fredag 27 maj 2016

Tillsammans

För exakt ett år sedan stängde jag min blå dörr för sista gången till min egna yogastudio. Mycket har hänt sedan dess och jag  hyr in mig här och där när jag vill undervisa i yoga. Passar fint. Idag stänger min man dörren till sin fotostudio som han har i city för att fokusera på sin andra studio. Det är 10 år sedan han valde att ha en studio centralt i stan, efter många år som bildjournalist och frilans. Här har han haft sitt kungarike. Så många planer, projekt och vackra bilder som kommit till där. Det är ett snyggt ställe, högt i tak,  rutiga stengolv och med alla bilder  i olika format längs väggar och fönster. Jag känner mig alltid hemma där. För två år sedan hade jag mitt boksläpp där och ja, väggarna andas det han skapat, det vi har hittat där. Men det är dags att gå vidare. Vi fortsätter med vårt alldeles nya liv, som är allt vi har velat ha. Tillsammans. Men först en rejäl AW, Rakt och rått som hans evenemang heter. Blues och bira. Skratt och musik. Och som grädde på moset kommer sonen hem med sin flickvän och stannar hela helgen. Det spelar ingen roll att regnet vräker ner, vi ska fira och njuta. Lite nostalgi, vemod men mest glädje. Det kostar alltid något att stänga en dörr men när man är redo så är lättnaden större. Jag blir lite imponerad över vart vi har tagit oss det här året. Tillsammans. Man måste påminna sig att man faktiskt tar sig någonstans också, trots eller tack vare svårigheterna. Att få stanna upp ibland och faktiskt tillåta sig att känna det. Att vi går vidare.

Glöm inte att se dig om ibland för att se att du har tagit en lång sträcka, fast det inte känns så alla gånger

8 kommentarer:

  1. Tack! Det är nog så jag måste försöka se det...tror jag. Kram

    SvaraRadera
  2. Så spännande! Lycka till på era nya äventyr 😀
    Kram
    Annelie

    SvaraRadera
  3. Att stänga en dörr är både läskigt och fantastiskt!
    Kram till er båda!

    SvaraRadera
  4. Det är så himla fint att se att det faktiskt kan komma något bra ur elände. Jag tänker då och då att om det nu kommer att gå bra för Alfred, då skulle jag inte velat vara utan de här skitåren. För jag har lärt mig så mycket. Om livet, om mig själv, om massor. Allt vi är med om formar oss som människor. Du och din man verkar vara ett bra team. Härligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pernilla, jamen jag är övertygad om att det är så tillvaron fungerar. Kram!

      Radera