Mänsklig guide

Min favoritbild på Shandor

Jag följer min lärare Shandor Remete som jag tränade för första gången för nästan exakt 10 år sedan. Jag var på kurs i Walnut Creek i Kalifornien. Jag var livrädd när jag mötte honom första gången i yogasammanhang, historierna om honom var många och färgrika. Men två år innan den kursen hade vi träffats i Indien när  min man fotograferade honom och Emma, hans fru och partner. Och då hade vi träffat en rolig, varm och intressant människa. Men de där historierna om honom stod i vägen för mig. Egentligen. Men där satt jag, nästintill darrande och mötte hans varma utforskande blick. Och sedan den dagen har min yoga tagit mig någon helt annanstans. Rädslan pulvriserades och jag kände mig omhändertagen. Hans råd har varit korta och kärnfulla ibland, men ju mer jag tänkt på dem, ju mer har de innehållit. Ungefär som hans bok, den innehåller inte en enda onödig mening. Den sortens information kan vara svår ibland att ta till sig, för att en har föreställningar som står i vägen för kunskapen. Ibland vill en ha liksom lite utfyllnad för att förstå.
   Jag har hyllat Shandor många gånger för hans kunskap, humor och kärlek till sina studenter. Men det jag tycker allra mest om hos honom är inte hans enorma yogakunskap, även om den i sig är värd mycket text, nej det är hans stora medmänsklighet. Hans förmåga att möta människor exakt där de är och guida oss. Att han har visat på alla problem han själv mött i sitt liv och sin yoga. Att han vet. Han VET hur det känns.  Som han själv sa för några år sedan - Other people deal with muscles and bones, I deal with life. För det är precis det han gör.
   Igår skrev jag ett långt mail till honom, utifrån var jag befinner mig exakt och vad det är som jag möter i min yoga. Jag tar chansen, eller risken vilket man vill, att visa mig och mina svårigheter och jag vaknade tidigt, tassade upp och läste ett svar som gjorde mig rörd. Han svarar alltid inom ett dygn var han än är i världen. Bara det. Och hans medmänsklighet. Hans förmåga att se mig men också att ge mig råd. Sedan är det självklart upp till mig att ta dem eller inte. Men jag frågar ju för att jag vill vidare och som nu, jag vill förstå. Eftersom yogan syftar till transformation så är det ingen lätt väg att gå, det vet vi ju som hållit på ett tag. Guldgruvan att ösa ur, när jag har honom att fråga. Det är ju inte så heller att jag inte testar själv, att jag har haft en del att deala med i min yoga som visat sig på olika vis under de sista tre månaderna. Till slut har jag känt att jag behöver fråga.
   Jag vet också att det är lite trendigt att dissa just mitt sätt, att följa en lärare. EN lärare. Många vill ha många lärare och tycker nästan det är lite skumt att göra som jag. Som om man inte kunde tänka själv. Man drar något slags likhetstecken mellan att vara osjälvständig och att följa någons råd när de inte är bekväma. För det är de ju sällan. Säg mig när är råd bekväma när det handlar om utveckling.
   Jag vet också att det varit en del negativa skriverier kring en del yogalärare som till exempel Yogi Bahjan och några Ashtangalärare jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Och så tänker många att det de gjort varit sämre, att allt är svart-vitt. Men de som kommit de här lärarna, dessa gurus nära, de har ofta en nyanserad bild. Och det som låter hårt som någon får när man är på kurs, brukar alltid vara exakt vad just den människan behöver. Ni vet, man vet aldrig hur det är att gå i någon annans skor. Sedan betyder inte det att jag ställer mig bakom sådant som mr Bikram gjort, som ville ta patent på vissa asanas som han hade i sina serier. Eller om någon utsatt någon för något slags övergrepp. Inte alls så. Och jag hyllar ingen perfektion. Tvärtom. Jag gillar det operfekta för det är precis det som Shandor visar mig. Att ingen är perfekt, vad nu det är, utan att alla har potentialen inom sig att ta sig vidare. Bara man håller fast vid sin sadhana och gör. Det mesta kommer ur den. Och när man behöver något mer, när man famlar, är ledsen, fundersam eller har ont någonstans - då finns det råd att få.

Min tacksamhet är enorm över att ha en människa som vägleder, undervisar, skämtar och som aldrig någonsin är förutsägbar. Nog behöver vi guider i våra liv? I vår yoga?