Fira som en yogi

Så kom den, sista lektionen, och det har gått både snabbt och långsamt. Som vanligt. Den här kursen transformerade något i mig. Och jag tror helt enkelt det handlar om timing, att saker händer när man är redo. Redo för att släppa taget om vad det än handlar om. Efter lektionen är det pussar och kramar, ett hejdå till mina lärare och Shandor signerar min bok och så en lång stund på kaféet med våra vänner. Och ett allra sista prat med min vackra yogavän som bor i Korea just nu. För 7 år sedan delade vi lägenhet på en lika lång kurs i Budapest. Och både hon och jag har känt igen saker från då. En cirkel har slutits på något vis och vi har hittat varandra ännu mer, hon och jag. Det är ändå med lätt hjärta jag säger hejdå, för att jag har inga svarta moln någonstans inuti. Sorgsen att det är slut, på ett plan, på ett annat längtar jag hem och att det är första advent idag är nästintill obegripligt att förstå.
   Vi vill fira, älsklingen och jag, men vi är så trötta. Vi går en lång promenad och sedan blir det indisk hämtmat, mangolassi och en fulstreamad version av svtplay och Line of Duty. Somnar vid klockan 21 och när jag vaknar fnissar jag lite för mig själv. Vilka yogis vi är och så dåliga vi är på att fira och festa!
   Ha en fin första advent när ni nu vaknar där hemma. Vi ska promenera, städa, packa och imorgon lyfter vi för att landa hemma på tisdag. I mitt hjärta finns allt jag hittat i mig och de varmaste bruna ögonen som sett allt och som lotsat mig vidare. Namasté.

Bilden har jag lånat av min man, från den fantastiska kvällen vi tillbringade på piren. Någon började göra yogamoves i den guldgula solnedgången. Yoga is everywhere!

Ekot och ljuset

Tycker så mycket om att liksom bo på ett ställe, där jag är på kurs. De här lite längre kurserna. Att vara i ett slags sammanhang. Kikar ut på den grå himlen när jag går upp, drar upp träpersiennerna och öppnar hastigt dörren för att känna på temperaturen. Hör grannen tappa upp ett bad och spela Beyoncé. Gör mina morgonprocedurer och bäddar. Tar ett lager kläder över yogakläderna, det är svalt ute. Hade lätt kunnat ha mina stora kängor och tjockare jacka nu. Jag passerar alla färgglada spårvagnar i den stora korsningen och trafiken är ett konstant brus. Utanför Frälsningsarmén ligger alltid skänkta kläder som någon har kollat igenom och sedan slängt på trottoaren. Samma sak varje morgon. Längs Carlisle street är kaféerna många, morgonpigga Melbourne-bor sitter och fikar och läser sin tidning. Polishelikoptrarna börjar snurra över våra huvuden. Efter en kort promenad är jag framme.
   Känner rökelsedoften när jag öppnar porten och tar den smala trappen med heltäckningsmattan i några kliv. Går tyst in. Hör andetag. En del stönanden. Hör mina lärares röster, ibland skarpa, ibland oerhört mjuka. Tar av mig. Väntar på min tid. Går in. Och jag står mitt i rummet och jag är på ett plan helt omedveten om vad andra gör, jag ser men släpper. Och i samma stund jag börjar med min chalana,  så börjar värmen i mig. Som ett element, som en varm ökenvind drar den igenom mitt system. Det är som huvudet vore ett durkslag där svetten och värmen sipprar ut i varje litet hål. Jag fattar det knappt. Att jag kan bli så varm. Men eftersom vi jobbar med att få ut hettan ur kroppen är det ju ett svar. När jag gör min padmasana, när jag lagt sandsäckarna på benet i första omgången och jag går framåt så känner jag hur jag spänner sedan släpper, precis hela tiden. Och så plötsligt är han där. Han tar bort sandsäckarna, ställer sig på mig och trycker ner varje tå på olika punkter i mina ljumskar och lår. Men allra först står han på mina fotsulor som gör att fötterna vänder sig uppåt. Smärtsamt skönt. Och jag stannar i varje stund. Jag flyr varken i tanken eller i asanan. Jag bara är. Och att det gör ont är något jag kan leva med, det är inte så märkvärdigt. It's only the leg. Och i någon slags blixtbelysning och ljus ser jag mig själv, hör hans ord till mig som ett enda långt eko tio år bakåt. Ekot i mig av alla hans råd, uppmaningar, hans värme, hans kunskap, hans skarphet och tydlighet och jag vet att han sagt samma sak på många olika sätt till mig. Och att det landat lite i taget och nu känns det som allt har landat. Ekot har blivit tydligt i mig. Och saker har naturligtvis hänt längs vägen. Livet.
   När vi byter om pratar han och jag en lång stund om hettan jag framför allt känner i mitt huvud, om att den frigörs och släpps ut. Och som han säger all the bullshit stuff with hot yoga, when everything is about to cole you down. Och skrattar. Och hur tydligt det blir i mig över alla tokerier kring olika påfund kring yogan, när hans bruna ögon forskande ser in i mina. Och hur jag värms av det som de förmedlar. Varmt och mänskligt. Jag har aldrig tidigare varit så närvarande i mig själv på en kurs, i varje stund, som jag är här. Alla har verkligen sin väg att gå. Inget annat spelar någon som helst roll. Tydligheten gör att alla mina sinnen skärps. Träden är grönare än någonsin. Luften svalare och jag kan förnimma varje regndroppe i duggregnet. Kaffet aldrig så gott, cappuccinon aldrig så krämig. Att jag tog mig hit, tvivlen i mig har bara smält undan via det varma. Äntligen hör jag ekot inuti. Det som gör allt ljust och förklarat. Jag är på väg.

Vi måste förhålla oss till blodet

Vaknar strax efter klockan tre. Regnet susar. Känner mig fridfull. Ligger och tänker på föreläsningen med Emma Balnaves i lördags, som var på en annan yogastudio än den vi tränar i nu. Det var några timmars Yoga for women. Hon är så skicklig på att rita den stora bilden. Av tillvaron, av årstider, av kvinnokroppen och jag bara landar i - jajustja, så är det förstås.
   Man kan jämföra en dag med årets alla fyra årstider, vår, sommar, höst och vinter. Man kan jämföra en menscykel med samma sak. Och då blir allt mer begripligt. Över varför vi vissa dagar vill göra vissa saker och vissa inte alls. För att allt hänger ihop. Vi är inte bara kroppar utslängda någonstans utan sammanhang. Vi hör ihop med allt. Och månen styr hela den fysiska kroppen, inte konstigt att vi känner av den. Det är också därför vi behöver vara extra försiktiga när den är full, ny eller vid svartmåne.
   Det hon pratade om gäller naturligtvis generellt, för vissa individer är allt klockrent, för andra inte. Hon delar också frikostigt med sig av sin egen erfarenhet av yoga practice utifrån sin menscykel.  Och som vanligt, ovanför allt svävar the mind, sinnet som har en egen spelplan. Klart är att vi kvinnor måste förhålla oss till vårt blod. Alltid. Eftersom det styr så otroligt mycket i kroppen. Fördelen är att varje mens rensar ut det som varit månaden innan, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Nackdelen är att vi faktiskt måste bygga upp oss efter varje mens. Inte bara fysiskt men också själva blodet. Emma säger att svart ris och svarta böner bygger mer blod. Har man kramper eller ont vid mens och ägglossning har man helt enkelt för "sluggish" blod. Alltså trögt blod, det flyter inte som det ska. Det kan bli klumpar och kramper. Det är alltså inget som är "normalt" eller "naturligt" att ha ont då. Tänker på alla gånger jag legat med värmedyna vid mens och haft så ont. Hormonerna har helt enkelt inte fått vad de behöver. Jag har inte ätit det som hade gagnat mig. Det förstår jag nu. Inte heller tagit det lugnare rent mentalt, det behövs vid mens. En svetthydda vore det optimala! Här hjälper asanas som upavistha konasana och baddha konasana. Det stärker levern, får livmodern på rätt plats i bäckenet och öppnar upp för energin.
   På morgonen och precis efter mens är det alltså vår, vi behöver göra rörelser som väcker pranan ordentligt, grundande, stärkande för benen.  Vi kan också tänka på vilka som är som mest aktiva på våren - fåglarna - och göra olika "fågelasanas" som till exempel mayuranasana. Gärna linjära rörelser.
   Vid lunch är det sommar, varmt, något man kan göra är förstås solhälsningar eftersom solen är mest aktiv på sommaren. Är man för varm, kan man göra kylande övningar, mer sittande och liggande som främjar vattnet i kroppen. Det är också nu det är bäst att äta sin huvudmåltid. Allt eftersom levern jobbar från kl 15 på eftermiddagen. Levern som bygger blodet. Man kan också använda sig av shitali, kylande andning när man formar tungan till en rulle och drar in andetaget via den. Det kyler direkt. Går även att använda vid feber. (obs, det är ingen pranayama utan en andningsövning)
   På kvällen är det höst, man stillar ned sig, gör helst cirkulära rörelser. För Shadowyogis gäller dansen som är väldigt cirkulär. Man äter värmande men inte så tung mat. Soppa är perfekt.
   På natten är det vinter,  samma som när man har mens. Skulle man ändå vakna och vill göra yoga, gör man mjukt och hopkrupet. Organen jobbar och renar sig och det sämsta man kan göra är att äta på natten. Det stör hela systemet. Och har man mens är det självklart att man ska göra inget om man har mycket blödningar, annars lite de första tre dagarna. Främst supta baddha konasana och palla upp med bolster, filtar och kuddar. Sedan börjar man försiktigt igen. Och jag vet! Nu kommer en del av er att säga, men herregud, jag mår mycket bättre när jag får vara fysiskt aktiv när jag har mens. Och som sagt, vi är alla olika, men det är vad som hänger ihop med  vad. Välj själv hur du vill göra.

   Menopausen är en tid för visdom för kvinnan, nu kommer saker att uppträda, komma till ytan i kroppen, av hur hon behandlat sig själv tidigare. Där jag är nu. Att jag både passerat menopaus och 60 års gränsen gör att mycket kommit till ytan som jag aldrig tidigare upplevt. Har en kvinna gjort för mycket i yogan till exempel, sådant som inte gagnat, eller för lite så visar det sig nu. Själv har jag ju kämpat för hårt rent fysiskt och måste ta det extra varligt nu. Det är som allt landat i mig av förståelse och jag är så tacksam för all kunskap som delas så frikostigt. Och att jag faktiskt förstår och är nöjd med min enda asana, trots att jag ser människor ha 20 asanas, stå på händer och huvud och verkligen göra tuffa saker rent fysiskt. Det har jag passerat. Det är så skönt!

   Detsamma gäller för olika årstider, vilket förklarar ganska mycket varför man inte vill göra så mycket tuff svettig yoga när det är vinter. Kroppen är helt enkelt inte förberedd på det. Däremot att vara ute, tanka syre och ljus är perfekt för oss nordbor. Därför är det också så att när man som vi, som rest över halva jorden och kommit till våren fast vi just lämnat början på vintern, måste ta det extra försiktigt. Och kropparna har varit så stela. Men nu är vi här, fullt ut. Det förklarar också varför vi inte vill göra för hårt när det är varmt, det triggar hettan i oss och då behöver vi göra andra asanas.

  Nu tror jag ju inte att det är många som gör yoga fyra gånger per dygn, det kan vara nog att få till det en gång om dagen. Jag bara berättar det som hon förmedlade så tro inte att jag gör allt :)

OCH. Män har också en cykel. Och kvinnor har det också även efter menopausen, bara mer otydlig.

OCH båda hjärnhalvorna är aktiva när man blöder, bara då! Snacka om att man står på höjden av sin kreativitet och förmåga då. Kanske därför som jag blivit bemött med frasen - Har du mens eller? När jag varit extra påstridig, både hemma och i skolan och senare på jobb. För att urkraften har synts!

Jag somnar om och vaknar med ett ryck av mitt alarm. Drömmer att jag har två svarta stenar i min hand, med slipade kanter. Den ena har formen av ett hjärta. När jag öppnar handen och ser på hjärtstenen tar den formen av en fågel och flyger iväg. Det är så vackert att jag häpnar. Älsklingen har gått tidigare för att fotografera yogaträningen och jag tar det varligt. Ännu några dagar till och jag ska stanna i allt jag får för att sedan arbeta vidare när jag kommer hem. Till min årstid. Till min egen tillvaro. Till mig själv som den kvinna jag är.

Varligt. Varsamt. Vackert.

Bilden är på Emma Balnaves, tagen av Dan Lindberg i Wien 2014

När illusionerna faller

Trettioåtta (38!) grader varmt igår. Själva luften att andas kändes het. Jag är ingen som gillar hetta och när det är så varmt så flämtar jag bara, kan inte riktigt fungera även om jag sitter i skuggan är kroppen täckt av en hinna av svett. Idag regnar det och det är 16 grader, känns mycket bättre. Faktiskt. För det vi är här för, vår yogakurs, funkar det vädret så mycket bättre för våra kroppar. Och dojon är varm. Golvet är lent och korrigeringarna superba. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet, den stilla nåd jag erfar med de här två människorna, som hjälpt mig att fullkomligt transformera mitt liv. Rakt på. Inga krusiduller. No fluffieness in the yoga, som en kille sa vid kaffet på  i morse. En ung kille, som tränat yoga 10 år innan han hittade den här formen av yoga. Den som är så okänd för många. När man säger Shadowyoga säger de flesta att de aldrig hört talas om det. Och däri ligger på något vis storheten. Det har aldrig handlat om kommers eller att bli känd. Ingen som räknar likes eller gör fancy poses. Ingen som degraderar yogan till en sport eller något slags stressreduceringsverktyg.  Inga certifikat eller att du kan bli yogalärare även om du aldrig någonsin utövat yoga... Mer the real stuff. Om jag nu får säga så. För alla oss som är här, är det verkligt. Allt lull-lull runt yogan som man kan se idag, det finns helt enkelt inte här. Människor går in i shalan, gör sin yoga, får sin hjälp, sina korrigeringar, blir sedda, får det som de behöver. Det går inte att gömma sig, spelar ingen roll vilket märke dina tajts har eller hur flexibel, snygg eller stark du är. Tänk vilken enorm erfarenhet som gömmer sig i de kärnfulla fraserna som både Shandor och Emma delar. De som ser oss, hjälper oss vidare och lever sin yoga. Hur många av alla dessa tusentals yogalärare som finns runt världen skulle kunna säga helt ärligt att de lever sin yoga? Hur många skulle fortsätta även om det inte gav pengar eller något som helst anseende? Hur många skulle våga berätta om svårigheterna de mött, om jobbigheter och smärtor och kanske till och med skador de haft, skaffat sig? När man ser det äkta så känner man igen det. Ögonens värme, handens mjukhet och så min kropp som tar emot det den får. Många säger till mig när jag säger att jag utövar yoga att det är så bra att kombinera med annat. Kombinera?? Om du möter någon som går till sitt tempel/kyrka/helig plats varje dag, säger du då - ah, det är så bra det kan du kombinera med styrketräning? Detta ständiga mixande för att det sker fysiskt. Men tänk, jag gör lite uppvärmning och sedan gör jag en asana. EN ASANA. Den ger och tar så mycket att jag oftast sover några timmar efter morgonträningen. För att den jobbar på djupet av mig och mitt system. För att den helar och ger. Samma sak när jag var i Indien på ayurveda, snacka om att jag sov mellan behandlingarna. Ingen spa-vistelse. Allt som jobbar på djupet av dig själv, det som transformerar dig, det gör dig mjuk. Det ger tillbaka det stadium där du behöver vara. Och det är klart att det blir mer intensivt än någonsin när man tränar så här några veckor. För att vi ska hitta det vi behöver, ta emot och fortsätta hemma. Komma ihåg korrigeringarna och var min lärare lägger sina händer. (eller fötter!) Den andliga utvecklingen är som sagt ett radikalt projekt och ingen fysträning. Tänker på mina lärare som kan utföra de mest komplicerade övningar utan ansträngning. Är det för att de har stora muskler? Haft en god konditionsträning? Nej. Det är för att hindren inuti är pulvriserade. Det är för att de har en egen practice som tagit dem långt vidare utanför alla sorts bekvämligheter. Är det för att det är enkelt? Nej. Inte förrän hindren och alla illusioner är borta då blir det enkelt. Också en practice kombinerad med stor teoretisk kunskap. Det är oftast det ena eller det andra, hos yogalärare, väldigt sällan båda delarna. Läste en intervju med en tidigare student till Shandor, han beskrev honom som ett vandrande bibliotek, en encyklopedi i hathayoga. Och det är onekligen så man upplever det hela. Han knyter ihop allt - ALLT - till en liten säck av kunskap som man kan ta med sig hem och öppna då och då.  Och allt man måste ta hänsyn till som menscykel, om du är kvinna, väder, årstid, din ålder och eventuella skador - det har de här två människorna gjort. Jag bugar mig mot dem när jag går hem. Jag bugar mig inombords. Det är så stort. Det är så genuint. Jag fattar inte att jag är med om det här.

Bilden har jag lånat från Sadhgurus Facebooksida.

Genombrott

I lördags morse skedde ett skifte i mig. Jag vet inte hur men det gjorde det. Jag har den senaste veckan jobbat hårt både fysiskt och mentalt med att släppa det som gör ont, att gå igenom och hitta annat. Det har glimtvis gått bra. Shandor har pratat med mig om det och jag har insett en gång för alla att jag måste ta mig igenom det hela själv. Och jag släppte något. Han sa i mitten på veckan; You have to struggle this, only you yourself can find it. De där orden låg där och skvalpade. Jag tog tag i mig själv, som att resa en byggnadsställning inuti. Han sa också; jag kan inte korrigera dig handgripligen för då får du för ont, du måste hitta dit själv innan jag kan göra något. Jag har svettats. Jag har släppt. Jag har spänt och släppt igen. Jag har haft sandsäckar på några kilo på mitt vänstra ben för att få igång min högra höft i padmasana. Som för övrigt är en position som "heals all diseases". Och vad passar bättre, egentligen? Och i lördags sa han plötsligt; ta bort sandsäckarna, jag ska stå på dig. Stå på dig. OK?! Han ställde sig med sina fötter i mina ljumskar och där och då hände det. Jag släppte, och det blev luft inuti. Space i min kropp och det gjorde inte ont längre. Helt euforisk inombords. Jag tog ett steg. Jag har min väg att gå och just nu mina vänner, så går jag den. Långsamt, men framåt. Genombrottet kändes i hela mig.

Och så hans leende; see it took a long time, but now you are there. 
 

Varmt och stelt

Sådan dipp igår. Lite bättre idag. Yogan är tuff. Men hellre nu än när jag blir gammal. Men hett igår, över 30 grader, idag mera hanterbart med 18 grader. Vädret är verkligen omväxlande här i Melbourne. Och det är ju så att allt påverkar oss. A L L T. Sedan är vi individuella så klart, men inte hur mycket som helst. Shandor säger att vi som kommer från den norra delen av jorden, vi påverkas mer av det varma vädret. Man kan tycka att man ska bli mjuk och fin när det är varmt. Men det är precis tvärtom. Man blir stelare. Både jag och min man märker av det direkt. Vi var på stranden en timme igår, var bara tvungna att gå ner i havet när vi ändå är här liksom. Men sedan var vi helt slut. Totalt utpumpade. Yogan jobbar och när man lägger ut hinder, läs är i solen när den är het, så krånglar man till det för sig. Vi skyndade oss in i skuggan och fikade och släpade oss sedan hem. Så märkligt egentligen. Eller inte. Vi har ju en föreställning om att solen gör oss mjuka för att vi blir varma, men den drar också igång hettan, pittan i oss som har sitt säte i ländryggen. Där kokas pittan och där är det så lätt att få ont när man är i värmen och yogar. Visst är det intressant?!
   Kan inte heller låta bli att tänka på alla resor till solen med en kombination av yoga som har blivit en stor affärsidé hemma. Det är ju en konstruktion för oss nordbor som alltid vill resa söderut, men att yoga samtidigt kan ge motsatt effekt. Egentligen.
   Tänker också på Bikram yoga. Där man värmer upp ett rum så det är nästintill bastuvarmt och gör yoga. Jag har en yogavän som tränade Bikram i 8 år innan hon hittade Shadowyogan. Hon sa att till slut blev kroppen uppsvälld, den sparade på all vätska den kunde när hon yogade. Hon fattade ingenting av varför det hände förrän hon hittade Shandor. Och hon sa, den mängden vätska som sedan frigjordes i henne - oh my, hon gick ned flera storlekare. För kroppen behöll den där vätskan även när hon inte yogade, snacka om att kroppen är smart. För när kommer de där andra tiderna, de varma tillfällena? Bäst att spara nu!

Det är inte alltid lätt att göra det som är rätt för en själv. Men är vi på yogakurs så är vi.

Lite matt och känslig

Ibland blir jag lite matt. Jag ser människor länka till mig utifrån det jag skrivit, som om jag är någon slags sträng lärare. Jag läser kommentarer jag inte riktigt förstår. Får mail där människor är upprörda. Och jag fattar. Jag berör. Det vill jag ju. Men jag vill en gång för alla slå fast att det jag skriver är högst personligt. Jag har verkligen varken facit eller "rätt". Det är inget jag heller strävar efter. Jag har valt att dela det som är min yogaväg. Och hur hela mitt liv egentligen påverkas av det. Och att allt som oftast sker det i utmaningarna, det svåra, smärtsamma och tuffa. Men ändå. Några före detta bloggvänner har gått i taket, fått spunk på det som jag tycker. Det som jag funderar över. Kanske säger det något om vår tid. Att man får finna sig i detta när man visar sig? Jag vet inte. Hur kan man bli så uppjagad över att någon tycker olika? Jag förstår det inte men har förstått att nätet svämmas över av detta. Att man är ett knapptryck bort. Det skrämmer mig att vi bara ska vända oss till de som vi är exakt lika. Vart tar det oss? Jag älskar mångfald. På alla sätt. I tillvaron, i samhället, i yogan.

• Jag är känslig. Jag är till och med högkänslig. Trots att jag är social, pratsam och utåtriktad. Som barn var jag otroligt blyg. Det betyder ändå att jag säger det jag tycker, ofta med hjärtat vilt hamrande. Men jag har lovat mig själv att stå upp för det jag tror på. Inget annat.
• Jag älskar dialog. Respektfull. Det bästa jag vet är när man har en dialog, diskussion om något och INTE tycker lika. Något som annars i Sverige kallas för diskussion är när två människor sitter och håller med varandra. Hur ska något utvecklas då? Och framför allt att vi svarar på det vi pratar om och inget annat.
• Jag älskar att vi kan mötas över yogagränserna utan att någon yoga är "bättre" än den andra. Är känslig för värderingar och tycker inte de hör hemma någonstans. Allra minst i yogan. Men har sett det mycket, både i klasser och på nätet.
• Jag känner mig ensam ibland, som Shadowyogini och i bloggvärlden. Men tänker att likheterna är större än skillnaderna. Kanske har jag fel.
• Ju mer jag visar av mig själv och framför allt mina tillkortakommanden, ju fler möten får jag, vi är så lika innanför skalet. Jag skriver idag om saker jag aldrig skulle drömt om för 7 år sedan när jag började blogga. Ändå funderar jag ibland. Även om jag bara skriver om en strimma av mitt liv, så tror många att de vet allt om mig... Jag har fått de mest besynnerliga mail.
• Jag är vanlig. Jag är en kvinna på 61 år. De flesta jag läser hos är 10-20-30 år yngre än mig. Gör det något? Nej. Men ibland känner jag mig ensam i min ålder. Erfarenheterna i livet och var man är, när barnen flyttat, när jobbet är slut och man bara har sig själv igen, de hittar jag inte så ofta. Många som är 20 år yngre vill tro att de har samma erfarenhet, men det är ju omöjligt. Sedan kan man självklart vara klok som en bok även om man är 20. Men det är något annat.
• Jag är besatt av kommunikation. Därför bloggar jag. Därför delar jag. Därför skriver jag. Men idag känner jag mig matt.

Jag förstår att mina känslomässiga reaktioner och uppflammande små vredes eldar hänger ihop med min yoga och det jag kämpar med varje morgon. I morse så att svetten rann. Jag vill dela men inte bli ifrågasatt. Just nu orkar jag inte med det. Läs med ditt hjärta är du snäll när du tittar in här. För även om jag är rak betyder det inte att saker inte sårar.

En kollega (ni vet de där som säger att de är så blyga så de aldrig ska behöva yttra ett ord och samtidigt sitter och tycker tusen saker som de sedan säger bakom ryggen) sa till mig en gång: Va, blir du ledsen, du som är så rak? Som om jag var okänslig bara för att jag vågade visa på saker som inte stämde. Walk a mile in my shoes!

Baklänges och gästspel

Jämförelser. Hur lite de hör hemma i yogan. Och ändå, ibland kan det hända att man jämför sig med sig själv. De hör ju inte heller hemma. Men så svåra att låta bli. När jag tänkt på allt jag gjorde rent fysiskt i yogan för några år sedan och att jag inte är i närheten av det just nu har jag känt mig lite trött. Som om jag gått baklänges. Men jag har ändå tänkt att det ändrar sig. Kroppen förändras. Sinnet styr. Låt det vara. När skitstormen drog in för ett år sedan blev jag stel som en fyrkant. Ungefär som en tegelsten. Plötsligt kunde jag inte sitta i padmasana längre. Vilket jag faktiskt kunnat hela mitt liv. Lekte i padmasana som barn, gick på knäna i den och i min yoga har jag aldrig någonsin haft problem med den. Och så plötsligt var den borta. Jag funderade inte så mycket för ett år sedan. Men i år har jag faktiskt längtat efter min egen mjukhet i kroppen. Och jag har kunnat göra padmasana på en sida men inte den andra. Men nu på den här kursen så gör jag den igen, på båda sidor. Det gör ont, inget snack om saken, men jag gör den och det går bättre för varje dag. Vad säger det? Att allt förändras. Precis allt. Det är så lätt att tro att man erövrat en asana och så finns den där för evigt. Men det är sällan fallet. Och vad betyder det? Att kroppen inte vill och inte gör. Man får följa med. Shandor säger att de flesta får panik när det händer. Man tänker för mycket, anstränger sig för mycket, istället för att vänta in sig. I mitt fall blev valet inte så stort, jag mådde inte bra och orkade inget annat än att ta det lugnt. Vilken tur. Och nu när jag gör den igen, så kommer jag ihåg att den kanske bara gästspelar hos mig. Kanske vill den vara hos mig för resten av yogan eller också inte. Jag bjuder in och så får jag se vad som händer. I själva transformationen är det betydelselöst. Faktiskt. Men jag kan ju inte heller neka till att jag känner en barnslig glädje när båda fötterna ligger där tryggt förankrade i min lotus. Och med sandsäckar på några kilo på ena benet så är jag nere. Allt blir precis som det ska. Tack och namasté.

Bilden togs för några år sedan av Dan förstås

Pranayama?

Pranayama. Vad är det? Egentligen? Är det när vi växelvis andas med våra näsborrar? Det som kroppen egentligen sköter om helt på egen hand eftersom den byter näsborre och riktning av sig självt. Är det när vi forcerar något via vår näsa? Eller är det något som sker helt inuti? Något som hänger ihop med kanalerna av energi i kroppen? De där korsningarna/förbindelserna/junctions vi har i vår kropp. På 52 ställen. Där sker egentligen pranayama. Men då behöver vi sitta i bound lotus. Mer än några andetag. Egentligen ungefär en timme, en sloka, så lång tid som det tar för kroppen att byta och flytta runt det som vi själva på något plan tror att vi manipulerar. Varför den asanan? För att den stimulerar just de punkter som vi har på övre delen av foten, som stimulerar punkter i mellangärdet. Som hänger ihop med olika organ och förstås med njurarna som är involverade i vår andning. Javisst är det spännande? Javisst är det komplicerat. Varför har vi reducerat det hela till något som vi tror att vi behärskar för att vi pumpar med magen eller forcerar något i näsborrarna? Tja, kunskapen förtvinar längs vägen, urvattnas och görs enkel för att "alla" ska kunna göra det. Varför då? Varför då?? När jag hör Shandor förklara och berätta om det som tagit honom över 60 år att hitta, då kan jag inte bli annat än vaksam på mig själv. Varför kommer pranayama efter asanas på yogans åttafaldiga väg? Tja, helt enkelt för att det är så ordningen ser ut. Det är inget man direkt börjar med. Eller det kan man inte. Man tror bara det. Detta eviga tillsnurrande av den djupa kunskapen som gör mig matt, illamående och totalt fed up. Vad är det för något som gör att minsta hälsotidning/bilaga med självaktning också har någon slags text med "andningsövningar" som de kallar pranayama? Vad tror vi att vi hittar i den så kallade pranayaman med att byta näsborre och växelvis hålla för den andra? Var hittar vi energin som ska flyta runt? Hur stimulerar vi näsborrarna när vi inte kan göra det med händerna för att de håller i våra stortår i bound lotus? Jo med tungan. Långt bak i svalget, högt upp. Överkurs? Javisst. För alla oss dödliga som inte tagit oss in varken i den sittanden asanan eller the internal breathing. Som tur är för alla som tror de kan men inte vet så är dörren stängd. Den är stängd så länge vi inte har kultiverat vår energi, helt enkelt. Ett slags inbyggt skyddssystem. Tack och lov för det. Som jag själv suttit och hållit för än den ena näsborren, än den andra. Pranayama? No way. Näsandning? Ja. Men det är inte samma sak. Det är en sak att tro något för att en lärare säger det, det är något annat att uppleva det själv. Det är en helt annan sak att utforska och hitta själv. Och inse att man egentligen inte alls kan. Jag har inget problem med att inse min begränsning. Jag är där jag är. Vart jag tar mig vet jag inte. Och det finns inget fancy med detta. Det är olika steg längs vägen. Steg som måste tas i rätt ordning. Som vanligt. Det går inte att hoppa över något steg. Som när vi lär oss gå. Vi måste krypa först. Även om vi bara kryper en timme så kan vi inte hoppa över det. Så ser det helt enkelt ut. Eller att vi behöver squatta innan vi reser oss som små barn. För så ser det ut. Samma med andra delar. Samma med pranayama.

Och jag vet. Jag retar förmodligen gallfeber på er som sitter i er stund och andas på olika sätt och kallar det för pranayama. Det bjuder jag på. För den som känt energin i sina egna kanaler och dessutom kultiverat den och tagit sig in i den sittande meditaitonsposen full lotus och vidare in i bound lotus och gör sin pranayama där - grattis! Ni vet vad ni gör. Resten av oss svävar egentligen i okunnighet.

Bilden är på Shandor Remete när han gör bound lotus, bilden tagen av Dan Lindberg

Storm, omhändertagande och fullmåne

Turners tavla på National Gallery här i Melbourne får illustrera min sinnesstämning

I min yogatradition tar man hänsyn till månen. Om den är ny eller full. Och som sagt både tidvattnet och vi med våra kroppar bestående av mest vätska påverkas. Mer eller mindre. Jag som är dominant på min månesida (vänster sida av kroppen) känner alltid alltid av månen. Inatt är det fullmåne.  Det innebär också att vår yoga practice förändras just dagen före och efter fullmånen. Och det blir en superfullmåne igen, som Shadowyoga skriver på sin webbplats:

The moon will be closer to Earth this month than it has been since January 26, 1948. When a Full Moon coincides with being closest to Earth, it is called a Super Full Moon. This full moon falls in the Nakshatra know as Krittika, where the fire god Agni dwells and is known in Vedic astrology as the Full Moon of Kartika Purnima 

Vaknar av att vinden tjuter och regnet slår mot rutan. Träden kastar sig hit och dit, utanför vårt lilla hus. Det är kallt. Jag tar jeansen utanpå yogatajtsen och önskar att jag hade tagit mina tjocka jeans och ylletröjor med mig. Vågar inte fälla upp paraplyet av alla kastvindar men vi har inte långt att gå innan vi är framme. Idag var det omhändertagandets dag. En och en blir vi instruerade i olika sittande, liggande asanas. Med filtar på oss. Med filtar under oss. Med bolster och filtar under huvudet. Och när Shandor sedan lindar mina ögon och jag ligger ned så känner jag mig som i en kokong. En kokong av värme, mjukhet och omhändertagande. Mitt högerben värker så det spränger i början. Sedan släpper det. Och rymd, space, tar sin plats i benet. Det är så befriande. När jag sedan ligger med benen mot väggen så packar han även in mina ben i en filt. Som ett långt paket. Jag hör andras andetag. Jag hör trafiken utanför och regnet mot fönstren. Jag hör Emma och Shandor prata med andra. Jag hör mina egna andetag bli ljudlösa och ta plats långt inuti mig. Och jag är lycklig. För att finnas till. För att få det här av min lärare. Att vi i min tradition tar hand om våra elever så här. Jag kan själv känna när jag går och brer ut filtar på mina egna elever att jag ibland blir rörd. Av att det är en så fin gest. Inte för att just jag gör det utan för att vi gör så. Och när Shandor liksom sköter om mig, då känner jag mig hemma. Även om jag är på andra sidan jorden. Även om det var jordskalv på Nya Zeeland i natt och även om det är storm här idag.

   På vägen hem köper vi chokladfyllda croissanter och kokar starkt kaffe när vi kommit in, sen blir det böcker och soffhäng. Kan det bli bättre?

Hela kosmos, mikro- och makro, kommunicerar vare sig vi tror det eller inte.

The mind set

Lektionen i söndags satte igång massor med processer och tankar i mig. Som vanligt fick jag svar på saker som rullat runt i mitt inre. Saker som jag inte riktigt formulerat inför mig själv, och så pang, kommer svaret och då hittar jag frågan. Lite finurligt upp och ner det också.
   Varje yoga har ett mind set. Det engelska uttrycket är svårt att översätta till svenskan, så att det betyder samma sak. I alla fall för mig. Kanske någon av er har ett bättre ord? Attityd blir fel, mer som en slags konstruktion i sinnet. Hursom. Varje form av yoga har ett eget mind set. Vad betyder det? Rent praktiskt? Jo att rörelserna, kriyorna, våra sadhanas är utformade efter just det. Att vi gör det vi gör när vi gör det. Allt hänger ihop. Och det är på ett plan helt självklart. Men när man börjar träna lite olika stilar eller kanske till och med undervisa lite hatha, lite asthtanga, lite yin eller KY. Då är man inte trogen sin stil eller sitt mind set. Gör det något? Ja jag tror att det spelar all roll. Därför att allt hänger samman. Ingen stil är bättre eller sämre, alla former har sina för- och nackdelar. Det är självklart. Men det man väljer, det väljer man. Ingen pyttipanna av någon slags yoga fusion, som jag förstått är det senaste i min lilla stad. Vad gör det med oss? The mind spelar sitt spel och styr också över kroppen, spelplanen för the mind om man vill säga det så. Ska man testa en annan form av yoga än den man gjort, så självklart gör man det. Man gör det i alla fall under ett år för att hinna testa det som den nya yogans mind set för med sig. Vad säger det då om yoga games (avskyr det ordet faktiskt, kalla mig gärna fundamentalist). Kom till ett smörgåsbord och testa olika yogaformer?! Men nej. Man ser ju bara något ytligt. Får se någon kändis eller liknande som gör något. I  min värld kan man inte köpa yoga. Inte ens lite mysig shopping en helg där man testar än det ena, än det andra. Man bara rör till det för sin kropp och sitt sinne. Kanske känner man sig frisinnad och öppen? Jag tror att det är precis tvärtom. Gör det någon skada? Förmodligen inte. Lite förvirring kan man leva med. Gör det någon nytta? Förmodligen inte. Så vad syftar allt till? Kommers är mitt franka svar. Jag tror att yogan faktiskt kommer till dig, den yogan som är din. Länge tänkte jag själv att jag skulle testa på KY. Även om den formen aldrig har lockat mig, har jag hört så många historier av vad elever till mig berättat som gått på det. Och så har jag ju mina bloggvänner som skriver så värmande om den formen och tänkt att jag måste ju ändå testa för att få något slags hum om det hela. Det är ju feltänkt. Och tänk att jag anmält mig tre gånger och så har något kommit i vägen för det hela. Jag ska helt enkelt inte göra det nu. Och kanske aldrig. Det är bara mitt sinnes nyfikenhet.
   Eller när jag testade yin yoga en termin och försämrade min höft rejält. Bara för att alla höjde det till skyarna. Men egentligen borde jag ha lyssnat till min skeptiska sida redan där. För det som många tycker är underbart och härligt, det borde fått mig att tänka ett varv till. Är det just det härliga som tagit mig vidare? Är mind setet i yin yoga, mitt mind set? Nej. En form som har kommit till som ett slags komplement till mer fysisk yoga är ju inte någon heltäckande yoga som jag ser det. Vilket jag tror att yogan egentligen skall vara. Sedan kan man klä det i hur många ord som muskler, bindväv, leder och organ som helst. Att kultivera sin energi, spara sin prana, det är något helt annat. Gör man det som inte gagnar så slösar man tid, tid av sitt liv, som Shandor säger. Man behöver inte göra mycket. Men man behöver göra det som gagnar just en själv. Man behöver hitta sin stil. Hitta sin lärare. Och sedan stanna. Byter man så byter man. Men man förvirrar inte sig själv med att göra lite här och där. Den moderna människans gissel, alla val som finns, allt man kan göra och allt man får lust att göra. För att i slutänden inte ha sparat på sin livsenergi. Där jag befinner mig i livet, efter att ha passerat 60 år, är en annan historia. Nu gäller det att förvalta det jag gjort tidigare och förhoppningsvis har jag inte slösat energi på sinnets krumbukter för att känna mig duktig eller nyfiken eller vad det nu handlat om.

Och plötsligt ser jag mina skador i ett helt annat ljus. Att de fick mig att stanna upp. Att de bromsade mig från alla asanas jag verkligen inte behövde. Att jag gav mig själv stoppen som tog mig någon helt annanstans. Ju äldre jag blir ju mer ser jag saker byta skepnad och bli till något helt annat än vad jag upplevde från början. Och jag förvaltar den energi jag har. Med precis det jag ska göra. Inget fancy. Mer smärtsamt. Men det tar mig vidare. Läker höften. Får energin att röra sig. Vem kan be om mer?

I en kapsel snurrandes upp och ner

En vecka sedan sist och det känns som en ocean av tid har gått. Alltifrån vår resa hemifrån en kall torsdag morgon till att vi landade i ett blåsigt Melbourne fredag kväll. Våra två flighter gick helt över förväntan. Vi sov, vi åt gott och drack mycket vatten. Gjorde lite yogarörelser då och då och landade både utan värk i öronen, lock för öronen eller annat jobbigt som jag haft tidigare när jag flugit. Kände mig hel och hållen. Men sen. Sen började jetlag big time. Vi är fortfarande i den där kapseln där man känner sig lite yr, supetrött och så yogar vi emellanåt. Vad är upp och vad är ner? Inte konstigt att man säger att vi är downunder. För det känns verkligen så i hela systemet.
   Jag är inte i fas med mig själv, så tillvida att jag drabbas av en enorm trötthet då och då, det går helt enkelt inte att vara vaken. Våra yogalärare säger också att kroppen blir otroligt stel av att resa så långt och ja, det känns verkligen. Dessutom har vi bytt årstid, så man får vara lite snäll med sin kropp. Inget annat går ju heller. Det är bara att göra de få rörelser vi fått, men som gör sjukt ont, ja faktiskt,  jag lägger mig med värk i hela höger sida och vaknar utan värk. Så har det varit sedan vi började. Så ett steg i taget helt enkelt. Vad är väl lite värk?
   Vi har onsdag nu och valet i USA har varit, men än vet vi inget. Har känts som ett domedagsval och ändå är det i min lilla yogabubbla allt händer. Man får snällt följa med i världshändelserna och ta sig fram i sitt eget liv. Så gott det går. Jag har tänkt tusen och en tankar sedan jag kom. Lektionen på några timmar i söndags kväll satte igång allt igen. Naturligtvis. Och ändå är det annorlunda den här gången. Det är 10 år sedan jag tränade för Shandor första gången. Och att tänka på allt som hänt går inte. Helt enkelt. Det säger sig självt. Men något är förändrat den här gången. I mig. Kanske hänger det ihop med den tuffa kursen för ett år sedan? Kanske har jag färdats väldigt långt i mig sedan dess och ser allt på ett annat sätt? Jag vet verkligen inte.  Men något har skiftat. Det stora i mig är att jag inte känner ett enda måste eller borde. Inte kring något. Jag vet inte själv hur det gick till, men där är jag. Nu. Tänk att man reser så långt för att inse vissa självklarheter. Jag har liksom tänkt igenom allt som händer i mig nu. Jag registrerar. Jag pratar med Shandor och Emma. Jag pratar med min man när vi promenerar längs havet. Vi går tysta på våra små gator där vi bor. Fyra miljoners staden Melbourne visar oss en sida som är som en småstad. Låg bebyggelse där vi promenerar till yogastudion. Allt är liksom vardagligt och vanligt. Jag har en lång kurs framför mig som precis har startat. Vi gör våra värkande asanas i kvällningen och sover tungt för att sedan vakna mitt i natten och vara hungrig. Nåja. Vad är väl lite jetlag när världen håller andan för det amerikanska presidentvalet?
  

Den här dagen

Den andra november. Ett datum fyllt av glädje för alltid. Min dotter föddes tidigt på morgonen för 29 år sedan, klockan 04.01. Hon kom med en knuten vänster näve och har blivit en av mina stora lärare i livet. Det kan låta så klyschigt, men det är helt sant. Det som jag är allra mest tacksam och förvånad över är vår nära relation idag. Att mötas som vuxna är inte alltid självklart i nära relationer i familjen. Det vet vi ju alla. Men vi har både skrattet, yogan och hjärtat tillsammans.
   Och för exakt ett år sedan den här dagen kom jag också hem från min senaste yogakurs som var i Frankrike. Den kursen var inte lik någon annan. Jag fick många tuffa lektioner. Rent mentalt. Rent själsligt. Rent känslomässigt. Jag hade Shandor och två hjälplärare som korrigerade mig fysiskt och så Shandors alla verbala utmaningar. Jag var skakad, omrörd och förvirrad. Försökte bara följa med, men förstod inte. För det gick inte att förstå med sinnet. Försökte låta kroppen följa men upptäckte mitt eget stora motstånd, det vita berget alldeles under huden. Grät. Fick tröst av mina yogavänner. Vi pratade. Jag försökte analysera. Sedan insåg jag att det inte gick. Hade samtal med Shandor och sådär fortsatte veckan. Det mest omvälvande jag varit med om. Det har tagit mig det här året att landa i vad som hände. Jag vet att jag har en skicklig lärare som leder mig vidare i min transformation. Det är på ett plan sjukt jobbigt. Jag måste säga det. Ändå vill jag inte vara utan det. Min väg framåt ser helt enkelt ut så här. Jag har fortsatt min dialog med honom på mailen sedan dess. Och allt har hänt. Faktiskt.
   För när jag efter några timmars sömn åkte till mitt arbete blev jag kallad till ett möte som var början på min process bort från jobbet. Kan det ha varit en slump att allt hände samtidigt? Nä. Jag tror inte på slumpen. Det var helt enkelt dags för mig att gå åt ett annat håll.
   Förändring kostar alltid. Alltid. Men i den skitstorm som följde av falska anklagelser, mobbning och aggressivitet så stod jag hel. Kanske blev jag rustad inför det som skulle komma? Hursom. Jag stod stadigt, lugn mitt i stormens öga även om självklart ledsenhet och funderingar höll mig vaken stora delar av nätterna under november och december. Jag förstod inte. Men det stora jag gjorde var att jag släppte taget. Om oförrätter. Om allt som varit. Jag insåg att jag har en oförstörbar kärna i mig. Jag insåg återigen att min familj och mina vänner är det som är viktigt. Alltid. Resten löser sig. Det andra är inte viktigt.
   SÅ. Ett helt år har snurrat runt. Jag har varit i den största förändringsprocessen i mitt liv. Jag har tagit emot. Jag har funderat. Jag har slutat fundera. Jag har öppnat mitt hjärta och satsat på glädjen. Jag har valt att gå från en ohälsoam arbetsplats men inte utan att få det som tillhörde mig. Vilket i sin tur har gjort att jag idag lever exakt det liv jag vill leva. Är det inte ganska fantastiskt? Att det ur all smärta och skit kan komma något så fint.
   Och imorgon är det dags igen. Imorgon reser jag och min man till Australien för nästa yogakurs på vår stig. Det är en tre veckor lång kurs med fokus på individual asanas, det vill säga, alla får individuella övningar. Jag är så förberedd jag kan vara på att det inte går att förbereda sig. Vi har någon som bor i huset här hemma och sköter om det. Allt är packat nu. Blommorna omskötta och det faller små täta snöflingor utanför fönstret. Vi har hyrt en liten lägenhet i Melbourne, nära yogastudion och nära havet. Det känns i hela mig att det är dags för nästa steg. Och ja, rent fysiskt har det här året varit en riktig prövning. Jag kom hem mjuk i kroppen från Frankrike men stel i tanken. Sedan blev jag hopdragen och stel i kroppen men mjuk i tanken.
   Ja ni vet, allt har vänt och bytt plats. Och inget är sig likt även om allt finns där. Kan inte säga det tydligare än så. Det går ju liksom inte att omfamna yogans enorma spännvidd med några formuleringar eller ord, även om jag försöker ibland. Jag har gått från ledsen, nedbruten och snurrig till glad och klar. Jag har gått från hopdragen till mjukare. Jag har tränat min styrka och blivit starkare. Jag har tränat mig på olika plan hela det här året. För att jag också haft och gett mig den tiden. Istället för att stanna och kräva någon slags "rätt" valde jag att gå. Och jag vann. Jag kan inte se det annorlunda. Jag vann mig själv. Och det är det som allt handlar om. Och imorgon tar jag ett steg vidare på yogastigen. Wish me luck! Jag är redo.