Bröllop och sen lite tomt

Ett bröllop. Ett gigantiskt känslomoln som lyfter mot himlen. En son som gifter sig med sin kärlek. Alla förhoppningar om dagen infriades. Med råge. Jag tumlade runt i ett slags glädjerus där vi samtidigt jobbade hela tiden. Hela familjen. Det var stort. Vi höll andan och tårarna trillade när brudparet kom gåendes längs grusgången in mot bersån där vi hade ställt upp ett tält för vigseln. Agneta, som förrättade vigseln fick alla att förstå vilka personerna är som valt att säga ja till varandra. Bubblet och skålarna. Talen. Allt flyter förbi i glädje. Jag bär bort tallrikar. Jag staplar kaffekoppar. Vi lyfter och bär. Lyssnar och gläds. Allt går i varandra. Och allt var hundra gånger bättre än jag hade vågat hoppas på. Maten var gudomlig och tårtan söt. Och vädret då? Mitt stora nervösa tankesnurr. Tja. Det var grått. Det regnade lite grann. Men under kvällen när eldarna brann i eldkorgar och marschallerna lyste upp i sommarnatten så var det perfekt. Det går inte att sammanfatta mer. Helt enkelt.
   Idag när allt är bortstädat, borden och porslinet tillbakakörda, tältet nedmonterat och dukarna tvättade så finns det mest bara - tomhet - ni vet, när något så gigantiskt sker i ens liv, det som man kommer att komma ihåg för alltid, då är det som kroppen och hjärtat måste vila. Stänga ned intrycken trots att nationaldagen bjuder på syréndoft och blåa skyar.