Motstånd

Moståndsdag. Går upp tidigt. Yogar. Tvättar. Städar. Gör äppelmos. Gör äppelpaj. Och allt igenom detta motstånd. Som oöverstigligt. Gud! Vill inte göra någonting alls. Vill inte. Hur står planeterna egentligen? Eller vad är det som rullar runt?? Idag får vi besök av sonen och flickvännen och jag tänker att det vänder då. Annars är det en ny dag imorgon. Hur har du det?

Oavsett vad jag sysslar med

När barnen var i tonåren satt vi en kafferast på jobbet och diskuterade retreat. Jag uttryckte en stark önskan över att jag ville åka på retreat. - Tänk att få vara helt tyst i flera dagar, utbrast jag. Min chef sa då lätt ironiskt -  ojoj, jag har retreat hemma med mig själv varje helg. Jag lever ju ensam och ibland går hela helgen utan att jag pratat med någon. Vet inte riktigt varför det stannat i mitt minne men när jag för ett tag sedan fick en inbjudan av en yogavän till en tyst retreat så poppade det här minnet upp i mig.
   Jag lever inte ensam. Men ibland är jag ensam i några dagar i sträck. Helg ibland. Vardag ibland.  Jag brukade spela massor av musik när jag var ensam tidigare. Nu är det bara jag och tystnaden. Och det känns inte påtvingat och konstigt. När jag promenerar så gör jag det utan något i öronen, kanske är jag gammaldags, men jag vill ha lukter och ljud med mig hela vägen. Närvarande i det jag gör. Jag behöver inte göra en massa saker samtidigt. Kanske hänger det ihop med tidsbristen många upplever? Kanske att vi inte kan förmå oss att promenera/springa/träna utan något som förströelse till sinnet. Så att det känns mindre. Så att det går lättare. Jag vet inte som sagt. Och jag säger inget om den som gör det. Lite paradoxalt kan det ändå tyckas att vi behöver skapa tid där vi är tysta. Bara tysta. För det går ju liksom att göra ändå i min värld. När vi är närvarande mitt i stunden. Oavsett vad vi sysslar med. Yoga. Städning. Promenad. Svampplockning. Meditation. Dusch. Bad. Diskande. Man måste inte lyssna på musik eller poddar vad man än gör. Då kanske man inte heller behöver skapa zoner av tystnad för att orka.
   Jag svarade yogavännen att där jag befinner mig i livet så har jag inget behov av en tyst retreat, jag har liksom det väldigt ofta ändå. I mitt liv. Varpå hon svarar - jamen det är ju skönt att vara tysta tillsammans ibland. Och ja, jo kanske det. Men nu för tiden när jag är tillsammans, då vill jag prata, skratta och umgås. Jag äger min tystnad tillsammans med mig själv. Förstår du hur jag tänker?

Min tystnad är självvald och jag har retreat med mig själv flera dagar i veckan, där jag befinner mig nu. Det har bara blivit så, inte så medvetet, men väldigt skönt och numera svårt att vara utan. Helt enkelt!

Enligt Solöga

I tre dagar har jag haft besök av gräshoppor... Har aldrig någonsin hänt mig tidigare. En gigantisk gräshoppa, säkert 8 cm lång satt på vår sovrumsvägg när vi skulle lägga oss igår. Jag fick en liten chock. Den var knallgrön. Tidigare på dagen hade jag föst ut en lite mindre variant och dagen innan också. Vad vill de mig? Alla dessa kryp. Läser i Solöga förstås. Så här står det om gräshoppa;
Låt tro och hopp fylla dig med styrka och inget kan besegra dig. Min gåva till dig är att känna hoppfullhet.
Och så här om getingar;
Uppskatta dig själv och se din egen skönhet. Min gåva till dig är att vara nöjd med dig själv.
Inte så tokiga budskap. Jag känner hoppfullhet. Jag är hyfsat nöjd med mig själv. Men känner att det alltid finns saker att förbättra, utan att det känns jobbigt utan mer utvecklande. Ha en fin lördag!

Jag lyssnar och läser och tar emot! Tack!

Exakt när det händer

Små saker händer och det är hela tiden min vänstra sida som är involverad. Igår ramlade jag i trappen inomhus när jag bar en tvättkorg. Jag föll som i slow  motion och kände min vänstra arm dra längs väggen och få ner en tavla. Jag registrerar allt som händer exakt när det händer. Det har inte hänt många gånger i mitt liv. Det är som skärpan förstärks och jag blir stilla. Jag hinner tänka massor och framför allt så tackar jag i stunden för hjälpen för att jag inte bryter något. Jag får en liten skråma på armbågen och tavlan är hel.
   Idag när jag plockade fallfrukt för att köra till komposten så fick jag ett getingstick mitt i vänstra handflatan. Jag ser getingen. Jag blir helt tyst. Jag registrerar allt exakt när det händer. Tänker att getingen är så liten. Stillsamt tar jag bort den. Jag drar ut gadden och det svider som h-e i hela handflatan och ut i fingrarna. Kruxet är att jag precis minuten innan önskat mig mer känsel i mina fingrar på vänster hand som blev lite avsomnade efter diskbråcket i nacken för en massa år sedan. Vänster pekfinger har varit lite känslolöst. Och så känner jag hur det liksom stänker ut känslor rakt ut i alla fingrarna! Kan inte säga på något annat sätt. Jag springer upp till badrummet, under tiden blir handflatan röd, man ser sticket tydligt i en ring av vitt. Jag baddar med KS, kollodialt silver, som jag använder till det mesta. Och nu, två timmar senare så syns det inte ens att jag haft ett stick. Varken rött eller svullet. Bara en svidande känsla i handflata och fingrar. Och jag känner mig lite förundrad. Sådär mitt i solen. Fingret känns.
   Kan jag ha önskat fram mitt getingstick? För känselns skull? Eller är jag bara osedvanligt flummig idag?! Hursom. Önskar dig en fin helg med sol, vila och goda äpplen utan getingar!

Det är som jag är exakt närvarande i varje stund och lite mer när det händer något. Mindfullness kanske?!

Dubbel dos och sammetsblomma

Alla har sagt det till mig. Att det kommer att tid att helt vara tillbaka efter skitstormen jag hamnade i. Men jag har liksom känt mig så klar. Glad. Och så vaknade jag förra veckan av att jag var rasande arg på två personer som jag vet har pratat illa om mig, utöver chefen. Det var nästan så jag satte mig och skrev ett mail mitt i natten men besinnade mig. Lyckades somna om och på morgonen var jag inte lika arg. Men det har funnits skärvor av skräp kvar. Förstås. Fast jag inte trott det. Och idag såg jag att den ena skitsnackaren, som dessutom är forskare ska ha en föreläsning för tjejer. Lite systerskap så där. Och då är det svårt att hålla sig lugn och fin. Man kan lätt kalla det för ödets ironi, eller konsten att inte leva som man lär. Trots att jag vet att det är jag som förlorar när jag blir arg och tänker ilskna tankar, så har det kokat i mig. Dessutom är den yoga jag gör nu designad för att dra upp just sådant till ytan. Så dubbel dos. Och sådana här dagar kan det där med att läsa visdomsord få mig att känna mig hopplös. Det som stärker ena dagen, det hånar mig nästa. Känner ni igen? Inget ont om att vackra och kloka citat fyller sin funktion. Men ibland fungerar det inte för mig. Jag vill bara blunda när jag ser dem susa förbi.
   Jag åker till stan. Lyxar till med fotvård, på ren impuls. Köper mig ett par nya yogatajts, äntligen hittar jag ett par svarta som är långa och utan mönster eller reflexer, köper mig lite glädje :)  Och när jag sedan sitter där och får mina fötter omskötta så somnar jag nästan. Jag andas bokstavligen ut min frustration. Jag vet att alla får sitt. Jag behöver inte tänka ut något för någon. Och det släpper. Det gör verkligen det. Men jag förstår att det också gör mig trött. Att inte processen är klar. Jag är liksom fortfarande på rehab hos mig själv. Så går jag förbi en blomsteraffär och där inne ser jag en stor Gloxinia, en lila. Min mormors absoluta favoritblomma. Och jag köper den. Mormorsblomman ger mig tröst och i stunden känns hon så närvarande, så där som hon är ibland hos mig. Som barn kallade jag den för sammetsblomman. Och jag böjer nacken. Jag ska vila.

Jag ska släppa oförrätterna, en efter en och stå där som en segrare.

Mänsklig guide

Min favoritbild på Shandor

Jag följer min lärare Shandor Remete som jag tränade för första gången för nästan exakt 10 år sedan. Jag var på kurs i Walnut Creek i Kalifornien. Jag var livrädd när jag mötte honom första gången i yogasammanhang, historierna om honom var många och färgrika. Men två år innan den kursen hade vi träffats i Indien när  min man fotograferade honom och Emma, hans fru och partner. Och då hade vi träffat en rolig, varm och intressant människa. Men de där historierna om honom stod i vägen för mig. Egentligen. Men där satt jag, nästintill darrande och mötte hans varma utforskande blick. Och sedan den dagen har min yoga tagit mig någon helt annanstans. Rädslan pulvriserades och jag kände mig omhändertagen. Hans råd har varit korta och kärnfulla ibland, men ju mer jag tänkt på dem, ju mer har de innehållit. Ungefär som hans bok, den innehåller inte en enda onödig mening. Den sortens information kan vara svår ibland att ta till sig, för att en har föreställningar som står i vägen för kunskapen. Ibland vill en ha liksom lite utfyllnad för att förstå.
   Jag har hyllat Shandor många gånger för hans kunskap, humor och kärlek till sina studenter. Men det jag tycker allra mest om hos honom är inte hans enorma yogakunskap, även om den i sig är värd mycket text, nej det är hans stora medmänsklighet. Hans förmåga att möta människor exakt där de är och guida oss. Att han har visat på alla problem han själv mött i sitt liv och sin yoga. Att han vet. Han VET hur det känns.  Som han själv sa för några år sedan - Other people deal with muscles and bones, I deal with life. För det är precis det han gör.
   Igår skrev jag ett långt mail till honom, utifrån var jag befinner mig exakt och vad det är som jag möter i min yoga. Jag tar chansen, eller risken vilket man vill, att visa mig och mina svårigheter och jag vaknade tidigt, tassade upp och läste ett svar som gjorde mig rörd. Han svarar alltid inom ett dygn var han än är i världen. Bara det. Och hans medmänsklighet. Hans förmåga att se mig men också att ge mig råd. Sedan är det självklart upp till mig att ta dem eller inte. Men jag frågar ju för att jag vill vidare och som nu, jag vill förstå. Eftersom yogan syftar till transformation så är det ingen lätt väg att gå, det vet vi ju som hållit på ett tag. Guldgruvan att ösa ur, när jag har honom att fråga. Det är ju inte så heller att jag inte testar själv, att jag har haft en del att deala med i min yoga som visat sig på olika vis under de sista tre månaderna. Till slut har jag känt att jag behöver fråga.
   Jag vet också att det är lite trendigt att dissa just mitt sätt, att följa en lärare. EN lärare. Många vill ha många lärare och tycker nästan det är lite skumt att göra som jag. Som om man inte kunde tänka själv. Man drar något slags likhetstecken mellan att vara osjälvständig och att följa någons råd när de inte är bekväma. För det är de ju sällan. Säg mig när är råd bekväma när det handlar om utveckling.
   Jag vet också att det varit en del negativa skriverier kring en del yogalärare som till exempel Yogi Bahjan och några Ashtangalärare jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Och så tänker många att det de gjort varit sämre, att allt är svart-vitt. Men de som kommit de här lärarna, dessa gurus nära, de har ofta en nyanserad bild. Och det som låter hårt som någon får när man är på kurs, brukar alltid vara exakt vad just den människan behöver. Ni vet, man vet aldrig hur det är att gå i någon annans skor. Sedan betyder inte det att jag ställer mig bakom sådant som mr Bikram gjort, som ville ta patent på vissa asanas som han hade i sina serier. Eller om någon utsatt någon för något slags övergrepp. Inte alls så. Och jag hyllar ingen perfektion. Tvärtom. Jag gillar det operfekta för det är precis det som Shandor visar mig. Att ingen är perfekt, vad nu det är, utan att alla har potentialen inom sig att ta sig vidare. Bara man håller fast vid sin sadhana och gör. Det mesta kommer ur den. Och när man behöver något mer, när man famlar, är ledsen, fundersam eller har ont någonstans - då finns det råd att få.

Min tacksamhet är enorm över att ha en människa som vägleder, undervisar, skämtar och som aldrig någonsin är förutsägbar. Nog behöver vi guider i våra liv? I vår yoga?

När det är helt rätt ❤️

Det är mycket bröllop nu. Dottern är hemma för att gå på en bästa väns bröllop idag. Mannen ska arbeta på ett bröllop idag. För två veckor sedan var vi på en kär yogaväns bröllop. Och igår facetimeade vi med sonen och han flickvän där han berättar att han friat!! Ojojoj, mammahjärtat fick en snabb puls och tårar i ögonen. Min lille kille ska gifta sig någon gång framöver. Och de är så kära och de är så lyckliga. Vet bara att de är rätt för varandra. Sådär som man vet när det helt enkelt är så. Livet rusar ibland. Och ibland stannar det upp. Jag är så tacksam. För det mesta. Men just nu för att vi är så delaktiga i våra vuxna barns liv, lyckor men också det andra. Men idag tänker vi helt enkelt bara på kärleken - den magiska. När han säger - vi är ju inte så flashiga av oss, jag gick ner på knä i skogen när vi var där med hundarna och så friade jag. Det kändes mest rätt. För oss. Och vi nickar fånigt mot varandra, mannen och jag och säger - det vara ju helt rätt. All you need is love ❤️

Skattkistan

Jag tror inte jag kan riktigt överblicka allt som

jag fått sedan jag började blogga ❤️ För min personliga del har jag hittat mitt sätt att skriva och beskriva. Jag har vågat sätta ord på det jag mött och som varit nästintill obeskrivbart härligt och svårt i min yoga.  Och livet utanför min matta. Men allt det andra också som kommer på köpet när man skriver en slags offentlig dagbok år efter år. Det är en skattkista för mig.
   Men det jag värdesätter allra mest är mina vänner jag hittat i den virtuella världen. Vänner som när man ses första gången bara känner - jamen där är du ju! Igår träffade jag Ulrika på en ljudmeditation i hennes stad. Vi bor egentligen nära men det har aldrig blivit av att ses, men efter igår så känner jag att jag verkligen vill att vi ses snart igen. Och mina vänner i Finland, Rom, Ljusdal, Stockholm, Uppsala och Linköping. Eller var ni nu bor. Visst är det mäktigt. Det enda som känns märkligt ibland är när mina jämnåriga vänner som inte rör sig i  bloggarnas värld eller inte är så mycket på sociala medier frågar mig hur jag känner den eller den och jag säger - åh, det är en bloggvän. Och de liksom inte kan förstå hur det hela gått till. Men när man läser varandras tankar, glädjeämnen eller svårigheter dag efter dag så är det klart att man känner varandra. Även om man inte har setts i det så kallade verkliga livet. Och jag vill träffa er alla som jag gillar att läsa hos. Och det ska jag. Om ni vill ❤️

Vänskap gör livet större och rikare, hur man har träffats är oviktigt!

Dröm eller vision

Flyter upp och ner i min vakenhet. Somnar om och drömmer en lång sekvens av färger. Jag ser många färgglada grönsaker på ett stort bord och plötsligt börjar de liksom ljuda av en slags musik. Jag tänker för mig själv; jamen det är ju logiskt, allt är energisvängningar, vad det än är. Liksom. Och jag fångas av att färgerna och rytmen är koordinerad på olika vis. På ett sätt för gult och ett annat för rött. Vaknar med en slags aha-upplevelse som jag helt enkelt inte kan sätta ord på. Även om jag just försökte. Och jag kanske ska måla lite idag. Gult. Eller rött. Och det var så länge sedan jag drömde något som jag kom ihåg. Faktum är att jag drömmer mycket mindre än tidigare, det är som jag jobbat klart med en hel del och då behövs det inte redas ut på natten. Eller något sådant. Men det är sant, jag har varit en som alltid vaknat med långa berättelser varje morgon av vad jag drömt, numera är det mest stilla. Men då och då kommer en sådan här dröm. En som betyder något för mig själv. Den är som en liten present till mig själv. Shandor, min lärare, kallar inte den typen av drömmar för drömmar, han säger att det är visioner. Kanske har han rätt. Drömmer du?

Och "som av en händelse" ser jag att det är en ljudmeditation i den lilla grannstaden imorgon, sagt och gjort jag anmäler mig! Det finns ju ingen slump eller hur?

Uttråkad men kvällen räddad av en KY-tjej

Stort kalas igår. Igen. Jag känner mig väldigt utfestad, eller hur man nu ska säga. Även om jag vill fira och delta så känner jag att nu räcker det på ett tag. Skulle åkt till Skåne på ett hejdundrande cocktailparty idag, men insåg att det inte går. När inbjudan kom kände jag mig på topp och längtade efter att mingla med en massa okända sommarfina människor och mest för att killen som ordnar det är en så fantastisk inspirerande människa. Men nej. Jag är hemma i pyjamas i soffan och dricker kaffe och bara är.
   Så efter två glas bubbel igår är jag bakis idag. Så det kan bli. Och jag vet ju att det är yogan som tagit mig dit. Men lite bubbel kan vara så mysigt - men sedan räcker det för min del. Jag kan helt enkelt inte dricka mer. Vet inte hur det är med dig, men jag moraliserar inte utan det är helt enkelt kroppen som säger stopp. Kan inte få i mig mer.
   Och igår, på det stora födelsedagskalaset med 80 (!) inbjudna så inser jag att det här med att småprata om ingenting inte är min grej. Längre. Jag är inte orolig för att prata med okända människor, men jag blir alldeles för lätt uttråkad idag. Tills jag hamnar bredvid en yogatjej. En Kundaliniyogatjej och vi har ju träffats lite här och där men inte riktigt pratat. I egentlig mening. Så gör vi det. Och det är precis som med alla andra yogavänner och människor jag träffat på alla möjliga och omöjliga ställen. Vi är bara rakt in i det som är viktigt. Och hon pratar om min bok som blev som en vän för henne som hon säger. Jag blir verkligen glad. För oavsett yogastil så delar vi detta gigantiska omvälvande som ändå yogan innebär. I slutänden. Det är på sätt och vis magiskt, på sätt och vis helt självklart. Och jag tror vi räddar kvällen åt varandra.

Tack yogan för att jag vågar vara sann och att andra yogisar och jag möts direkt! Oavsett yogastil.

Det är inte bråttom

Sensommarluft. Ösregn. Hetta. Allt växlar och det går snabbt. Jag och älsklingen har fördjupat vår yoga. Fördjupat på det sättet att vi tar oss tid. Ibland för oss själva, ibland för att korrigera/hjälpa den andra. Och det betalar sig. Alltid. Yogan kräver tid och när man ger sig den så landar allt. Jag promenerar ner till Skogalunds gård där jag ska ha yoga och frukost i september. Hade tänkt ha det tidigare men det var fullbokat. Så då, blir det så. Jag vill testa en gång först för att se hur det känns för mig och för mina yogisar där. Och plötsligt vrållängtar jag efter att undervisa. Sådär ända nerifrån tårna. Men det är inte bråttom.
   Efter frukosten tar vi oss in till stan och kraftsportklubben för en lite lätt introduktion till oss själva igen i gymvärlden. Den som jag varit så trött på tidigare men där jag verkligen hittat hem, just för att själva stället är så bra, så stort, så fräscht och där finns ju också min pt som jag anlitar ibland. Jag mjukstartar och ändå är jag helt slut efteråt. Vi har ju jobbat i trädgården i sommar, mannen absolut mer än mig, men ändå. Jag känner var jag behöver satsa och armarna är svaga. Vi tar en sallad i solen efteråt och sedan kommer ösregnet när vi är hemma igen.
   Jag hade tänkt lägga golv på eftermiddagen men jag orkar knappt lyfta mina armar... Det får bli en annan dag, kanske imorgon. Eller kanske inte. Det är inte bråttom.

Allt finns. Tid finns. Allt är som det ska. 

Från det ena till det andra

Vet inte om det är det iskalla regnet och gråa himlen? Eller är det för att jag igår skrev ett riktigt glatt inlägg? Eller ingetdera? Kanske är helt enkelt vägen så här? För idag är jag trött och låg. Jag funderar för mycket på människor och relationer igen. Och jag gör mitt bästa i att släppa det. Jag måste vara den jag är, sann mot mig själv och den vägen går ibland via funderingar, men inte för många och långa. Jag kryper in i min nya morgonrock och gör några extra espresso. Jag ska andas mig igenom, jag ska ta mig ut på en långpromenad och helt enkelt vara i det.

Allt förändras. Hela tiden!

Tacksamhet

Nu just den här tiden är det som jag egentligen förstår att min situation är helt annorlunda mot tidigare höstar. Ingen jobbångest när semestern är slut. Ingen längtan från det jag försörjt mig på utan bara ett stilla varande i stunden. Det är faktiskt en stilla nåd att be om, det liv som jag nu lever. Jag saknar ingenting. Mina före detta kollegor har jag kontakt med, det räcker fint och det andra saknar jag inte en sekund. Inte en enda sekund. Och det går sakta upp för mig att det här är mitt liv nu. Ingen semester från något utan bara ett varande i det som är. Jag tackar varje dag för att jag lever det liv jag lever nu. Jag tackar de som startade skitstormen, för utan den hade jag inte varit där jag är nu. Helt enkelt. Och jag är fri. Och ja, det betyder förstås inte att jag är sysslolös, långt ifrån men det betyder att jag inte längre måste gå till något som jag redan är klar med. Det betyder att jag lägger mer tyngd i min yoga, i min fysiska träning som vi dragit igång den här veckan på riktigt igen. Det betyder att jag fortfarande sover utan väckarklocka eller speciella tider då saker måste ske. De sker när de sker. Åh jag älskar varje dag av mitt liv. Jag har inga transportsträckor till och från det jag gillar utan jag gör hela tiden det jag gillar. Och missförstå mig rätt, ni vet ju att jag och yogan stundtals har det kärvare, men det är ju det jag gillar! Och jag väntar in mig själv. För första gången gör jag det på riktigt. Det får ta den tid det tar. Kanske ett år till. Vad vet jag. Eller så flyter något upp till ytan nästa timme. Jag tar emot när det vill sig så. Jag skriver. Jag målar. Jag gör min yoga. Jag andas och mediterar. Jag är i trädgården. Jag är i skogen. Jag skissar på en affärsidé som har dykt upp utifrån allt som hänt mig. Jag bara är. I mitt liv har rörelsen alltid varit snabb och jag har gjort saker fort och både läser och tänker väldigt snabbt. Och nu, nu kommer pendelns motrörelse. Och ingenstans i mig finns det något som längtar efter hastigheten. Att det kan bli så här. Med allt detta vill jag säga att när det är som mörkast så finns ändå ljuset där. Någonstans. Och nu är det just det som dominerar mitt liv. Inga mer listor att pricka av på vad jag ska göra. Inga måsten. Är det inte mäktigt så säg?

Tänk att så mycket gott kan komma ur något så jobbigt!

I nöd och lust

Det har varit en sommar av allt. Fester, bröllopsdagsfirande och igår ett bröllop med kära vänner. Under bröllopskvällen fick jag massor av frågor kring yoga och jag svarar så gärna, ja jag gör det, vilket sammanhang jag än får frågorna i. Människor vill veta, de är nyfikna och samtidigt lite lätt oroade. Ni vet; jag är så stel, jag är inte så tränad, jag orkar inte sitta stilla, jag är nog mer typen av att bara göra inte sitta och meditera osv. osv. Ja ni vet. Man börjar ju där man är, inget annat går ju. Samtidigt är det härligt med allt det här intresset för yoga. Samtidigt som det också blir så att jag har lust att ropa; - välj en lärare du litar på! Gör inte illa dig! Du kan inte vinna i yoga! Samtidigt som jag vet att alla går sin väg. Men ju fler val, egentligen ju svårare. Men det skulle aldrig falla mig in i att råda någon att de måste utöva just den yoga jag praktiserar. Jag tror nämligen att alla former har samma mål. Helt enkelt. Och alla hittar sin väg. Lite trött på det här "åh min yoga är den bästa, den gör det här och det här". Som om det var en tävling...
   Och mitt i min sommar av vedicartmålande, festande, husmålande, badande i sjöar och häng med min flock har min yoga pågått. Jag skriver inte så ofta om den längre för ibland känns det som jag skrivit allt förut. Ibland tycker jag att det bara upprepas det som jag skrivit tidigare. Mycket upprepas även om det sker på ett lite annorlunda sätt. Men den är mitt ankare. I nöd och lust. Precis som bröllopslöftena igår och som vigselförrättaren uttryckte som för enkla dagar och för de dagar som är svårare. Det är samma som jag ser det. Och jag är så glad att jag skrivit om mitt yogapoliseri för det är väldigt många fler som läst det och jag tror att många längtar efter den typen av funderingar kring yogan och vad den står för. Hur man nu ska formulera det enorma gigantiska?! Egentligen. Men ändå. Flera hundra fler läsare av de inläggen och det säger mig något. Även om kommentarerna blir färre :) Nå. Stigen finns där för mig och för dig. Bara att gå vidare.

Jag är så tacksam för alla nya läsare!

Den nakna yogan

Nä, trots titeln blir det ingen nakenyogabild här. Men idag krävde yogan allt av mig. Den utmanar mig, den får  mig att fokusera, den kräver helt enkelt förändring. Detta ord som kan betyda allt och inget. För min del stavas förändring att släppa den där rädslan, rädslan när det gör ont och stanna i det. Ibland har jag blivit tveksam och skapat hinder av tankar när det gör ont så man tror att man skadar sig själv. Men jag gör ju inga sådana övningar där jag kan skada mig. Jag sitter i sankatasana, gomukasana, ardha matsyendra och jag kan inte skada mig där men höften och ljumsken leker katt- och råtta just där och då. Jag stannar. Och det släpper. En liten seger är en seger. Men svetten porlar om min nacke och det stretar och drar överallt. Det är för mig den nakna yogan. Och nej, jag har ingen musik som kan lätta upp mig, jag sjunger inget, jag bara stannar. Stannar för förändring. Jag har ingen datorröst som leder mig, jag har bara min egen inre röst och det jag minns av vad mina lärare pekat ut för mig i olika asanas och vart jag behöver ta mig och hur jag kan hjälpa mig själv på vägen. Jag deltar aldrig i yoga challenges eller något annat som jag kan hänga upp det på.
   Den nakna yogan är inte så fancy, inte mystisk eller hemlighetsfull. Den är inte heller full av myspys, dofter eller ljud. Den bara är i mig och tar mig ut på den där vägen där jag inte vill gå. Just nu. Jag har en rädsla och ibland är det nyttigt med den. Men just nu hindrar den mig, jag hindrar mig själv. Och det är just det här jag menar när jag skriver om att man behöver en lärare. Skulle jag bara lyssna inåt skulle jag låta bli. Men jag vet också att egot trixar och fixar och det är ju ingen mångkamp jag sysslar med. Jag vet också vilka råd jag själv har fått. Det är inte gymnastik där vi pratar leder, senor och muskler. Det är min andliga väg som jag går och i vardagen i stunden kan det kännas så långt från andlighet som man kan komma. Min erfarenhet säger dock att det vänder och tills dess härdar jag ut, för när jag gör det, då kommer något annat. Idag tog jag mig själv i kragen, stannade upp i det smärtsamma och lät det lösas upp. Ingen walk in the park direkt men ändå ett steg vidare. Den nakna yogan är vacker just i sin egen nakenhet. Den som kan utövas var som helst, utan något som helst attribut, kläder eller speciella mattor. Eller speciella färger. Ja jag vet, kanske låter jag präktig, men låter det vara så. Det här är min verklighet. Hälsningar från yogapolisen igen.

Jag är så glad att jag vågar säga var jag står i min yoga. Det betyder bara att jag har min sanning, inget annat!

Heja oss!

Vi har firat oss i några dagar. Min älskling och jag har levt med varandra mer än halva våra liv och varit gifta med varandra i 30 år, nästan halva livet. Det kändes som något att fira. Den här gången med våra barn och deras respektive.  Vi for till Göteborg och bodde på hotell. Igår var vi ute på Björkö under dagen och strosade bland den sagolika naturen och alla fina hus. Vi åt lunch. Kvällen firades med god mat och bubbel på restaurang med hela gänget, även de små barnbarnen. Och vi fick presentkort på Spa-hotellet i  Varberg! Så oväntat men så härligt kul det ska bli att ta sig dit i höst.
   Och ja, en relation är ju färskvara, en relation kräver näring. En relation har framför allt en berg- och dalbana ibland. Det tror jag alla har, som lever länge tillsammans. Vi har varit nära att ge upp och under småbarnsåren var det tungt, för allt hände liksom samtidigt. Som det ofta gör i livet. Det året jag fyllde 40 och skulle skriva c-uppsats blev min lillebror misshandlad av skinheads, tidningen min man jobbade på gick i konkurs och man fick köpa in sig för att kunna ha ett jobb. Min äldsta dotters biologiska mamma dog och vi flyttade till ett enormt renoveringsobjekt. Visserligen en lägenhet, men allt behövde fixas. Och ändå gjorde vi det. Och ändå fick vi ihop det. Och jag pluggade... Efter det där helvetesåret kände jag att så länge vi har varandra så går det. Många har sagt till mig genom åren att jag är privilegierad, över hur jag bor, var jag bor, var jag har jobbat, hur vår relation ser ut osv osv. Men inget sköter sig självt. Och det är ju inte så att jag basunerat ut alla problem och trassel vi haft. Men sanningen jag lever med är att det mörka alltid följs av ljus och att när man kommer ur tunneln är man helt enkelt starkare. Ungefär som bilden på de mörka molnen jag fotade ute i norra skärgården igår. Ljuset finns ju där under. Så ja, jag egotrippar lite extra här idag och säger heja oss!

Tidigare skulle jag inte lagt ut ett sådan här inlägg, men jag känner verkligen att det var något att fira och att vi verkligen kan vara så glada att vi har varandra efter allt som vi gått igenom!  Både bra och väldigt mycket mindre bra saker.