Det är inte bråttom

Sensommarluft. Ösregn. Hetta. Allt växlar och det går snabbt. Jag och älsklingen har fördjupat vår yoga. Fördjupat på det sättet att vi tar oss tid. Ibland för oss själva, ibland för att korrigera/hjälpa den andra. Och det betalar sig. Alltid. Yogan kräver tid och när man ger sig den så landar allt. Jag promenerar ner till Skogalunds gård där jag ska ha yoga och frukost i september. Hade tänkt ha det tidigare men det var fullbokat. Så då, blir det så. Jag vill testa en gång först för att se hur det känns för mig och för mina yogisar där. Och plötsligt vrållängtar jag efter att undervisa. Sådär ända nerifrån tårna. Men det är inte bråttom.
   Efter frukosten tar vi oss in till stan och kraftsportklubben för en lite lätt introduktion till oss själva igen i gymvärlden. Den som jag varit så trött på tidigare men där jag verkligen hittat hem, just för att själva stället är så bra, så stort, så fräscht och där finns ju också min pt som jag anlitar ibland. Jag mjukstartar och ändå är jag helt slut efteråt. Vi har ju jobbat i trädgården i sommar, mannen absolut mer än mig, men ändå. Jag känner var jag behöver satsa och armarna är svaga. Vi tar en sallad i solen efteråt och sedan kommer ösregnet när vi är hemma igen.
   Jag hade tänkt lägga golv på eftermiddagen men jag orkar knappt lyfta mina armar... Det får bli en annan dag, kanske imorgon. Eller kanske inte. Det är inte bråttom.

Allt finns. Tid finns. Allt är som det ska.