Den nakna yogan

Nä, trots titeln blir det ingen nakenyogabild här. Men idag krävde yogan allt av mig. Den utmanar mig, den får  mig att fokusera, den kräver helt enkelt förändring. Detta ord som kan betyda allt och inget. För min del stavas förändring att släppa den där rädslan, rädslan när det gör ont och stanna i det. Ibland har jag blivit tveksam och skapat hinder av tankar när det gör ont så man tror att man skadar sig själv. Men jag gör ju inga sådana övningar där jag kan skada mig. Jag sitter i sankatasana, gomukasana, ardha matsyendra och jag kan inte skada mig där men höften och ljumsken leker katt- och råtta just där och då. Jag stannar. Och det släpper. En liten seger är en seger. Men svetten porlar om min nacke och det stretar och drar överallt. Det är för mig den nakna yogan. Och nej, jag har ingen musik som kan lätta upp mig, jag sjunger inget, jag bara stannar. Stannar för förändring. Jag har ingen datorröst som leder mig, jag har bara min egen inre röst och det jag minns av vad mina lärare pekat ut för mig i olika asanas och vart jag behöver ta mig och hur jag kan hjälpa mig själv på vägen. Jag deltar aldrig i yoga challenges eller något annat som jag kan hänga upp det på.
   Den nakna yogan är inte så fancy, inte mystisk eller hemlighetsfull. Den är inte heller full av myspys, dofter eller ljud. Den bara är i mig och tar mig ut på den där vägen där jag inte vill gå. Just nu. Jag har en rädsla och ibland är det nyttigt med den. Men just nu hindrar den mig, jag hindrar mig själv. Och det är just det här jag menar när jag skriver om att man behöver en lärare. Skulle jag bara lyssna inåt skulle jag låta bli. Men jag vet också att egot trixar och fixar och det är ju ingen mångkamp jag sysslar med. Jag vet också vilka råd jag själv har fått. Det är inte gymnastik där vi pratar leder, senor och muskler. Det är min andliga väg som jag går och i vardagen i stunden kan det kännas så långt från andlighet som man kan komma. Min erfarenhet säger dock att det vänder och tills dess härdar jag ut, för när jag gör det, då kommer något annat. Idag tog jag mig själv i kragen, stannade upp i det smärtsamma och lät det lösas upp. Ingen walk in the park direkt men ändå ett steg vidare. Den nakna yogan är vacker just i sin egen nakenhet. Den som kan utövas var som helst, utan något som helst attribut, kläder eller speciella mattor. Eller speciella färger. Ja jag vet, kanske låter jag präktig, men låter det vara så. Det här är min verklighet. Hälsningar från yogapolisen igen.

Jag är så glad att jag vågar säga var jag står i min yoga. Det betyder bara att jag har min sanning, inget annat!