Livet

Skrapar rutorna på bilen när jag kommer ut. Det går inte att orda mer om vädret. Men det slår mig när jag står där och skrapar och fryser lite om fingrarna, hur många det är som bara skrapar ett litet hål som de kan kika ut genom. Trots att de ska köra bilen. Overkligt egentligen. Och ändå gör de så. Och hur lite sikt de har. På samma sätt känner jag att det är med yogan idag. Att när jag skrapar rent, när jag gör hela sikten så god jag kan, då vinner jag också något. När man vidgar synfältet helt enkelt. Det kräver lite men som vanligt, det ger också. Men fingrarna fryser idag och jag vill egentligen vara inne i värmen. Men ändå.
   Kör sakta till stan och längtar till imorgon när vi reser till Göteborg för att hälsa på en dotter. En son och flickvän sköter om huset. Och allt är som det ska. En hel helg framför oss med att umgås, fika och äta gott, se Folkoperan och Cirkus Cirkörs föreställning Satyagraha om Gandhis år i Sydafrika. Det lät väl kulturellt och fint?!
Önskar dig en fin helg med allt du önskar! Med eller utan snö. Med eller utan kultur :)

Frid i kaoskroppen

Min padmasana. Min parsvattanasana. Som den förändrats under detta halvår. Från outhärdligt jobbigt i höften så har det ändrats till skakningar i armarna till att jag sitter stadigt, oavsett vad höften grymtar om, armarna stillnar ner och jag känner mig rak som en linjal i ryggen när jag sitter närmare en halvtimme idag från de tre andetagen jag började med. Snacka om progress. Och det är det fysiska. Det andra. Det lite mer obeskrivbara är en slags frid i kaoset. Ett slags lugn när hela kroppen protesterar. Jag sitter. Jag stannar. Och därur kommer allt. Allt jag behöver för en stabil grund i mig själv. Jag sitter nästan alltid på morgonen, men någon gång, som igår sitter jag lite senare. Det är ingen stor skillnad, men en liten. Jag känner den, utan att kunna förklara den närmare. Helt enkelt. Den stora vinsten är naturligtvis att jag orkar sitta. Och rak i ryggen med raka armar rakt upp. Att höften håller. Men det största är att mitt bäcken är rakt. Att det är rakt från att ha varit vridet sedan 12 år tillbaka sedan diskbråcken långt ned i ryggen och svanskotan drabbade mig. Så kom inte och säg att yoga är en quick fix. Kom inte och säg att det inte går. Men säg gärna att det som krävs är uthållighet och tålamod. Inget annat. Det räcker för att utöva yoga. Var du än befinner dig fysiskt, mentalt och själsligt. Ur detta kommer allt. För fyra år sedan tackade jag min lärare för hans tålamod med mig. Hans svar kom blixtsnabbt - Don't thank me, thank yourself. I have nothing to do with it.

Tålamod, tålamod, tålamod med mig själv framför allt. Hur har du det med ditt tålamod?

Och jag vet att jag ser trött ut, men det är så jag ser ut på morgonen. Jag bjuder på det!

Frihet

Ulrika skrev om upprepningar och att den här tiden på året ser ut så här för henne, som det gjorde förra året också. Det inspirerade mig att också titta bakåt lite grann.
Min april förra året bestod av mycket träning, styrka och power. Sedan reste jag till Finland och hade en liten yogalektion och en föreläsning om min bok. Men framför allt träffade jag mina yogavänner där. De som också undervisar. De som hade peppat sina elever så det blev fullt med människor som kom. Det var en riktig lyckospark. Och jag lever på de här mötena. De viktiga som inspirerar.
   Annars var det iskallt regn som nu och det där skavandet av vårens intåg. På något vis är det lika. Fast ändå inte. Jag är någon helt annanstans idag. Nej våren är inte min favoritårstid. Däremot så är jag inte lika störd på den längre. Jag väntar helt enkelt. Kanske har tålamodet i mig kommit fram lite mer. Kanske har senaste årens turbulens gjort att en liten årstid inte är något som jag behöver störas av, bara genomleva. Och det är faktiskt där jag landat. Hurra så skönt. Faktiskt. Jag längtar efter värmen. Men inte så att det gör ont. Jag längtar efter det gröna men inte till varje pris. Allt har verkligen sin tid.
   Och idag är jag ledig. Sover länge. Yogar. Tittar ut på hällregnet och tycker det är skönt att vara inne. Åt godis igår, det var länge sen, men jag behövde det på något knasigt plan. Jag har inga förbud i mig mot något att äta och dricka, men vissa saker går verkligen bort för det mesta. Men ibland hoppar jag över skaklarna och har inget dåligt samvete för det.
   Till helgen ska vi resa till Göteborg,  vi var där förra april också, det blir så när man har barn i andra städer. Helt enkelt.

   Vad vill jag säga egentligen? Att när hårda saker händer så kan ett spöregn och missade planer kvitta. Att det i det långa loppet inte betyder något mer än att när nymånen tågar in imorgon och jag känner av den redan nu så vet jag vad som också påverkar mig. Att jag får göra avsteg från in kost. Att jag får göra vad jag har lust med. Är inte det frihet så säg?

Kvittot

I lördags hade jag en yogalektion. Det var ett tag sedan sist men allt är ju så välbekant, bara att fortsätta där jag slutade liksom. Och de flesta av de som kom kände jag igen, även om det också till min glädje fanns nya ansikten. En person som jag inte träffat på flera år kom fram efteråt och sa till mig; - Du undervisar så mjukt. Mjukheten syns i hela dig och hela ditt ansikte. Du ser förändrad ut. Och så skrattade hon som om hon blev lite förlägen när hon hade sagt det. Men det gjorde mig så otroligt glad. Att det syns. Att det mjuka inifrån fortplantar sig till utsidan. Och hon är inte den första som säger det men när det är människor som känner mig känns det extra bra. Jag skrev om mjukheten jag känner i min yogapractice här och det är väl det som syns nu också. Ett litet kvitto.
   Annars har helgen inneburit mycket läsning, en sväng till stugan igår och så är det måndag igen. Idag med iskallt regn trots gröna gräsmattor. Längtar efter lite varmare. Det är väl dags nu?
Mjukhet och värme, det är vad jag vill ha.

Andlig men inte religiös

Har en väldigt intressant diskussion om yogans andlighet med en ny bekantskap. Den jag pratar med är kristen och har svårt att känna att det är ok för sin egen del när det reciteras mantran och sjungs olika verser som hon inte förstår men där hon känner att hon är obekväm. Hon frågar var jag står och hur jag ser på det hela. Jag blir så glad över frågan. För jag tror att det är många som funderar över det hela precis som hon gör.
   Som jag ser det så beror det mesta på varför du utövar yoga. Vad har du för mål med din yoga? Är det bara något som du vill utöva fysiskt, gör då det. Är det något du använder för att fylla på din andliga dimension i ditt liv, använd det då så. (Att jag sedan tror att man till slut hamnar i den andliga delen är en annan historia.) Men i min värld betyder inte andlig religiös. Det betyder att hitta till sin egen inre kärna. Den delen som är intakt även efter döden. Den delen som ger. Men där sinnet, the mind, lägger ut dimridåer och allsköns irrvägar. Därför kräver din yoga din totala koncentration. Ditt starka fokus. För annars tappar du helt enkelt bort dig. Vi vet ju, som utövar yoga, att det kräver kunskap om dels andningen, dels kroppslås och var kroppens olika delar, blicken osv har sin riktning. Många saker som samverkar och som sker i samma stund. Verktygen stavas andetag och tanke. I min yoga. Och att stanna och göra det man fått. Konsekvent.
   Jag inleder alltid min yogastund med ett mantra till Shiva. Jag har inget som helst problem med det. Men jag vet att när mantrat introducerades så sa våra lärare att om man var obekväm med Shiva kunde man byta ut ordet till Jesus, Mohammed eller vad man vill. Då har man elegant kommit runt det som man själv kanske upplever som "fel" som min samtalspartner uttryckte det. Eller om man inte tror på något alls utöver sig själv så förhåller man sig till det.
   I vårt sekulariserade land har många människor svår att förhålla sig till Gud eller till och med själva ordet bara. Jag har inte det, men har inget problem om någon känner så. Men de flesta svenskar säger sig "tro på någonting" och det är väl där de får börja tänker jag.


För mig är det klart att yoga är en andlig disciplin men ingen religion. Hur tänker du?

En skön känsla

Jag är fortfarande mör och lite trött efter allt kroppsarbete. På ett bra sätt. Men vill gärna sova. Länge. Lite trött och seg men med en skön känsla i mig.  Igår träffade vi ett gäng gamla kompisar, vi som höll ihop med varandra när barnen var små. Vi var fem familjer som hade barn födda -87 och -90. Och i år fyller de stora barnen 30 år! Svindlande tankar. Men tänk så kul det är att höra vad alla gör nuförtiden och vilka som blivit föräldrar, vart de flyttat och om de pluggat. Det var faktiskt hälften som inte pluggat något efter gymnasiet men där det ändå gått fint. Det var intressant tycker jag. De har alla haft jobb. Hela tiden.
   Att träffa människor som man känt så länge och bara vara sig själv rakt igenom, vilken skön känsla det är. Att skratta sig svettig och inse att vi har väldigt mycket gemensamt. Trots alla år som gått, vilken skön känsla. Vardagsliv när det är som skönast. Att slippa förklara en del saker. Att bara vara. Jag är rik på vänner. Helt enkelt.


Grått väder och kalla vindar men en skön känsla i mig.

Logisk rörelse

Varit ledig idag eftersom tisdagar är min lediga dag. Så mycket ledigt nuförtiden :) Och jag har räfsat här hemma igen. Och mina armar är plötsligt helt mjuka. Som små makaroner. Tänk den här träningen som blir när man är ute och jobbar, den kommer åt överallt. Och det måste ju vara så det är "meningen" att man ska röra sig. Vara ute. Ta i. Bli trött. Sova gott. Jag känner av allt traskande i skogen i helgen också. Höften mår bra av det väldigt ojämna men mjuka underlaget,

Eller vad säger du? Är det inte mer logiskt  att röra sig ute än på ett gym? Även om inte det är dåligt i sig på något sätt.

Om att följa lusten

Vilken påsk! Vilken ledighet! Och vi har bara följt med i allt. Vi gjorde inga egentliga planer innan. Vi sa att vi tar det som det kommer. Det vi får lust med helt enkelt. Ingen hade lust att städa huset. Så vi lät bli. I torsdags sov vi länge men sen fick vi lust att åka till stugan. Sagt och gjort, efter yoga och frukost satte vi oss i bilen. Vi städade och eldade gammalt skräp och bråte i sju timmar. Sju timmar nonstop. Jag somnade nästan när vi satte oss i bilen för att åka hem. Sa; - jag vill ha kött nu! och sagt och gjort, vi stannade i närmaste stad där ingen av de tre stora hamburgerkedjorna finns, men väl ett annat ställe. Min man tog tripple cheese burger. Jag tar samma sa jag, för jag trodde i min enfald att det var tre sorters ost... men det var ju tre ostburgare! Haha, orkade bara hälften. Åkte hem och slocknade direkt.
Fredagen var det snöstorm och vi låg inne och läste till eftermiddagen då vi fick lust att träffa barnbarnen och lämna äggen, utan godis men väl några dinosaurieägg som skulle kläckas igår. Sen fick vi lust på bio och gick och såg Sameblod. Åh vad jag önskar att den hade varit bättre! För mig höll inte storyn, halva kändes bortglömd. Däremot var både fotot och skådespelarna fantastiska. Nå. Vi åkte hem. Sov länge. Hade bara lust att ligga och läsa.  Så det gjorde vi hela dagen. Sov länge på söndagen. Men vid lunch efter yogan och fikat fick vi lust på stugan igen. Sagt och gjort vi körde upp. Det är sex mil ungefär dit och den sista kilometern får vi traska genom skogen. Det finns helt enkelt ingen väg ända fram. Men skogen är magnifik och snäll och det är lite skönt med promenaden, men lite tungt när vi bär grejor dit och sopor tillbaka. Nå. Efter några timmar fick vi lust att sova över men vi hade inget att sova i mer än några madrasser att lägga på golvet. Jag traskade tillbaka genom skogen,  tog bilen tillbaka, 6 mil köpte frukost och hämtade sovsäckar, pyjamasar och tandborstar. Och hittade en matta jag tog med från förrådet. Och ett par gardiner som jag plötsligt såg skulle passa. (Vi har nästan bränt upp allt eller burit bort allt utom ett bord och fyra stolar och lite porslin, men det är befriande skönt). Och så 6 mil till stugan igen och tilbaka genom skogen!
Så eldade mannen igen, den brann hela natten. Jag skurade överallt. Igen. Och det börjar lukta såpa. Det blev så rent. Så fint. Och friden är total. Vi satt på verandan, trötta och glada och så hade vi hittat en liten halv flaska av fin whiskey som vi skålade i. Svanarna bräkte och sjöfåglarna susade över vattenytan. Jag kan inte säga annat än att lyckan bodde i hela mig just då.
   Vaknade tidigt, tassade ut och kissade i gräset. Gick in och somnade om. Vi sover som tonåringar igen. Hur skönt är det inte? Vaknade till framåt tio! Mannen kokade kaffe och så satt vi där och njöt med vår gasolkamin som gav en enorm värme. Hela lilla stockhuset blev varmt. Framåt eftermiddagen knallade vi genom skogen till bilen och så hem. När jag klev ur bilen fick jag lust att räfsa löv, så jag tog tag i det jag betraktat i några veckor men inte orkat bry mig om. Några stora högar senare klev jag in.

Här sitter jag nu. Glad i hågen. Varm och trött i kroppen. Och det bästa av allt, vi gjorde inget i "rätt" och vanlig ordning, vi gjorde när vi hade lust. Som barn gör. Detta är min nya melodi. Och ja, huset här hemma är fortfarande opyntat och ostädat. Vad gör det?

Bönhörd

Vaknat några dagar och känt en fysisk längtan efter att undervisa. Vaknat med tankar om asanas och ryggproblem, rädsla och andetag och vet att jag vill. Men jag drar mig för det hela för jag är liksom lite trött på det här med det praktiska runtomkring. Och så igår blir jag uppringd av en Kundaliniyogavän som frågar om jag vill komma och undervisa ibland i deras fina yogastudio. Va?! Bönhörd. Igen. Tackar och tar emot och planerar in första tillfället till nästa lördag 22 april. Böjer mitt huvud och känner att jag är i flow och att saker händer när jag låter dom hända. Känner du igen dig?
Sitter extra länge i min suchi och låter tårna gå av och annat komma till ytan. Bjuder på en trött och blek morgonbild.

Har du kontakt och flöde i ditt liv?

Ändå

Fullmåne och Hanumans födelsedag. Apguden som också har en asana uppkallad efter sig, hanumanasana, spagat som vi säger. Och jag sover illa. Som vanligt är jag påverkad av månen. Att den rosa fullmånen är vacker gör ingenting för mitt välbefinnande för jag är låg. Låter bli yogan förstås. Dessutom ett tandläkarbesök tidigt på min lediga dag. Och den där tanden som jag haft sådant trassel med. Vill inte laga om den en gång till. Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för en vänlig sinnesstämning. Jag avskyr verkligen att gå till tandläkaren, men är glad att hon finns. Och det visar sig att det inte är min problemtand, den som de lagat om tre gånger (!) utan tanden bakom som har en sprucken lagning. Inte konstigt att jag känt av den. Både skönt och lite jobbigt. För jag måste laga om den. Men skönt att det inte var den gamla rotfyllningen som spökade. Alla är så vänliga på mottagningen och vi pratar och skrattar. Vi pratar om hur olika en tunga kan se ut och jag berättar lite om yogans perspektiv och min tandläkare blir genuint intresserad. Så ovanligt. Eller kanske inte. Hon är ung och inte behäftad med fördomar. Jag sjunger lite i bilen hem. Tänker att det här med vänlighet det är underskattat. Att alltid välja det. Även de som man har det tufft gentemot. I eftermiddag ska jag träffa en yogavän sen gammalt och fika. Det blir en bra dag. Ändå.

Hoppas din dag blir vänlig och mjuk

Hej vardag

Vi kom helt av oss. Förstås. Ända sedan i fredags eftermiddag när vi hörde nyheten om vansinneskörningen på Drottninggatan i Stockholm har vi suttit samlat. Hela fredagen såg vi på tv tills jag inte orkade mer. Vaknade med bävan i bröstkorgen i lördags, rädd för att det skulle hänt fler saker i vår vackra storstad. Men det händer ju hela tiden någon annanstans. Det är nästintill overkligt. Men det händer. Igår tog vi oss samman, krattade i trädgården, träffade barnbarnen och tröstade  sexåringen som fick ett totalt bryt över vem som har vems stenar. Ja ni vet. Perspektiv. Och jag har fastat. Fyra dagar. Jag har varit hungrig, frusen, trött och haft en överdjävlig huvudvärk. Men nu är det gjort. Nu har jag rätat upp mig lite. Jag väljer det som jag vet fungerar även om det är skitjobbigt när det pågår.
   När jag vaknar är det grått. Jämngrått. Sedan är det som himlens portar öppnar sig. Jag vet inte när jag var med om ett sådant ösregn senast. Det vräkte ned och dånade, men vi behöver vatten i vår del av landet så det är nog bra. Men känns sorgligt på något märkligt vis. Jag tar mig samman och när jag i ett förvirrat tillstånd letar mina jobbnycklar i en halvtimme och till slut inser att de nog ligger på jobbet så får jag ändå skjuts ända fram av min man. Allt känns småtungt, trots att jag ingenstans är drabbad, mer än som svensk och angreppen på vår demokrati. Samtidigt värms jag av alla fantastiska berättelser hur människor sprang till de som skadats, inte ifrån.  Det är vad jag ska ta med mig av det här terrordådet. Hjärtan som hjälper. Människor som med fara för eget liv skyddar andra.


Det ljusa goda är störst. Alltid.

Medmänniska

När fruktansvärda saker händer. När tiden håller andan och något ofattbart och grymt sker. När man scannar av sin bekanstskapskrets i Stockholm och liksom räknar in sina nära och kära. Då en stund känner man en fläkt av det som många människor lever med. Men. Ju närmare en själv, ju värre. Vi fungerar helt enkelt så, vi människor. Och att köra en lastbil med gasen i botten mot människor kan inte betecknas som något annat än terror i mina ögon. Oavsett varför man gör det och oavsett om den som körde tillhörde en organisation eller var en ensam förövare. Men att gripa, säkerställa och vårda offer är en sak. Det andra är det som skett under eftermiddagen. Under hashtagen #openstockholm, har stockholmarna öppnat sina hem. Man erbjuder sängplats, skjutsar och pizza. Någonstans värmer det mig mer än något annat. Arbetsplatser och mataffärer skriver på sociala medier att de håller öppet för främlingar som behöver husrum och annat. Mitt i hela skiten så värmer det så oerhört mycket. Medmänniska är just precis det som ordet säger med-människa.

Vårt öppna samhälle ska förbli öppet och just den här hashtaggen visar att det är så. Tack och namasté

Nollställa mig

I över tre veckor har jag slarvat med maten. Det är för länge. När jag säger slarva menar jag att äta det jag inte mår bra av. Jag följer ingen diet. Jag är inte slav under något men har efter flera år av att äta i huvudsak lågkolhydratkost upptäckt alla fördelar med det. Med det sagt har jag ibland gjort avsteg, man blir bjuden på middag, jag blir sugen på något, tar en fika - kort sagt - jag gillar också undantag. På mitt nya jobb har vi fika på förmiddagarna med smörgås. Något jag aldrig äter annars. Men jag har fallit in i trallen av att det är gott med en macka. Jag har ätit pizza i helgen, två dagar i rad och igår åt jag också en bulle. Jag som egentligen inte gillar bullar längre. Jag vet inte varför, men plötsligt hade jag liksom kört i diket. Man kan också se det som ett test och nej, jag mår inte bra på vetemjöl, socker eller kolhydrater i största allmänhet.
   Vad händer då? Jag sover sämre. Blir tröttare. Jag får ont i huvudet. Jag får sötsug. Blodsockersvall. Blir hungrig mest hela tiden. Får obestämbara symtom av lite ont här och där i kroppen. Känner mig kliig, dvs det kliar på kroppen. Utslag av eksemkaraktär. Och faktiskt väldigt torra läppar. Det har jag aldrig annars. Tro mig, jag vet att allt hänger ihop med kosten. Den är ju som bekant vår medicin, om vi äter det vi mår bra på. Men den är också tvärtom. Den får oss att må dåligt på många olika vis som känns oförklarliga och märkliga ibland. Det sämsta är också att jag börjat hosta. Det som en gång fick mig att testa den här kosten och det här sättet att äta. Och då jag efter några veckor slutade hosta. Där har jag nu börjat hosta igen :( Så bara att inse hur mycket det är som påverkar mig.
   Det var faktiskt en riktig ögonöppnare för mig den här gången. Jag startar en fasta idag. Jag måste nollställa mig. Jag vet. Det kommer att komma några dagar av besvär i form av huvudvärk, trötthet och frusenhet. Det tar jag. Jag vill må mitt bästa. Jag tar mig igenom några dagar av jobbighet för att landa i att äta det jag mår allra bäst på. Ren mat i form av bra fett, grönsaker och protein. Punkt. Längtar efter att slippa suget efter sött, obestämbar hunger och trötthet.
Har du koll på vad du mår bäst på att äta?

Lite skryt

Det är ledig dag idag. Det är superskönt att jobba måndag och sedan ledig tisdag. Och så jobba några dagar igen. Alla borde få ha det så. Jag vaknar av ett dundrande. Det är vinden. Vinden som dånar runt huset. Tänk att det kan låta så mycket. Tassar upp till min yoga. Dricker mitt kaffe på verandan som är sval men snart snart är det varmt nog att sitta här på morgonen.
   Jag tänker ofta på hur jag hamnade där jag är. Och hur snirklig vägen kan vara när man traskar den och ändå så kommer man fram till sin ljusa glänta. Den där som man bara hittar när man går vilse, som ordspråket säger. Jag är också stolt över att jag inte är arg eller bitter. Jag är bara förvånad över det som hände, lite tilltufsad men stark och jag vet att jag klarar en hel del. Jag vet också idag att jag bara är en bland väldigt många som blir utsatta för förtal och anonyma påhopp. Det gör det varken bättre eller sämre, men lite skönt att inte känna att man är ensam. På något vis.
   Och i röran som var så är jag på en plats nu när jag jobbar där jag får värme och beröm. Redan involverad i olika delar och strategiskt arbete. Allt känns bra. Och min chef sa till mig härom dagen;
- Tänk att vi fått hit dig. Du är en riktig tungviktare. Vi måste vara väldigt rädda om dig. Va?! Det är som upp- och nervända världen. Jag är en tungviktare :) Att komma från den snorkiga världen till den snälla.

Lite skryt mår man bra av, eller hur? Har du något du vill skryta med här idag?

Katt- och hundmänniska

Affe från Portugal

Jag är ju ingen djurperson. Har gillat en del djur som jag känt och haft, hade katter hemma som barn som jag tyckte mycket om, men är ingen som äääälskar djur. Som en del människor är. Sedan har det ju alltid varit updelat om man gillar hundar eller katter bäst, som om man måste välja och då har jag liksom valt katter.
   Min son och hans flickvän har två hundar. Jag har motvilligt fäst mig vid dem. De är så fina. De är båda adopterade, hans flickvän har ömmat för gatuhundar. En är från Portugal, en podango och den andra en vinthund är från Irland. De är väldigt lika varandra och de är så otroligt snälla. Har aldrig träffat så snälla och uppfostrade djur tror jag. De skäller aldrig och de leker med varandra mest hela tiden när de kommer ut och hälsar på. Idag gick vi en lång sväng i skogen med dom och de är så fria och glada där. De skuttar fram, dricker ur vattenpölar och bara rusar. Och jag tänker att det är så fint att hon tagit hit dem, att de har de här två trofasta djuren och jag känner att jag gillar hundar. Också.

En kan vara både katt- och hundmänniska. Det beror ju på djuren och alla är individer. Jag har fått två nya kompisar!

Checklistan

Vissa saker är så skavande på våren. Vissa saker är praktiska saker som måste ske. På våren. Och de är alla liksom trista, men sköna när de är gjorda. Sagt och gjort. Vi har bitit i det sura äpplet och gjort saker lite allt eftersom.  Check-listan för nu är:

• Sommardäcken på båda bilarna är nu på 
• All min bokföring hopsamlad för deklaration på tisdag
• Hela huset städat
• Alla fönster putsade
• Vinterjackorna bortsorterade och vädrade
• Alla fruktträd är beskurna

Vad återstår? Att räfsa lite i trädgården. Att plantera lite blommor i utekrukorna. Inga blommor inomhus ska planteras om, jag gör det bara om jag absolut måste. Förr gjorde jag det varje år, men har insett att det faktiskt inte alls behövs varje år. Gud vad jag känner mig i fas och tänk så snabbt det går med vissa saker när man väl bestämt sig. Lite präktigt sådär men samtidigt så skönt eftersom jag och min man är snabba när vi väl bestämmer oss. Vi har hjälpts åt. Det är skönt att göra en gemensam ansträngning.

Låt våren komma, jag är redo!

Långsamt och successivt

Jag ska ju utöka mitt sittande i padmasana. Men jag är faktiskt helt obekväm med timer. Har aldrig använt det tidigare och det har gått lite haltande den sista tiden. Timern stör mig helt enkelt så jag slutade med den. Samtidigt vet jag att jag successivt och långsamt ska utöka tiden. Så jag har känt att jag nog sitter längre. Färre andetag men längre tid. Jag har helt enkelt saktat ner. Och mjukat upp mig. För jag kommer längre och jag känner mig mjuk i hela ryggen. Vågar knappt säga det men just idag är det så. Och det känns fint helt enkelt. Så idag när jag har lite mer tid tar jag fram min telefon och sätter ingen timer, men tar tid. Och när jag känner mig klar innan jag går framåt för nästa moment kollar jag på tiden. Jo. Jag har suttit en minut längre. I min värld i min asana är det länge. Och ja, jag andas med färre andetag. Det är mitt bästa kvitto när andetaget fyller hela bäckenet och jag bara är. Helt enkelt. Fint så.

Hoppas din dag är mjuk och snäll mot dig.