Varför då?

Varför? Varför då? Dessa frågor har präglat mig och mitt liv så mycket. Jag vill veta. Punkt. Sedan jag var barn har jag haft en rastlös vetgirighet. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Och jag menar verkligen inget annat än just det jag frågar om. Det finns inga dolda avsikter i frågan.  I Sverige är det ofta så att när man frågar om något som någon sagt eller skrivit så tror folk att man tar illa upp eller blir sårad. Det är ett så märkligt klimat att leva i. Det blir liksom aldrig någon debatt för att alla på sätt och vis är oroliga för att såra någon annan. Bara genom att fråga. Eller påpeka något som väcker en annan fråga. Det vi kallar diskussion är oftast ett sätt att sitta och hålla med varandra.  Jag har svårt att känna mig bekväm i det sättet att vara. För jag frågar alltid för att jag verkligen vill veta. När jag inte förstår. När jag vill gå vidare. Fungerar nog som en evig treåring. När jag är i sammanhang där människor inte är så ängsliga är det så underbart. Man kan till och med vara högljudd utan att någon tar illa vid sig. Att få bara vara den jag är! Som jag längtar efter det. I alla sammanhang. Det kanske är en utopi. Det funkar inte ens helt klockrent här i bloggen. Men jag försöker. Kanske har jag förändrats så mycket att jag inte riktigt kommer ihåg en del koder? Att jag liksom struntar i dem? Nä jag kallar inte mig själv för bitch eller skojar till det på andra sätt. Jag är jag helt enkelt. Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Men min ärliga önskan att få veta - den har skapat ovänskap där människor har läst in en slags konflikt. I detta konflikträdda land. Folk äter hellre medicin än talar om vad som trycker eller vad de vill veta. Folk kan till och med sjukskriva sig föratt slippa ta tag i saker. Alla dessa underliggande frågor och tankar. Är det inte skönt om vi känner oss så trygga att vi vågar fråga? Och svara.  Jag jobbar ständigt på att säga saker på ett diplomatiskt sätt men ibland rycks jag med av något och kan bli intensiv. Ska vi ha ett land av beige? Det vi skrattar åt i Jonas Gardells och andra komikers gisslande av oss som folk, står vi ut med det i vardagen också? Med människor som vi hänger med eller skriver med? Jag har en vild sida som jag alltid får tämja. Kanske mycket för att jag är tjej. Kanske inte. Vet inte. Men vet att när jag är för entusiastik eller för frågvis då drar människor sig tillbaka. Frågar om jag är arg, om jag tagit illa upp. Det är så otroligt svårt att känna sig hemma i ett land där människor är så. Jag känner mig alltid hemma på de platser i andra länder där skrattet och diskussionen står högt i kurs. För jag skrattar mycket. Diskuterar mycket. Är inte någonstans en hummande lågmäld yogini. Även om jag i min yoga är dödligt seriös, så finns ju hela jag i alla möjliga sammanhang. Kanske är det det som är yoga mest av allt? Att våga vara sig själv fullt ut. Att veta om att man inte är perfekt men där alla personligheter får finnas? Även min. Som inte är tyst. Som frågar. Vet att det är många som läser här, några hundra varje dag och det gör mig så glad, vad tänker du? Får din personlighet finnas fullt ut och vågar du vara dig själv rakt igenom?