Hej vardag

Vi kom helt av oss. Förstås. Ända sedan i fredags eftermiddag när vi hörde nyheten om vansinneskörningen på Drottninggatan i Stockholm har vi suttit samlat. Hela fredagen såg vi på tv tills jag inte orkade mer. Vaknade med bävan i bröstkorgen i lördags, rädd för att det skulle hänt fler saker i vår vackra storstad. Men det händer ju hela tiden någon annanstans. Det är nästintill overkligt. Men det händer. Igår tog vi oss samman, krattade i trädgården, träffade barnbarnen och tröstade  sexåringen som fick ett totalt bryt över vem som har vems stenar. Ja ni vet. Perspektiv. Och jag har fastat. Fyra dagar. Jag har varit hungrig, frusen, trött och haft en överdjävlig huvudvärk. Men nu är det gjort. Nu har jag rätat upp mig lite. Jag väljer det som jag vet fungerar även om det är skitjobbigt när det pågår.
   När jag vaknar är det grått. Jämngrått. Sedan är det som himlens portar öppnar sig. Jag vet inte när jag var med om ett sådant ösregn senast. Det vräkte ned och dånade, men vi behöver vatten i vår del av landet så det är nog bra. Men känns sorgligt på något märkligt vis. Jag tar mig samman och när jag i ett förvirrat tillstånd letar mina jobbnycklar i en halvtimme och till slut inser att de nog ligger på jobbet så får jag ändå skjuts ända fram av min man. Allt känns småtungt, trots att jag ingenstans är drabbad, mer än som svensk och angreppen på vår demokrati. Samtidigt värms jag av alla fantastiska berättelser hur människor sprang till de som skadats, inte ifrån.  Det är vad jag ska ta med mig av det här terrordådet. Hjärtan som hjälper. Människor som med fara för eget liv skyddar andra.


Det ljusa goda är störst. Alltid.