Stort kalas igår. Igen. Jag känner mig väldigt utfestad, eller hur man nu ska säga. Även om jag vill fira och delta så känner jag att nu räcker det på ett tag. Skulle åkt till Skåne på ett hejdundrande cocktailparty idag, men insåg att det inte går. När inbjudan kom kände jag mig på topp och längtade efter att mingla med en massa okända sommarfina människor och mest för att killen som ordnar det är en så fantastisk inspirerande människa. Men nej. Jag är hemma i pyjamas i soffan och dricker kaffe och bara är.
Så efter två glas bubbel igår är jag bakis idag. Så det kan bli. Och jag vet ju att det är yogan som tagit mig dit. Men lite bubbel kan vara så mysigt - men sedan räcker det för min del. Jag kan helt enkelt inte dricka mer. Vet inte hur det är med dig, men jag moraliserar inte utan det är helt enkelt kroppen som säger stopp. Kan inte få i mig mer.
Och igår, på det stora födelsedagskalaset med 80 (!) inbjudna så inser jag att det här med att småprata om ingenting inte är min grej. Längre. Jag är inte orolig för att prata med okända människor, men jag blir alldeles för lätt uttråkad idag. Tills jag hamnar bredvid en yogatjej. En Kundaliniyogatjej och vi har ju träffats lite här och där men inte riktigt pratat. I egentlig mening. Så gör vi det. Och det är precis som med alla andra yogavänner och människor jag träffat på alla möjliga och omöjliga ställen. Vi är bara rakt in i det som är viktigt. Och hon pratar om min bok som blev som en vän för henne som hon säger. Jag blir verkligen glad. För oavsett yogastil så delar vi detta gigantiska omvälvande som ändå yogan innebär. I slutänden. Det är på sätt och vis magiskt, på sätt och vis helt självklart. Och jag tror vi räddar kvällen åt varandra.
Tack yogan för att jag vågar vara sann och att andra yogisar och jag möts direkt! Oavsett yogastil.
Så efter två glas bubbel igår är jag bakis idag. Så det kan bli. Och jag vet ju att det är yogan som tagit mig dit. Men lite bubbel kan vara så mysigt - men sedan räcker det för min del. Jag kan helt enkelt inte dricka mer. Vet inte hur det är med dig, men jag moraliserar inte utan det är helt enkelt kroppen som säger stopp. Kan inte få i mig mer.
Och igår, på det stora födelsedagskalaset med 80 (!) inbjudna så inser jag att det här med att småprata om ingenting inte är min grej. Längre. Jag är inte orolig för att prata med okända människor, men jag blir alldeles för lätt uttråkad idag. Tills jag hamnar bredvid en yogatjej. En Kundaliniyogatjej och vi har ju träffats lite här och där men inte riktigt pratat. I egentlig mening. Så gör vi det. Och det är precis som med alla andra yogavänner och människor jag träffat på alla möjliga och omöjliga ställen. Vi är bara rakt in i det som är viktigt. Och hon pratar om min bok som blev som en vän för henne som hon säger. Jag blir verkligen glad. För oavsett yogastil så delar vi detta gigantiska omvälvande som ändå yogan innebär. I slutänden. Det är på sätt och vis magiskt, på sätt och vis helt självklart. Och jag tror vi räddar kvällen åt varandra.
Tack yogan för att jag vågar vara sann och att andra yogisar och jag möts direkt! Oavsett yogastil.
Ja, hur många gånger har vi inte mötts i det faktum hur lika yogan är oavsett vägen. Som sagt, det autentiska och sanna. Kram!
SvaraRaderaPrecis, målet är samma men vägarna olika! Kram!
RaderaKänner igen, jag har så svårt för kallprat och vill bara rymma då.. men härligt att yogan förenar! Kram
SvaraRaderaFaktiskt så blir det tristare och tristare! Ja yogan förenar verkligen! Kram
Radera