Var på fest igår, himla mycket festande i maj. Träffade en vän som jag inte sett på några år. Vi följer varandra på sociala medier och då har man ändå lite koll på vad som händer i varandras liv. Det är en av fördelarna som jag ser det. Hon visste ju vad som hänt mig och vi kom direkt in på det som är svårt i livet. Utan att det kändes tungt. Vi stod precis invid en gigantisk syrén och väldoften smörjde in oss i själen på något vis. Ett av hennes barn tog livet av sig för 5-6 år sedan. Den smärtan som jag förstår invaderade henne, den kan jag aldrig förstå. Däremot kan jag förstå det stora tabu som omger vissa frågor. Mobbningen, som jag själv skrivit om. Självmordet som hon bär med sig varje dag. Och andra stigmatiserande händelser som man inte kan värja sig emot. Som man inte valt själv. Och ändå. Som hon sa; -
om saker ändå händer, då måste man ta sig igenom dem. Annars är ju allt förgäves. Allt förgäves. För om man stannar i det svarta, om låter det vinna, så blir smärtan dubbelt så stor. Om ni förstår? Och vi stod där i väldoften, tittade in i varandras ögon som har fått några fler rynkor runt sig sedan sist, och ändå skrattade vi och pratade om allt det goda. Också. Men utan mörker, inget ljus. Och jag hävdar med min egna envishet att det som skadar och sårar är nog allra mest tystnad. Den tystnaden när människor vänder bort blicken, inte säger något eller låtsas som om inget har hänt. Men idag kan jag till och med tycka synd om de tystas skara. De som inte visar någon som helst solidaritet med de som drabbas av olyckor eller övergrepp. Eller andra hemskheter. De som vill stänga dörren för att de tror att de själva kommer undan, liksom. Och så de andra, de som öppnar hjärtat. Som lagar mat till en vän i skilsmässa, som tittar en in i ögonen och vågar stå för en reaktion som är solidarisk. Som helt enkelt är medmänniskor. Finns det ett vackrare ord på svenska? Medmänniska. Vi är människor med varandra. Vi hjälper och stöttar. Bär och lyfter när den andra inte orkar. Så mycket kärlek som väcks av kärlek. Jag älskar mina medmänniskor och tycker synd om de bortvända ryggarna. För en dag, kommer de också att inse att de behöver andra. Att det inte finns något att skämmas över när det gäller saker som drabbar en. Och att det alltid finns en väg ut ur tunneln.
Aldrig skämmas över det som drabbar en ❤️
Så bra skrivet. Jag jobbar själv aktivt på att försöka säga något till människor som har varit med om något jobbigt. Det kommer inte alltid automatiskt för mig, men jag vill inte vara en liten lort - så därför försöker jag. Och det känns alltid bra efteråt. Alltid. Och blir lite lättare för varje gång.
SvaraRaderaOch nej, aldrig skämmas. Ibland är det svårt, men samma där - ju mer en jobbar på det, desto lättare går det.
Precis, man vill ju vara en som vågar. Även när det inte känns så. Och som du säger lite lättare för varje gång. Det måste inte vara långa haranger, det räcker med att man säger något. I min värld.
RaderaOch nej, skam är förskräckligt!
Ja det finns smärta som man aldrig kan förstå och som medmänniskor har vi en plikt att finnas där för varandra. Men ibland är det svårare. Jag tänker på ett tillfälle då några vi inte känner men vi var i samma kretsar(barnens friidrott). De hade förlorat sin son och jag kände som att jag ville gå fram men det kändes svårt men min man gick fram direkt och pratade om det svåra. Han är en sån person som är bra på det. Vi har alla lika kvaliteter. Kram
SvaraRaderaJa absolut ibland är det svårare, då sätts vi på prov. Och ja självklart har vi olika kvaliteter. Men jag tror att alla kan förmå sig. Egentligen. Men när din man gick fram så var det ju en från er familj som gjorde det. kram
RaderaTalade med en mamma som mist sin dotter i leukemi. Det har gått 6 år den 31 maj sa hon. Hon berättade om hur folk kommit fram och sagt saker som att; jamen du har ju en son också...Så knasigt tänkte jag först. Sen tänkte ja, jamen de talade med henne ju. Bara det att man säger något även om det är aldrig så klumpigt. Tror faktiskt att det är så man ska göra. Eller varför inte bara krama om? Visa att man finns där. Medmänniska är det vackraste ordet alla gånger. Kramar
SvaraRaderaJa och om krama om känns för stort kan man ju säga att man inte vet vad man ska säga, helt enkelt. Det gjorde en av mina bästa vänner när hon ringde mig efter att min mamma hade dött. Och det räckte så långt. Hon ringde i alla fall. Och visst är det ett vackert ord?! Kram!
RaderaAldrig skämmas över det som drabbar en ❤️
SvaraRadera....och aldrig titta ner mer!
Så oerhört vackert och starkt du fångar allt detta. Tack!
Tack ❤️️ Nä bara titta upp och få vara sig själv, kram!
RaderaMedmänniska...en underskattad handling.
SvaraRaderaSen tycker jag att relationer växer sig som vackrast ur prövningar i livet. Kanske för nakenheten som sker i sårbarhet.
Att man kommer varandra så otroligt nära om man låter bli att stänga dörrar och gömma sig. Bara är där som människa.
Kram!
Ps. Tack för tipset! Ska kolla in henne, lät som något jag skulle tycka om.
Jag håller helt med dig, prövningar får oss att växa och när vi delar det blir det lättare och kärleken växer. Vi människor <3
RaderaKram! Och tror du kommer att gilla en del av hennes bilder!