Vem är prinsessan på ärten?

Åh jag visste det någonstans inombords. Att någon skulle bli arg och förorättad för att jag levererar det som är mitt liv och min sanning. För vad kan idag vara mer kontroversiellt än maten? Och tänk så många matprogram det finns. Och tänk så många skolor. Och Sverige är också det kokbokstätaste landet. Det är verkligen en djungel. Och inom yogavärlden. Som översvämmas av märkliga mat- och grönadrinkartips. Och jag rackar verkligen inte ner på någon annans kost. Jag bara redovisar det som jag upplever, läser och som jag sett i min närhet. Kan jag få göra det? Om du blir sur eller arg för det jag redovisar om mig och min närhet, säger det något om dig eller mig då?

Ur Martina Johannsons bok Fettfrälst

Jag känner tre personer som haft tjocktarmscancer, en dog av det, de var/är alla stora kolhydratätare och med mycket socker i sin kost.

Jag känner åtta personer som fått bröstcancer. De är alla vegetarianer och har ätit mycket kolhydrater.

Jag känner en person som opererat bort sin livmoder pga cancer. Vegetarian sedan födseln och stort intag av kolhydrater.

Jag känner tre personer som opererat sin höft. De är/har varit vegetarianer. Med mycket kolhydrater.

Säger det här något? Nej kanske inte. Men det får mig att tänka ett varv till. Kring kolhydraterna. Det här måstet med kolhydrater det står mig ärligt talat upp i halsen. Och folk är så känsliga så otroligt lika prinsessan på ärten, det tål inte att pratas om.

Och ska man dra det ytterligare ett snäpp så hittar man raw food. Eller rå, okokt mat som vi säger på svenska. Både inom ayurvedan och yogan är det big no-no. När jag pratade med min ayurvediska läkare om det i Indien var han lite chockad. Eller som han sa "what you don't cook outside the body, you have to cook inside". Det vill säga, om du äter okokt mat så använder du din agni och feminina energi till att "koka" maten inuti. Många upplever en initial förbättring när de börjar med råkost och gröna drinkar. Men det är som en exploderande stjärna, man får mycket energi i början och sedan dör det ut. Det kommer från USA och har inget med yoga att göra. Men ni vet som vanligt  är det money talks. Så man gör en pyttipanna av allt och kallar det hälsosamt. För det SER gott ut. För att vi tror att det gagnar oss. No hard feelings, jag har själv vandrat i gröna-drinkar-träsket. Mina yogalärare förespråkar allt avhållande från rå mat. Och att dricka grönsaker, munnen är gjord för att tugga och det som frigörs då av enzymer får du inte annars.

Något intressant som jag läste på rawness av alla sidor, är om att låta bli rå mat om man har tendens till sköldkörtelproblem. Och det är det tusentals kvinnor som har i Sverige. Tänk om man då vill boosta sig och dricker gröna drinkar, som visserligen innehåller mycket näringsämnen men som vi inte kan bryta ned eller tillgodogöra oss. Vad är det då för vits? Vågar man svära i kyrkan? Vågar man ställa frågor om det som känns självklart för en del men faktiskt inte för andra? Tänker på flera bekanta som jag har som är utmattade och i princip bara sover och som ska vara "duktiga" och äta råkost. Som jag tror bara gör dem sämre. De skulle behöva en varm kopp buljong. Något som många förespråkar idag, eftersom man inte får i sig det man fick naturligt när man åt alla delar på djuret och även kokade buljong på benen. Både Sanna Ehdin och Kostdoktorn slår ett slag för det. Själv har jag läst en hel del artiklar och personliga berättelser om det och jag kommer nu att koka min buljong för att se om det funkar lika för mig och min höft, som det gjort för många andra. Jag har börjat med att dricka gelatin (=kokt kollagen) varje morgon och tycker jag är bättre, men svårt att säga ibland vad som beror på vad.

Om man mår optimalt på det man stoppar i sig, då gör man förmodligen rätt. Om man inte gör det, ja då måste  man ju ändra något. Med mår bra menar jag:

• avsaknad av allergier
• avsaknad av smärta i leder
• aldrig eller sällan är förkyld
• inte har huvudvärk av något slag
• inte har något problem med magen
• inga inflammationer i kroppen, som i andningsvägar, mage, tarm eller leder
• om man sover gott och djupt och inte har svårt att vakna
• om man har ett jämt humör och blodsocker
• om man klarar av att vara utan mat en längre stund utan att man går i taket
• om man slipper äta en mängd tillskott för att må optimalt, det är ju egentligen maten som ska ge dig det du behöver. förutom d-vitamin som är svårt att få i sig och för att vi bor i så solfattigt land
• är pigg och nöjd 
• inte har någon svår sjukdom som cancer, metabolt syndrom eller diabetes 
• inte har pms eller menstruationsbesvär

Hur många mår då optimalt?  Gör du? Vågar du titta på vad du äter? Eller blir du bara arg om någon säger något om det? Tror du inte att kost och hälsa har något samband? Vill du veta? Eller vill du sticka huvudet i sanden? Själv mår jag bäst av att veta. Och att leta fakta, forskning och personliga berättelser. Följer två konton på instagram där båda tjejerna har gått ned någonstans 90-100 kg!! Smaka på det! Och ja, de har uteslutit kolhydrater och socker. Är det placebo? Snacka om förakt för andras liv och livsresa.

Hur jag mår? Jag har en förstorad sköldkörtel men inga problem med ämnesomsättningen, har testat mig hundra gånger. (ungefär) Jag har en ömmande höft. Annars har jag varken huvudvärk eller förkylningar, sedan några år. Min pollenallergi har försvunnit sedan några år. Kan nysa till någon gång och sedan är det klart. Har en bra sömn, är glad i humöret och jämn. Inga inflammationer längre i mina luftvägar. Jag klarar av att vara utan mat en hel dag om jag fått i mig bra med fett på morgonen. Punkt. Som du ser har jag betat av en hel del i min egen lista.  Vad beror det på? Tja. Jag har minimerat kolhydraterna och ökat på fettet.

Jag har långa tider ätit vegetarisk kost. Jag har aldrig mått bra på det, aldrig känt mig mätt, fått hudproblem och magproblem med svullnad och värk, sovit dåligt och blivit rastlös och nedkyld. Och ja, den längsta perioden jag testade var ett år. Därför är mitt val inte vegetarisk mat.

Kött. Jag äter kött men inte alla dagar i veckan och när jag äter kött äter jag vilt (hemskjuten älg) eller naturbeteskött. Det går att hitta rätt. Jag äter inte skaldjur och jag äter inte fisk. Skaldjur äcklar mig, du vet väl att de tillhör familjen spindeldjur? Och fisk är det svårt att hitta rätt. Vill inte att haven ska fiskas ut eller att man matar fisk med annat än de ska äta i fiskeodlingar. Någon gång hittar jag en vit fisk på restaurang som jag äter.

Ägg. Jag äter en hel del ägg. Eko. Och det går att göra så mycket på dem.

Frukt. Äter ingen frukt. Äter bär. Men inte så mycket. Nu när det är jordgubbssäsong blir det det, annars blåbär och hallon.

Mjölkprodukter. Äter smör. Annars inga. Hittat en fantastisk vegansk ost som är gjord på kokosolja. Smakar som vanlig ost :)

Grönsaker. Äter blomkål, spenat, broccoli, squash, gurka. Lite lite sallad och avodcado. Men mest lagade grönsaker.

Fett. Det viktigaste för mig. Smör. Kokosolja. Inte så mycket vegetabiliska oljor eftersom de höjer inflammationsnivån i kroppen. Dit vill jag inte.

Känns det spartanskt? Inga problem för mig. Jag vet vad jag mår bra på och att jag halkat ner i sockerdiket gör mig bara mer motiverad nu igen. Och du, hoppas du också hittar rätt i den här djungeln. Och gör du inte det, bli inte förbannad på mig. För jag är en biohacker i dess rätta bemärkelse, jag provar, testat, läser tills jag hittar rätt. Hoppas du också gör det. För jag tänker åldras och vara frisk. Det som funkar när man är 40 kanske inte går när du är 60 eller 80. Just saying!

PS. Känns det här allt för kontroversiellt för dig, fundera på varför. Och jag vet. Inga gulliga kommentarer kommer på ett sådan här inlägg. Men om jag inte är ärlig, då är det ingen mening att blogga för mig.

Lite skral

Äntligen har jag varit till tandläkaren. Det är inte många gånger jag längtat dit. Men nu så. Och ja en bit av tanden behövdes dras ut... Hon sa att hon förstod hur ont jag haft det men nu är den lagad och fin. Snacka om att man får användning av sin djupandning. De undrade vad det var som lät! Oj sa jag, det är bara jag som andas med magen och släpper alla tankar :)
   Kommer hem och äntligen ligger mitt röntgensvar i brevlådan. Tänk att det tog 15 dagar att få det. Nå. Han skriver att jag har måttlig artros. Jag vet inte om jag ska bli ledsen nu. Om jag ska bryta ihop. Men nej. Jag funkar inte så. Jag är 62 år, en vän som är röntgenläkare säger att ingen i vår ålder borde röntgas för alla har lite artros. Och han säger vidare att de flesta blir sämre så fort de får sin diagnos. Men jag är inte de flesta. Jag tänker träna ordentligt nu. Nu finns ingen smitväg. Ingen genväg. Här ska lår och rumpmuskler tränas. Och jag lägger om min kost helt till strikt LCHF. För är det något som gagnar min kropp och mina leder så är det bra fett och lite protein. Ja hela mitt system. Inga kolhydrater. Jag har läst hundratals berättelser om människor som läkt både det ena och det andra med LCHF, men ärligt, jag har aldrig läst någon forskningsrapport om vegetarisk eller vegansk kost. Har du? Tipsa mig gärna i så fall. Och när jag läser Martina Johanssons böcker om artegen kost  kunde  jag inte bli mer inspirerad.  Böckerna jag läst är Hormonbibeln, Magstarkt och Fettfrälst. Hon underbygger precis alla tankegångar med forskning. Det är också lätt skrivet, lätt att förstå även om det är mycket kemi. Det är också artegen kost min kropp är sugen på nu när jag bara druckit i några dagar. Kött. Fett. Så här ska optimeras.

Känner mig lite skral med en trasig tand och en höft med måttlig artros. Å andra sidan finns här allt att jobba med!

Tandvärk

Kan inte blunda för det längre, jag har tandvärk. Den som molar i min käke och min tand som har en sprucken lagning. Jag har väntat en månad på att få laga den, tre månader innan jag fick komma till tandläkaren. Och på något knasigt vis så vänjer jag mig vid att ha ont. Ofta lite för lätt. Det är som jag inte noterar det längre. Men nu har det trappats upp. Nu är det mycket värre. I torsdags bet jag sönder en bit av tanden eller lagningen, vet inte vad, kan inte se, det är så långt bak i munnen. Det är vasst där inne och tungan letar sig dit hela tiden. Det gör ont. Jag kan absolut inte tugga där. Idag har jag druckit kaffe, ätit soppa, druckit kaffe. Vågar inte äta något som kräver mer än att jag sväljer. Jag tar Ipren kontinuerligt, nu kan jag inte låta bli, det gör för ont. Och jag vet ju att jag ska till tandläkaren på tisdag. Tisdag! Det är två dagar dit och jag är rädd för att få en infektion. Jag gurglar med Silver och intar bara flytande som sagt.
   Med det sagt (hur synd det är om mig!) så har jag gjort min yoga och druckit kaffe i solen. Hänger  ut en tvätt och bett vädergudarna om att regnet ska flytta sig någon annanstans. Men det gör det inte. Det kommer lagom mycket och stora droppar så jag tar in den och ja då skiner solen. Ja ni vet, det här varannan dags vädret håller i sig. Eller varannan timme är nog närmare sanningen.
   Vi går en promenad. Träffar en granne, en man som blev änkling i våras, och förr var han ett riktigt surkart, hade aldrig något trevligt att säga. Men nu. Nu är han vänligheten själv. På ett äkta vis. Och är positiv. Vad vet man om hur människor har det egentligen i sina liv? Hur tufft han kanske haft det på hemmaplan med en svårt sjuk fru. Vi går vidare och träffar på en liten pojke som bor i ett hus där jag aldrig sett vilka det är som bor. Han har klänning! Med racerbilar på och han är gudomligt söt. Kanske fyra år. Och sådär frispråkigt härligt som barn sällan är idag. Berättar med inlevelse om att hans kusin fått sova över och när det är lördag får man godis. Han springer efter oss en bit och så tar han plötsligt min hand och pussar den! Jag tittar förvånat på honom och då säger han; - Jag vill göra så!

Och där och då vänder det. Ja jag har tandvärk, men resten av tillvaron är fin. Trots allt.  Håll en tumme för mig att jag slipper infektion och att jag kan stilla mig fram till tisdagen.

Kravlöst

Trädgårdsblommor

När Snapchat fixar makeup och krans

En dag utan måsten. En dag av duggregn utanför oss men mycket glädje och värme inomhus. Vi ändrade våra planer helt utifrån vädret, och allt kändes bara kravlöst och skönt. Vi firade midsommar med våra vuxna barn utan midsommarstång, utan kransar och men med god mat och fika, massor av jordgubbar och grädde, starkt kaffe och sällskapsspel. Hur skönt är det inte att göra precis som man vill och inte styras av något måste alls. Förr var jag så noga med hur vi firade högtider, jag har gillat det, inget fel med det, men det är också skönt att göra annorlunda. Tiden är mogen för det. För mig. För oss.
   Vi sitter på verandan, äter och skålar i alkoholfria snapsar som jag köpte för något år sedan på Systembolaget och som sedan stått i vår jordkällare. De är kryddiga och goda men utan alkohol. De togs bort direkt från sortimentet, ingen ville väl vara utan promillen antar jag. Efter maten blir det en tupplur. Sådär bara. I soffor och på sängar. Hur välgörande är det inte att vila lite ibland?
Sedan kaffe, paj  och i sofforna spelar vi Cluedo, fnissar, retar varandra och jag känner då och då på magen på sonens fru. Den lille där inne ger sig till känna och jag känner försiktigt. Tänker på att det om en månad eller så kommer en ny människa i den här familjen. Vi fikar gott och jag är så fridfullt glad.

Hoppas din midsommar var precis som du ville ha den!

Internationella Yogadagen

Vi vaknar före klockan fem och solen är redan uppe. Gör min yoga. Svettas på hela bröstkorgen och halsen. Jag som sällan svettas gör det i min lilla sekvens, varje gång oavsett om det är varmt eller kallt runt mig. Kommer förstås inifrån. Jag känner sådan frid idag. Kan det ha att göra med den Internationella Yogadagen? Nä, jag skojar, men det är fint att en hel dag finns att fira för alla som gör sin yoga. Och för de som är intresserade att börja.
   Dricker kaffe, tar det varligt och långsamt och jag känner mig mjuk i kroppen. Det är som att det vänder när jag väl uttalat att det är jobbigt, hur nu det kan hänga ihop. Nå. Den längsta och vackraste dagen har vi och jag sitter på mitt kontor för sista gången! Hur underbart känns det inte i min kropp? Och jag har en finlunch inplanerad och lägger sista handen vid två projekt.


Önskar dig också en fin dag och vändningar när det är uppförsbacke!

Motstånd. Vemod. Trötthet.

Huvudvärk. Tandvärk i tanden som har spruckit och som ska lagas nästa vecka. Vemod. Motstånd. Jag har en tröttsam diskussion med mig själv innan yogan. Men jag gör. Och ja, jag är rörligare och mjukare det är helt klart. Men med akupunkturen har en hel del känslor frigjorts, kan inte se det på något annat sätt. Det är ilska, ledsenhet och vemod. Jag började tänka på min förra mobbande chef helt plötsligt när jag var på behandling senast. Och på något sätt hör det ihop, att jag blir mjukare och flexiblare till att jag släpper på det som gömt sig där. Det är min egensnickrade teori, men jag tror verkligen det är så. Det blir nästan övertydligt.
   Vi sover ryckigt men länge. Dricker kaffe i solen i trädgården och jag tänker på att den som skulle betrakta mig skulle tänka: - va bra hon har det. Och ja, det har jag ju. På ett plan. På ett annat kämpar jag som de flesta andra med stundtals överväldigande känslor och tillkortakommanden. Saker jag känner att jag skulle/borde/kan och som jag ändå låter bli. Jag orkar inte. Tröttheten är som en tung hjälm över mig.
   Vi hade bestämt att vi idag på vår lediga dag skulle måla det som är kvar på baksidan av huset vi bor i. Men jag orkar inte. Jag tänker på våra barn där jag alltid peppar för att de ska vila, ta det lugnt och göra det som de orkar med. Men som vanligt gäller andra saker för mig, för oss. Vi ska alltid orka. Allting. Men jag gör ju inte det. Jag vill bara ligga och tjuta för mig själv idag. Jag ser på Skam och kan känna igen mig i alla tonårssvängningar. Och önskar att jag var stabil och lugn, som en klippa.

Jag lägger mig och vilar, kryper ihop och vill att allt vemod bara ska lämna mig. Här och nu. Och ja, snart är det midsommar. Sedan kommer en annan tid, vår och försommar är alltid tuffa för mig. Oavsett hur resten av livet ser ut. Den här kapha-säsongen är snart slut när försommaren är över. Och det ska bli skönt. När pitta och sommar träder in ordentligt. Sen blir det bara bättre. Hur känner du?

Den stora utandningen

Vi skulle åkt till stugan i fredags kväll men ingen av oss orkade riktigt ta oss för med att handla lite och fixa. Vi åkte lördag och var uppe strax efter lunch.
Vår promenad är på en kilometer när vi ställt bilen. Den går genom den mest underbara skog och det var som stegen saktade ned ju närmare vi kom. Och grönskan var bedövande vacker. Så otroligt grönt och så uppväxt. Vi såg ju huset första gången i oktober och har inte vetat vad vi kan förvänta oss. Men det är grant. Och när vi kom dit var det som något hann ifatt. Oss båda. Sjön var inbjudande och skön. Vi doppade oss för första gången och låg på den lilla bryggan som snart ska bli större så man får plats ordentligt. Solen var varm och vi drack kaffe på verandan. Hade tagit med rester av en rabarberpaj och det smakade himmelskt. Och sedan satt jag. Och satt. Tittade. Tänkte inte. Bara drog i mig sjöns vågor som en slags meditation. Och vi la oss tidigt. Även om det var ljust som mitt på dagen. Jag somnade snabbt men vaknade efter en liten stund och läste sedan länge. Men ljuset störde mig inte på något sätt, något som jag alltid annars tycker är jobbigt är att sova om det inte är mörkt i rummet.
   Vaknade vid klockan åtta. Vi drack kaffe i långsamhet. Jag gjorde yoga, min man gjorde yoga. Sedan frukost. Det friskade i med vinden och jag bara satt. Som alldeles tom i huvudet. Vi åkte hemåt och kom hem på eftermiddagen. Då var vi så trötta båda två att ingen kunde hålla ögonen öppna. Jag somnade direkt jag la mig och sov i nästan två timmar! Vaknade och visste inte var jag vara först, snacka om djupsömn. Jag har nu ätit och druckit lite kaffe trots att jag inte brukar det så här dags. Kanske dags för nya vanor?  Jag skulle kunna sova direkt igen. Men då blir det inte kul i natt.
   Jag tror att det var som en slags jätteutandning, att allt har släppt för oss med vårens hektiska planering kring bröllop och annat plus allt jobb. Jag vet inte när jag var så här trött tidigare. På torsdag lunch slutar jobbet och allt känns bra på den fronten. Men mest av allt behöver jag vila. Att få göra allt i min takt. Som jag ser fram emot det.

Längtar efter långsamma dagar utan något inplanerat

List-dags

Hittade en lista hos Clara, läser där ibland och kände att det var dags för en liten lista.
HAR DU?
Folköl i kylen:
Aldrig. Avskyr smaken av öl.
Något husdjur:
Nej. Mannen vill ha hund, jag kan tänka mig en katt. Sonen och hans fru har två hundar. Det räcker så!
En favoritsötsak?
Tidigare har det varit choklad i vilken form som helst, men nu...ingen riktig favorit längre.
Puder på dig:
Oftast. Känner mig fin och utslätad i skinnet. Mitt märke är Nude, eko och vegan.
Några framtidsplaner:
Ja. I höst kommer jag att börja undervisa i yoga på studio igen. Den här gången inte hos mig själv, vilket är superskönt och lyxigt. Jag kommer att hålla till på Nygatans Yoga och jag har fått in anmälningar redan trots att jag inte kör igång förrän vecka 40. Gruppen är mer än halvfull. Innan dess reser vi på yogakurs i Budapest och sedan ska jag ta tag i mitt bokskrivande igen och skriva klart En aning om ayurveda.
Några MVG:n:
På min tid fanns inte MVG, däremot betyget 5 vilket jag hade i de flesta ämnen, utom gymnastik! Skolan har aldrig varit svår. Däremot att springa och orientera på gymnastiken - bläh. Redskapsgymnastik och att stå på huvud och händer var däremot ok!
Något beroende:
Att göra min yoga på morgonen när dagen vaknar och att sedan dricka kaffe i lugn och ro. Finns inget bättre! Är jag på yogakurs brukar jag slå till på en god kaka också.
Fikat idag:
Jajjemän. Åt hembakade mazariner och min egen rabarber-jordgubbspaj till fikat på jobbet!
Nagellack:
Avskavt silverlack på fingrarna. Ska kanske måla nytt. Rött fint nagellack på tårna. Fötterna  prioriteras alltid när sommaren kommer.
Någon vän som bor i ett annat land:
Flera nära yogavänner i: Finland, Australien, Canada, Korea, Tyskland och  England.
VEM?
Avskyr du:
Avskyr ingen människa, det är så starkt ord. Däremot beteenden, som en del människor haft i mitt liv. Min chef som mobbade mig och några andra skitsnackare hade jag länge ett horn till sidan mot. Men idag, ingenting. Allt går att lösa med medvetet arbete tänker jag.
Delar du mest minnen med:
Min man. Jag har faktiskt levt längre med honom än utan honom. Han är min ryggrad och äger mitt hjärta.
Längtar du mest efter:
Mina föräldrar. Men det går i perioder. Annars kan jag sakna min mormor något enormt, hon som förstod mig mest av mina vuxna människor. Hon som tog emot utan att fråga och som alltid skämde bort mig med det där lilla extra. Ibland känner jag hennes närvaro runt mig och som om hon rufsade mig i håret. Vill gärna tro att det är hon!
Stör du dig på:
Falskhet. Människor som låtsas vara vän med dig och som sedan pratar bakom ryggen.
Orättvisor, hur de än drabbar, vem de än drabbar. Det är aldrig ok.
Gosar du med:
Barnen. De har alltid varit nära, aldrig haft något avståndstagande.
Lagar mat:
Jag lagar motvilligt mat. Tycker inte det är jätteroligt även om jag är ganska bra på det. Däremot gör jag gärna efterrätter, kakor och pajer. Numera LCHF-style.
Diskar:
Diskmaskinen.
VILKEN?
Tidning läser du:
Jag läser DN på helgerna i pappersversion. Annars läser jag kvällstidningarna på nätet och en och annan utländsk tidning som Herald Tribune och New York Times, men bara om något speciellt har hänt i världen. 
Buss åker du oftast:
Åker nästan aldrig buss, någon enstaka gång åker jag stadsbuss men mår illa på bussen. Gillar tågresor. Eftersom vi bor där vi bor så kör jag bil till jobbet.
Dag fyller du år:
18 mars. Delar födelsedag med Ingemar Stenmark och Barbro Lindgren. Två giganter inom sina områden.
Årstid föredrar du:
Hösten. Älskar den tiden och det känns alltid som jag får en chans till i livet. Allt saktar ned och allt är möjligt. Jag mår fint i min kropp på höstarna och gillar att ta på mig boots och skinnjacka. Hippien i mig mår fint då.
Stad är du uppväxt i:
Köping. Något jag nästintill skämts för tidigare innan tv-serien I en annan del av Köping kom då det plötsligt kändes ok. Men alla flyttade därifrån, jag, mina syskon och alla mina vänner. Så något var det som inte var bra där på 70-talet när vi var unga.
VAD?
Gör du nu:
Jobbar med layout till det sista projektet jag gör innan jag slutar om en vecka.
Är bra med dig?
Jag är snäll och bra att prata med. Jag har tålamod. Jag lyssnar alltid på den som behöver det. Jag har nästintill vänt ut-och in på mig för att hjälpa andra tidigare, det har jag tack och lov lugnat ned mig med. Jag tror nog också att jag kan säga att jag ganska smart, hittar ofta lite annorlunda kreativa lösningar på olika problem.
Är dåligt med dig?
Kan ha svårt att släppa oförrätter även om det blivit bättre och en del tycker att jag skrattar för högt!
Vill du arbeta med:
Yogan. Helt enkelt. Det har kommit till mig senaste halvåret mycket mer än tidigare. Jag har studerat mycket och hittat  samband på den yogiska kartan, som jag tidigare inte förstått. Jag längtar efter att få dela med mig av just det.
Är roligast just nu:
Att fixa i vårt lilla sommarhus, som är helt utan el och vatten. Det kräver lite nya tankar och fixande. Att vi får ett barnbarn till i sommar.
Att hela familjen fixade ett bröllop på 2 månader, fortfarande lite tagen av magin den där dagen och kvällen.
Har du på dig nu:
Svarta sandaler, typ barn-modell, platta och i riktigt skinn, av märket Kavat. En ärmlös tunn blus och ett par svarta slacks med vita cirklar på. Ok klädsel utifrån värmen på mitt kontor. Tar på en kavaj när jag tar mig hemåt.
Äger du för skor:
Många. Många olika stilar. Många spetsiga, med låga klackar, en hel del blingiga skor från Indien, en del sneakers, några rejäla boots och alldeles för många stövlar.
Har du för storlek i skor:
38. Vilket gör att min storlek nästan alltid är slut om någon sko är populär.
Läser du för bok:
Hatha Yoga av Theos Bernard och Det förlorade barnet, fjärde boken i serien av Elena Ferrante. Ferrantes böcker är fortfarande bland de bättre böckerna jag läst. Läser oftast några böcker samtidigt utifrån vilket humör jag är på när jag lägger mig.
Ska du göra nu:
Stänga ned, åka hem, gå barfota i trädgården. Rensa jordgubbar och duka fram dem med havregurt naturell och lite agavesirap så äter jag och mannen när han kommer från Stockholm.
Jag vet. Lite tramsigt men ändå lite kul. Om du hakar på, låt mig veta det! Önskar dig en finfin fredag och början på helgen!

Så undrar folk varför man söker alternativ behandling

Jag går till doktorn. Efter 1,5 år kryper jag till korset och går till vårdcentralen. Nu har tre behandlare med olika kompetens, en osteopat, en TCM-läkare och en kinesiolog/naprapat tyckt att jag ska röntga min höft. Så jag ringer och bokar en tid, får komma samma dag, som var igår. Jag kommer in, läkaren ifråga börjar en lång inledning om varför de storstädar på vårdcentralen "du förstår det är ju viktigt att vi har rent på en vårdcentral"... eh jasså? Han fortsätter sin långa inledning om när han jobbat i Stockholm så har ställen han jobbat på blivit granskade och de har skrivit om det i DN. Eh, jaha. Nå, jag är fortfarande välvilligt inställd. Han tittar på mig och mitt födelsenummer och säger sedan - Men! är du 62 år! du var mig en fräsching! Jag blir helt stum. Det sista jag har förväntat mig är att en läkare ska bedöma hur jag ser ut. Jag känner mig väldigt obekväm men blir tyst och svarslös. Tänker - jag vill inte klä av mig inför honom - men det behöver jag inte, han undersöker min höft när jag har jeansen på. Låter mig böja på vänster ben, sedan höger. Säger att det måste röntgas och drämmer till med -Man vill ju inte operera en sådan fräsching som dig.  Jag går ut, känner mig helt märklig till mods, vad är detta? Ska vi kvinnor/tjejer bedömas för vårt utseende överallt? Och nej, det var inte ok någonstans och ändå sa jag inget. Jag blev överrumplad och sedan kände jag mig jobbig. Jag tror att han kände sig snäll att han skulle ge mig en komplimang. Men det gjorde han verkligen inte. Han ställde inga frågor. Han kollade ingenting, undersökte ingenting, han hade redan satt diagnos när han såg min ålder. - Artros sa han. Utan någon vidare fundering. Kanske är jag naiv. Kanske vill jag inte inse fakta. Kanske är han en superexpert som ser direkt vad som är problemet. Men är det här en utbildad person som gör så här? Jag är där inne ungefär 5 minuter. Kommer ut med en röntgenremiss och en taskig känsla. Det kostar mig 150 kr.
   Idag har jag varit hos den kinesiske läkaren. Han lyssnar på mig, ställer frågor, känner, undersöker. Han blir glad att jag har röntgat min höft. Jag säger att den svenska läkaren tror artros. Han tittar på mig och säger - det vet vi inte ännu. Men då får du svart på vitt vad det är och sedan kan vi jobba utifrån om det är leden eller musklerna som har problem. Jag blir undersökt i en kvart sedan masserad och sedan får jag akupunktur. Sammanlagt är jag där 1,5 timme. Det kostar mig 350 kronor. Han tar mig på allvar. Han lyssnar, kollar och funderar. Skriver anteckningar och ställer följdfrågor. Han kommenterar inget annat än det jag är där för. Och ja, det är rent och städat, men det känns ju självklart och inget man behöver prata om.

Och så tycker människor att man lite knasig när man går till den så kallade alternativa vården. Min fråga är - vem har alternativ? Det här är sättet jag vill bli bemött på. Lyssnad på. Och ja, de har lika lång utbildning. Så varför blir vi bemötta så här i den svenska vården. Är det konstigt att vårdcentralen är det sista ställe jag söker hjälp på när jag har något problem? Jag vill inte ställa öst mot väst, men i de här lägena är det svårt. Tänk om vi kunde få välja själva var vi vill lägga våra subventionerade besök. Och det kan ju inte vara svårare att ställa krav på utbildning och annat utanför landstingen. Eller?

Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!

Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasana,  parvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️

Känslor

Jag har alltid varit nära mina känslor. På gott och ont. Mest gott. Jag har aldrig kunnat förställa mig och det är väl i grunden en bra sak men svårt för mig själv ibland när det har varit tydligt vad jag tycker utan att jag gör miner eller gester. Det syns på hela mig. När yogan klev in i mig så kom ändå väldigt mycket till ytan, där jag har skalat av lager efter lager. Mycket tårar på min matta men också väldigt mycket glädje. Bubblande skratt i hela mig kväll efter kväll nu i över ett år. Det är sanslöst på något plan. Jag skrattar så hela sängen skakar. En gudomlig känsla på något vis.

När sorgbearbetningen kom till mig läkte jag flera gamla relationer och jag blev klar med mycket av det som skavt tidigare. OCH. Jag har otroligt nära till mina känslor, inte bara skrattet utan också gråten. Blir jag ledsen så kommer tårarna direkt. Som på ett barn. Jag kan känna känslorna rumstera i mig. Ibland kan jag som högkänslig bli trött på mig själv, att jag måste värja mig och skaffa ett tjockare skal. Å andra sidan är jag levande  i mig själv och att jag är närvarande på ett bra sätt. Jag gråter floder till filmer och böcker, ja säg vad som inte rört mitt hjärta. Ibland har det känts som en belastning. Att jag som yogini borde vara sval och harmonisk. Men jag har ingen sval läggning. Däremot känner jag mig harmonisk och i samklang med mig själv allt som oftast. En period kunde jag liksom "höja" mig över mig själv, titta ned på skådespelet som är mitt liv och se det nästan som ett game. Och nej. Jag hetsar inte upp mig för mycket. Det som får mitt blod i svall är orättvisor. På alla plan. Kanske därför jag kan relatera så mycket till barn och där jag hittar en dialog ganska lätt, jag kommer så väl ihåg hur det var att vara liten och känna oförrätterna ta plats.

När jag nu yogat så länge har jag haft en slags föreställning om att jag skulle vara mer som en rak linje. Förstår du mig? Vad jag försöker beskriva? Men så är det inte alls. Jag känner allt direkt. Direkt. Så läser jag om min bok som jag använder i sorgbearbetningen. Och där får jag svaret. De två författarna, John W James och Russell Friedman beskriver båda att efter de har läkt gamla sorger och sedan drabbats av nya, som kommer, vare sig man tror det eller ej - det är ju livet, så har de nästan fallit ihop och sorgen har kommit omedelbart. Exakt så fungerar jag också. Egentligen inte krångligare än så. Inga dolda fällor i mig. Ingen hake. Bara att leva fullt ut i vad som än händer. Helt enkelt.
Så jag tänker att det är en god sak. Att jag är nära mig själv. Att det inte finns någon mall över hur saker ska gå till. Ingen manual över livet som yogini :) Utan att helt enkelt var närvarande hela tiden. För det bästa med att jag är det, är att sorgen kommer överrumplande och direkt men sedan släpper den. Taggen försvinner direkt. Däremot känner jag mig obekväm ibland för att jag inte har ett pokerface. Nå. Hur fungerar du? Visar du dina känslor eller gömmer du dem?

Mitt emellan ögonen

I flera månader har jag sovit dåligt. Haft svårt att somna. Vaknat flera gånger per natt. Funderat. Oroat mig och även längtat. Det var dels att jag började på ett nytt jobb, som jag faktiskt slutar på om exakt två veckor, dels  bröllopsplaner och tankar de senaste 8 veckorna. Och tänk att vi gjorde det, så himla bra som vi gjorde. Men som sagt. Tomheten och tröttheten har svidit i hela mig. Känt mig totalt utslagen sedan i söndags. Ur form, ur slag, ur allt.
   Igår fick jag en nål mitt emellan ögonen för att sova djupt, när jag var hos min kinesiske läkare. Jag har en ny behandlare och han är så omtänksam och så innerlig. Han pratar dålig svenska och ganska dålig engelska, men första gången jag var där så kände jag hur hans händer visste precis vad de gjorde. Han utför först en form av massage och sedan får jag nålar. Jag är där nästan två timmar varje gång. Det är inte lik den akupunktur jag fått tidigare men jag känner att den fungerar. Han tittar på min tunga och tar mina pulsar så det mesta är likt, men jag får fler nålar och på helt nya ställen, än tidigare.
   Den kinesiske läkaren har varit bekymrad över mitt tillstånd; det har varit stress i hela mitt inre som han uttryckte det, sömnsvårigheter och så problemen på höger sida, som kommer och går. Men efter en månad hos honom så känner jag en skillnad, trots att jag varken fått till ordentlig fysisk träning, ingen ordentlig yoga och jag har ätit mycket sämre. Jag skyller inte på något, jag har helt enkelt inte fått till det när allt annat tagit så mycket tid, energi och kraft.
Och som jag sovit i natt. Som en gud. Som ett murmeldjur. Som vad som helst som ramlar ner i ett svart hål. Och nu börjar vägen tillbaka till mig själv. När jobbet slutar kan jag fullt ut fokusera på min yoga. Och som jag längtar. Jag gör lite grann på morgnarna men det är inte den yoga som jag egentligen vill och behöver. Men jag ger mig till tåls. Och jag är så glad över den här doktorn. Han vet vad han gör! 

Bröllop och sen lite tomt

Ett bröllop. Ett gigantiskt känslomoln som lyfter mot himlen. En son som gifter sig med sin kärlek. Alla förhoppningar om dagen infriades. Med råge. Jag tumlade runt i ett slags glädjerus där vi samtidigt jobbade hela tiden. Hela familjen. Det var stort. Vi höll andan och tårarna trillade när brudparet kom gåendes längs grusgången in mot bersån där vi hade ställt upp ett tält för vigseln. Agneta, som förrättade vigseln fick alla att förstå vilka personerna är som valt att säga ja till varandra. Bubblet och skålarna. Talen. Allt flyter förbi i glädje. Jag bär bort tallrikar. Jag staplar kaffekoppar. Vi lyfter och bär. Lyssnar och gläds. Allt går i varandra. Och allt var hundra gånger bättre än jag hade vågat hoppas på. Maten var gudomlig och tårtan söt. Och vädret då? Mitt stora nervösa tankesnurr. Tja. Det var grått. Det regnade lite grann. Men under kvällen när eldarna brann i eldkorgar och marschallerna lyste upp i sommarnatten så var det perfekt. Det går inte att sammanfatta mer. Helt enkelt.
   Idag när allt är bortstädat, borden och porslinet tillbakakörda, tältet nedmonterat och dukarna tvättade så finns det mest bara - tomhet - ni vet, när något så gigantiskt sker i ens liv, det som man kommer att komma ihåg för alltid, då är det som kroppen och hjärtat måste vila. Stänga ned intrycken trots att nationaldagen bjuder på syréndoft och blåa skyar.

...och på jobbet går det också bra....

Måste använda min blogg, som den ventil den är ibland. Pysa ur mig lite. Kan inte låta bli att tänka på Martina Haags bok Underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra. För hur är det med planeterna eller vad det är som påverkar oss mest? När alla har en knasig dag. När allt strular, krånglar och inget vill sig. Jag har lånat ut min bil periodvis under fyra veckor för att sonens och hans flickväns bil varit på verkstad. Den skulle lagas på fyra dagar, det tog fyra veckor. Men de hämtade den igår. Skönt! För det är mycket logistik inför bröllopet. För dom. För oss. För alla. Idag krånglade den igen! Men hur är det möjligt? Att det kan bli ett helt nytt fel dagen efter den lämnat verkstaden? Jag är skeptisk.
   Mannen ska klippa gräset men gräsklipparen går sönder... Han köper en ny på Blocket på ingen stund alls.
   Sonen bryter nästan ihop över allt krångel, skjutsande av flickvän till jobbet, några mil utanför stan och så vidare. Och så vidare. Men vi löser det. Samtidigt är jag trött. Tar mannens bil. Handlar och när jag kommer hem faller en av kassarna i golvet, tre ägg skapar själva en omelett på köksmattan. Jag suckar bara uppgivet. Torkar av. Sköljer och hänger ut. Vi städar huset i två dagar. Det behövdes. Dammet var tjockt men nu är det mjuka rena golv. Jag skurar dass och gäststuga. Jag dammtorkar i timmar. För att det behövs.
   Och toastmaster-dottern kommer hem. Med knall-lila hår. Och hon måste tvätta håret varje dag för att det ska bli som det var tänkt med en ljuv pastellton. Hon blir tvättad av sin pappa utomhus som står i regnet och häller en vattenkanna över hennes huvud. Nej, jag vill inte ha lila i fogarna i duschen. (Och det var hennes förslag att vara utomhus.) Kanske är jag petig?
   Äldsta dottern kommer med hyrporslin och goda idéer. Jag oroas konstant för vädret så igår bestämde vi oss hastigt och lustigt - vi köper en poncho mot regnet till varje person. När vi hade klickat hem 50 ljusblå plastponchos visade appen för första gången på en vecka att det ska bli uppehåll på lördag. Tjoho! Skit samma om de inte behövs. Då får de en liten gåva när de går hem :)
   Jag åker och hämtar min blivande sonhustru på jobbet och vi hämtar brudklänningen som har varit hos skräddaren. Och där. I den stunden hon tar på sig den börjar jag gråta. Vad gör det att det mesta som kan strula har gjort det? När hon är så vacker? Och magen så underbar, som rymmer mitt nästa lilla barnbarn. Och allt landar. Det blir bra. Det är oftast så här innan något stort ska ske.

Och kanske tycker någon jag är petig med städandet och fixandet. Men vi ska ha många gäster och många har vi aldrig träffat tidigare. Jag vill känna att mitt hem speglar mig, oss. Inte att det är flashigt och fancy. Utan att det är så här vi har det. Och att det är rent. Det är inte överkurs inför en stor fest. Det är respekt för de som kommer. Och jag tycker det är yoga också. Faktiskt. Att allt som är värt att göras - är värt att göras bra. Det har varit ett motto jag levt efter sedan jag flyttade hemifrån. Vi vill att alla ska trivas och må gott och hela dagen, kvällen och natten. Och när man tar på sig ett så här stort evenemang då måste man ro det i land också. Det är yoga för mig. I vardagen. Att vi hjälps åt. Att ingen skäller för det som går sönder. Att jag inte ömkar mig när jag stupar av trötthet. Vi är alla trötta. Nästa vecka kan vi vila. Och på lördag ska det bli den bästa lördagen på väldigt väldigt väldigt länge. Eller hur?

PS. Liljekonvaljerna, syrenerna och kastanjeträdet har slagit ut!