Min egen sort

Nycklar. Så många man behöver till alla små konstiga lås inombords. En gigantisk nyckel är yogan. Men inte bara den. Det behövs annat också. För att hitta och bejaka. Sin egen sort. Personlighet. Min arbetsgrupp har gjort tester och arbetat med en konsult. För att få det bästa från var och en. Och fram träder en bild av mig som jag alltid haft. Egentligen. Det är lite märkligt och vi har alla varit skeptiska men nu är alla nöjda. Väldigt nöjda. Och den här snabbheten jag försökt tämja så många gånger, den är en del av mig. Rastlösheten, hitta nya vägar, nya tankar - det är ett sätt för mig att fungera. Helt enkelt. Ingen obalans eller svaghet. Jag kan ha en tendens att försämra mina egna sidor gentemot andra. Allt eftersom varje litet rostigt lås öppnas så ser jag mina konturer bli skarpare. Inuti. Men även utanpå. Igår avslutade vi höstens jobb och ett stilla jubel kändes i bröstkorgen. Jag är en stigfinnare. Varför har jag inte låtit mig själv vara det? För att jag är tjej, kvinna? Ja en del av det finns faktiskt i den problematiken. Min personlighet är lättare att ha som man tror jag. Det har jag sett i  många olika grupperingar som jag varit i. Därför har jag genom åren försökt förändra mig, eller ligga lågt. Eller hur man ska uttrycka det. Men det är skönt att inte låsa till om sidor som berikar mig. Berikar min arbetsplats, mitt team. Jag är imponerad av vår konsult men jag är också imponerad av oss. Av mig.  Att vi modigt och engagerat har tittat på oss själva. När man tar till vara allas tillgångar, som ser så olika ut, då är man på väg. Att vi vågar se våra olikheter. Och alla behövs. Alla sorter. I vårt land där "dygder" som att vara morgonpigg, aldrig bråka och framför allt inte väcka diskussioner när vi är "överens" har fått mig att många gånger känna mig osvensk. Min sort har känts krånglig och besvärlig tidigare. Mest för mig själv. Men även för andra ibland om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl det som fått mig att tystna tidigare. Nu känns det bara så rätt. Jag är på väg mer än någonsin. Önskar dig samma upplevelse. Vi behöver alla få vara just den vi är. Eller hur? Alla kan inte vara tysta och saktmodiga. Hur skulle vi komma framåt då?