Oavsett vad jag sysslar med

När barnen var i tonåren satt vi en kafferast på jobbet och diskuterade retreat. Jag uttryckte en stark önskan över att jag ville åka på retreat. - Tänk att få vara helt tyst i flera dagar, utbrast jag. Min chef sa då lätt ironiskt -  ojoj, jag har retreat hemma med mig själv varje helg. Jag lever ju ensam och ibland går hela helgen utan att jag pratat med någon. Vet inte riktigt varför det stannat i mitt minne men när jag för ett tag sedan fick en inbjudan av en yogavän till en tyst retreat så poppade det här minnet upp i mig.
   Jag lever inte ensam. Men ibland är jag ensam i några dagar i sträck. Helg ibland. Vardag ibland.  Jag brukade spela massor av musik när jag var ensam tidigare. Nu är det bara jag och tystnaden. Och det känns inte påtvingat och konstigt. När jag promenerar så gör jag det utan något i öronen, kanske är jag gammaldags, men jag vill ha lukter och ljud med mig hela vägen. Närvarande i det jag gör. Jag behöver inte göra en massa saker samtidigt. Kanske hänger det ihop med tidsbristen många upplever? Kanske att vi inte kan förmå oss att promenera/springa/träna utan något som förströelse till sinnet. Så att det känns mindre. Så att det går lättare. Jag vet inte som sagt. Och jag säger inget om den som gör det. Lite paradoxalt kan det ändå tyckas att vi behöver skapa tid där vi är tysta. Bara tysta. För det går ju liksom att göra ändå i min värld. När vi är närvarande mitt i stunden. Oavsett vad vi sysslar med. Yoga. Städning. Promenad. Svampplockning. Meditation. Dusch. Bad. Diskande. Man måste inte lyssna på musik eller poddar vad man än gör. Då kanske man inte heller behöver skapa zoner av tystnad för att orka.
   Jag svarade yogavännen att där jag befinner mig i livet så har jag inget behov av en tyst retreat, jag har liksom det väldigt ofta ändå. I mitt liv. Varpå hon svarar - jamen det är ju skönt att vara tysta tillsammans ibland. Och ja, jo kanske det. Men nu för tiden när jag är tillsammans, då vill jag prata, skratta och umgås. Jag äger min tystnad tillsammans med mig själv. Förstår du hur jag tänker?

Min tystnad är självvald och jag har retreat med mig själv flera dagar i veckan, där jag befinner mig nu. Det har bara blivit så, inte så medvetet, men väldigt skönt och numera svårt att vara utan. Helt enkelt!