen mig till hundra procent i vissa delar, medan vissa områden inte alls stämmer för mig. Som det alltid är. Vi är individuella. Men det jag vet säkert är att - en del av min person och mitt sätt att fungera - är att jag tar in när andra inte mår bra. Jag fungerar som en scanner. Ser direkt saker. Som ett slags pussel som på bråkdelen av en sekund ger mig informationen rakt in i mitt system. Ibland behöver jag faktiskt skydda mig för att jag inte ska sugas in i andras illamående eller problem. Ibland har jag värjt mig för att jag inte kunnat bättre. Kanske har jag uppfattats som brysk i de lägena, jag vet inte. Men jag vet att jag alltid prickar rätt. Det är lite tungt ibland. I arbetet med ungdomsmissbrukare var jag den som alltid kände på mig om någon skulle försöka rymma. Eller trassla på andra sätt. Jag uppfattade signaler som för andra var osynliga. I arbetet med utredningar av familjer på barnpsykiatriska kliniken gick vi i handledning för att inte sugas in och ”ta över” andras problematik. Att inte bli en container för andras svårigheter. Jag fick goda kunskaper i hur man gör för att inte hamna där. Jag fick till och med specialhandledning för att jag var en som drog till mig människor med komplicerad problematik. Men när det handlade om barn och övergrepp eller andra svåra saker så kunde jag inte riktigt hantera det. Jag slutade till och med att skratta en period för att livet tycktes mig för svart. Jag var tvungen att sluta. När jag sedan arbetade med flyktingar fick jag så oerhört mycket tillbaka. Men det var samma sak där. Jag såg. SÅG. Och kände. Så när flyktingförläggningen där jag arbetade lades ned stod jag inför ett vägskäl och valde att inte fortsätta arbeta med människor så nära. Min energi för andra var tom. Slut helt enkelt. I flera år. Jag studerade annat. Började arbeta med annat. Sedan kom längtan tillbaka, tillbaka till mötet med människor. Det har jag nu i min yoga i min sorgbearbetning. Och det är fint. I mitt volontärarbete med ungdomssamtal. Där ”styr” jag också och kan skapa en struktur där min person blir en tillgång. På mitt arbete är det inte samma sak. Vissa delar bestämmer jag inte över naturligtvis och vissa saker ”är inte upp till mig”. Det känns som en tvångströja. Jag vet att jag kan. Jag vet vad jag ser. Jag har många års erfarenhet. Mitt nästa steg i min utveckling känns som att våga se utan att handla när det gäller andra. Det låter orimligt känner jag i samma stund som jag skriver det. Men det är där jag är. Det går inte att leva livet åt någon. Man ska inte ens tro att man vet hur det känns att vara någon annan. Och den funktion jag har är en helt annan. Så. Den tidiga morgonens tankebubbla fick avslutas i långsam andning. I att ta in för att sedan släppa taget. Ja jag har yogan och meditationen. Men ändå. Det är svårt för mig. Hur gör du?