måndag 3 juli 2017

Modet att vara jag

Det hällregnar och borta vid vår stuga skiner solen där mannen är och målar. Men jag är hemma för att göra ett jobb. Ett jobb jag både längtar till och bävar för. Lyssnar en snutt på Sommar i bilen och hör en man berätta om hur det gick till när han konverterade till katoliscismen. Om kritiken han fick, om hur många som hade synpunkter på vad han gjorde. Osv. Hade jag vetat att det var Ulf Ekman hade jag aldrig lyssnat klart, tur att mina fördomar inte stod i vägen för mig själv. Han hade en del intressanta synpunkter när det gäller att ta sig själv på allvar och gå sin egen väg. Även rent andligt.
   Jag handlar mat, ser en kvinna stå och helt skrupellöst sortera jordgubbarna och lägga säkert en halvliter extra uppepå sina egna. Och det slår mig, hur ofta människor fuskar. Hur ofta vi tycker att vi har rätt att göra på ett visst sätt. Tycka och tänka.
    Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Att peka finger åt någon betyder att du pekar med fyra fingrar mot dig själv. Har du koll på dig själv? Vad som är ok att säga och skriva? Tänker på alla dessa stackars kändisar som får utstå så otroligt mycket skit på nätet. Och att jag aldrig tror jag skulle orka vara stark som de är. Jag som är som en blöt fläck bara någon missförstår. Nä. Här måste skaffas hårdare hud. Helt enkelt.

2 kommentarer:

  1. Annika, vet du vad...jag tror att folk går omkring och tror att du är en tjockhuding. Man tänker aldrig på att vi är så många olika saker. Förlåt att jag inte bara tjongade iväg ett mail till dig istället för att gå igång så där. Då hade vi kanske löst det utan andras inblandning...sent att vara efterklok. Gillar dig och det du skriver....eller inte alltid det du skriver. Precis som jag förstår att det är för dig. Det är ju bra att vi är olika. Läste häromdagen på en blogg som jag gillar att bloggerskan tagit jägarlicens. Flera läsare skrev att de nu inte tänkte följa hennes blogg mera. Som om hon helt plötsligt fått pest och inte längre är den varma person som värnar om livet som jag ser henne...jag tror folk är galna. Jag vet att jag också är galen emellanåt. Du har inte pest i vilket fall som helst. Kramar i massor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Marika, du har helt rätt. Folk tror att jag är tuff djävul som kan ta vad som helst. Det är väl de här stereotyperna av människor vi har kanske. Om en person är rak så är den automatisk okänslig och betraktas ofta som aggressiv. Har mött det så många gånger på olika jobb. Hur snällt jag än säger ordet nej så börjar folk kommentera mitt sätt, så jag har varit med om det för mycket och är kanske extra känslig just därför.
      Nej jag tycker inte att du ska känna att du borde mailat, även om det också är ok, jag har fått se sidor av människor som jag inte trodde fanns hos just dem.
      Jag älskar att vi är olika! Hur ska vi annars ta oss fram? Sitta och hålla med varandra bara??
      Jag svarade nyss på Ulrikas kommentar i förra inlägget att som jag ser det (med min erfarenhet + en magisterexamen i kommunikationsvetenskap) så blir folk orolig när en kvinna tar plats. Framför allt andra kvinnor. Tyvärr är det så att alla försöker få en att rätta in sig i ledet och jag har ju som du vet också blivit mobbad, av en kvinna. Och baktalad av andra kvinnor. Så när ordet snäll börjar användas eller "du borde vara mer ödmjuk" då vet jag vad klockan är slagen. Jag recenserar inte människors inlägg men jag svarar på dem. Stor skillnad. Därför vill jag självklart inte få mitt sätt recenserat. Att man tycker att man är i sin fulla rätt att göra så.

      Igår delade jag en länk på min FB från Sanna Ehdin som skrev om kvinnors tysta aggressivitet. Tänkvärd text.

      Och om nu någon tror att jag slår mig för bröstet och tycker att jag är helt perfekt så kan jag berätta att jag är otroligt självkritisk, för mycket ibland och jag tror inte jag har alla svar på någonting. Men jag har min sanning och mitt sätt och det värnar jag extra mycket när människor börjar recensera mitt sätt. Varma kramar min vän!

      Radera