onsdag 2 november 2016

Den här dagen

Den andra november. Ett datum fyllt av glädje för alltid. Min dotter föddes tidigt på morgonen för 29 år sedan, klockan 04.01. Hon kom med en knuten vänster näve och har blivit en av mina stora lärare i livet. Det kan låta så klyschigt, men det är helt sant. Det som jag är allra mest tacksam och förvånad över är vår nära relation idag. Att mötas som vuxna är inte alltid självklart i nära relationer i familjen. Det vet vi ju alla. Men vi har både skrattet, yogan och hjärtat tillsammans.
   Och för exakt ett år sedan den här dagen kom jag också hem från min senaste yogakurs som var i Frankrike. Den kursen var inte lik någon annan. Jag fick många tuffa lektioner. Rent mentalt. Rent själsligt. Rent känslomässigt. Jag hade Shandor och två hjälplärare som korrigerade mig fysiskt och så Shandors alla verbala utmaningar. Jag var skakad, omrörd och förvirrad. Försökte bara följa med, men förstod inte. För det gick inte att förstå med sinnet. Försökte låta kroppen följa men upptäckte mitt eget stora motstånd, det vita berget alldeles under huden. Grät. Fick tröst av mina yogavänner. Vi pratade. Jag försökte analysera. Sedan insåg jag att det inte gick. Hade samtal med Shandor och sådär fortsatte veckan. Det mest omvälvande jag varit med om. Det har tagit mig det här året att landa i vad som hände. Jag vet att jag har en skicklig lärare som leder mig vidare i min transformation. Det är på ett plan sjukt jobbigt. Jag måste säga det. Ändå vill jag inte vara utan det. Min väg framåt ser helt enkelt ut så här. Jag har fortsatt min dialog med honom på mailen sedan dess. Och allt har hänt. Faktiskt.
   För när jag efter några timmars sömn åkte till mitt arbete blev jag kallad till ett möte som var början på min process bort från jobbet. Kan det ha varit en slump att allt hände samtidigt? Nä. Jag tror inte på slumpen. Det var helt enkelt dags för mig att gå åt ett annat håll.
   Förändring kostar alltid. Alltid. Men i den skitstorm som följde av falska anklagelser, mobbning och aggressivitet så stod jag hel. Kanske blev jag rustad inför det som skulle komma? Hursom. Jag stod stadigt, lugn mitt i stormens öga även om självklart ledsenhet och funderingar höll mig vaken stora delar av nätterna under november och december. Jag förstod inte. Men det stora jag gjorde var att jag släppte taget. Om oförrätter. Om allt som varit. Jag insåg att jag har en oförstörbar kärna i mig. Jag insåg återigen att min familj och mina vänner är det som är viktigt. Alltid. Resten löser sig. Det andra är inte viktigt.
   SÅ. Ett helt år har snurrat runt. Jag har varit i den största förändringsprocessen i mitt liv. Jag har tagit emot. Jag har funderat. Jag har slutat fundera. Jag har öppnat mitt hjärta och satsat på glädjen. Jag har valt att gå från en ohälsoam arbetsplats men inte utan att få det som tillhörde mig. Vilket i sin tur har gjort att jag idag lever exakt det liv jag vill leva. Är det inte ganska fantastiskt? Att det ur all smärta och skit kan komma något så fint.
   Och imorgon är det dags igen. Imorgon reser jag och min man till Australien för nästa yogakurs på vår stig. Det är en tre veckor lång kurs med fokus på individual asanas, det vill säga, alla får individuella övningar. Jag är så förberedd jag kan vara på att det inte går att förbereda sig. Vi har någon som bor i huset här hemma och sköter om det. Allt är packat nu. Blommorna omskötta och det faller små täta snöflingor utanför fönstret. Vi har hyrt en liten lägenhet i Melbourne, nära yogastudion och nära havet. Det känns i hela mig att det är dags för nästa steg. Och ja, rent fysiskt har det här året varit en riktig prövning. Jag kom hem mjuk i kroppen från Frankrike men stel i tanken. Sedan blev jag hopdragen och stel i kroppen men mjuk i tanken.
   Ja ni vet, allt har vänt och bytt plats. Och inget är sig likt även om allt finns där. Kan inte säga det tydligare än så. Det går ju liksom inte att omfamna yogans enorma spännvidd med några formuleringar eller ord, även om jag försöker ibland. Jag har gått från ledsen, nedbruten och snurrig till glad och klar. Jag har gått från hopdragen till mjukare. Jag har tränat min styrka och blivit starkare. Jag har tränat mig på olika plan hela det här året. För att jag också haft och gett mig den tiden. Istället för att stanna och kräva någon slags "rätt" valde jag att gå. Och jag vann. Jag kan inte se det annorlunda. Jag vann mig själv. Och det är det som allt handlar om. Och imorgon tar jag ett steg vidare på yogastigen. Wish me luck! Jag är redo.

10 kommentarer:

  1. Vet inte vad jag ska skriva mer än: WOW! & jag önskar dig all lycka med hela mitt hjärta när du är over there..Australien det är verkligen en helt annan plats som kommer ta dig till nya spännande äventyr både inre & yttre. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nu börjar något annat ❤️️ Varm kram och tack!

      Radera
  2. Så fint du skriver om din "resa" fysiskt och psykiskt! Önskar dig allt gott under yogakursen - Australien låter inte helt fel i novembermörkret...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack då mycket Josefine ❤️️

      Radera
  3. Åh, är det dags nu ♥
    Varmt, varmt och innerligt lycka till på färden - både den fysiska, yogiska och alla upplevelser däromkring. Allt hänger ihop!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nu ör det dags 🙏🏻 Ja allt hänger ihop ❤️️ Kram

      Radera
  4. Å härligt! Ha det så underbart! Kramar <3

    SvaraRadera
  5. SOM jag önskar dig lycka till!

    Du är en av de starkaste och coolaste människor jag vet.

    SvaraRadera