tisdag 17 maj 2016

Rök utan eld

Igår låg ett efterlängtat bokpaket i min brevlåda. Duggregnet kändes plötsligt inte alls när jag slet upp paketet. Bland annat fanns där en bok som jag blivit tipsad om (tack Carina!). Brinna för mycket av Rigmor Tjerngren är en dokumentärroman som handlar om hur hon blev mobbad på sin arbetsplats, Malmö högskola och hur hon slutade, kände att hon blev bestulen på sin identitet och fråntagen sin glädje och sitt yrke. Hon startar sedan en förening, MASK och har varit väldigt aktiv i media. I styrelsen sitter en socialsekreterare, en specialpedagog, en präst, en läkare och så hon som jobbade som studievägledare. Det visar på bredden i yrken, alla kan bli mobbade, vad de än jobbar med. Jag var lite rädd för att öppna den, eftersom jag själv blivit mobbad av min chef, tänkte att jag skulle kastas tillbaka till det där svarta hålet jag ramlade ned i, i höstas. Men inte.
   Jag läste och läste. Det som står klart är att mobbare i vuxenvärlden verkar följa samma slags manual. De pratar skit, de pratar om andra och alla som beskrivs i boken hade fått samma besked, någon har baktalat någon men man får aldrig veta vad som sagts (det hänvisas till någon slags sekretess i alla lägen) och man kan inte försvara sig för man vet inte vad som sagts. Man bryter systematiskt ned människor. Tystnaden som urholkar människor. Det är mycket vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet och ofta är det dynamiska, starka och självgående människor som blir mobbade. De som jobbar för mycket. Har för många idéer. Är för handlingskraftiga och starka. Kort sagt, allt det som premieras i näringslivet men som inte passar mellanmjölkens offentliga förvaltningar. Och. 300 människor tar livet av sig varje år för att de utsatts för kränkningar. Det är 300 för många.
   De människor som hon beskriver i boken är alla knäckta, inklusive henne själv. De är offer. Det är så sorgligt att läsa. Därför att vi kan alla bli offer. Men vi måste inte stanna i det. Ett faktum som är övertydligt för mig idag är att alla kan råka ut för trauman, svåra händelser, övergrepp och annan skit. Man behöver hjälp att ta sig vidare. Och den finns. Men man måste våga stå upp för sig själv. Det är väl där det svåra kommer in. Att när man kastas mot avgrunden behöver man ha en stark förankring inuti sig själv. För vem man är. Utanför jobbet. Bortsett från sitt yrke. Att bli mobbad är något som det är tabu att prata om. Något som jag själv genast tänkte när det hände mig var att människor skulle säga; Ingen rök utan eld. Men jo, det finns rök utan eld. Jag har själv blivit baktalad och fått höra märkliga lögner om mig själv som när de kokades ned inte hade någon som helst substans. Men jag var ett hot. Och jag var för stark. Jag vågar säga det utan att darra på rösten. För jag vet att det är sant. Jag behöver inte ursäkta mig. I mångfaldens Sverige är vi extremt icke-tillåtande för olika personligheter. Avundsjukan göms i de som känner sig utmanade.
   Men var står jag idag, ett halvår senare? Jag är inte bitter. Jag tänker inte på mitt jobb eller min chef. Jag tänker framåt. Jag är till och med tacksam för var jag är nu. Allt går att vända. Inte för att de ska få "rätt" som utsatt mig för saker, utan för att jag månar mer om min sinnesfrid. Jag har lärt mig otroligt mycket under resans gång. Jag har inte en enda gång varit aggressiv under alla otaliga möten, det har däremot den andra parten stått för. Jag har varit lugn.
Blicken när man vet att man är stark, trots allt
Är jag en övermänniska? Nej definitivt inte. Men jag är en människa som utövar yoga. Svaret, kvittot, pusselbiten - det är yoga. När det stormade som mest och jag satt här mitt i natten och grät, ynklig och liten och undrade varför detta hände så steg också något annat fram. Ja jag har min familj som är min livlina, jag har mina vänner som är mina livbojar, jag har hela tiden haft mina kollegor som varit ovärderliga i att visa mig situationernas verkliga ansikte.
   Men mest av allt har jag min yoga. För den har byggt mig, jag har den att luta mig mot, att veta att jag aldrig är ensam och att jag är stark inombords. Ingen kan knäcka dig, om du inte ger tillstånd till det. Ja det låter så hårt, men tänk om det är sant? Tänk om allt du har är dig själv? Egentligen? Vad gör du då med dig själv? Valet har vi alla. Min lärares pappa satt i fångläger under andra världskriget. Där lärde han sig yoga. Visst är det mäktigt? Och tänk att vi alla har chansen, hela tiden, att utveckla oss vidare.
   Då blir en mobbningssituation en avgrund du kan kliva bort ifrån, en avgrund där du lär känna både dig själv och din omgivning lite mer, en avgrund som du kan göra ett avstamp ifrån och hoppa över för att livet helt enkelt fortfarande är mäktigt. Att allt finns i allt. Alla svåra situationer kan också ge oss något. Detta sagt från djupet av mitt hjärta, utan cynism eller ironi. Jag är glad att jag läste boken, för jag har inte stannat i det svåra. Jag har gått vidare. Ja man måste släppa sina hämndtankar, sitt behov av upprättelse och annat. Det kommer inte att komma som vi tänkt oss det. Men de som utsätter andra för detta, de kommer också en dag att möta något de inte räknade med. Sorgen jag känt har jag bearbetat eftersom alla sorger går att bearbeta och hitta läkning i. Verktygen jag ändå har. Vad spelar då en stel kropp för roll? När allt det andra har gett mig min inre kärna, min ljuspelare inombords och där jag vet att jag är viktig, lika mycket som alla andra. Har du inte testat yoga ännu? Du har allt att vinna ❤️

Yogan har skänkt mig all styrka inombords och det här var det ultimata testen som visar att jag håller hela vägen!

10 kommentarer:

  1. Åh Annika vilket inlägg. Tack du starka och vackra människa! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Ulrika tack själv! Kram

      Radera
  2. Vilket viktigt inlägg. Så vanligt, men ändå talar man inte om problemet. Och så detta, vi måste stå upp för oss själva, man kan inte räkna med att andra gör det. Facket har sitt att tänka på, tyvärr så verkar facklig skolning om uppdragets natur ha fallit i glömska. Skyddsombuden idag är ovanligt bekväma och rädda och arbetskamraterna är i många fall lika rädda om sina eventuella karriärer, för om det drabbar den starke, då kommer det att drabba mig också tänker nog många. Det är för bedrövligt, vart tog medmänsklighet och solidaritet vägen, jag hoppas så att det här inte är det sista du tar upp om ämnet, för det du skriver är en tröst, en hjälp och en vägledning. Dina ord är så viktiga.
    Heja dig
    Robert K.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis Robert, jag tror att de flesta vuxna kommer i kontakt med det på arbetet. Tyvärr har man en modell i Sverige där man låter gruppen gå före individen och man kategoriserar det hela som ett arbetsmiljöproblem fast det faktiskt handlar om en kränkning av individen. I Norge har man till exempel gjort tvärtom. Men att över 100 000 människor är sjukskrivna på grund av kränkningar i arbetslivet ger onekligen lite perspektiv.
      Jag har fått god hjälp av mitt fack, där jurist och ombudsman velat gå till AD, men där jag själv valde bort det.
      Många har varit vänliga och tröstande med ord, men handling kostar mer.Man är rädd om sitt eget skinn helt enkelt.Tror att tiden vi lever i, uppmuntrar till tystnad för ens egen karriär. Skulle jag vara konspiratoriskt lagd skulle jag tippa att den som är rädd och vill styra med kontroll går på den som är stark och sedan håller resten sig tysta. Det skulle kunna vara en strategi. Idag när jag varit med om så mycket skit från högsta ledningen så tror jag vad som helst om en del människor.
      Tack för dina ord!

      Radera
  3. Vilken häftig blick! Man får lust att ducka ;) Bra och viktigt skrivet, 300 döda om året och jag är säker på att det finns ett enormt mörkertal dessutom. Mer mobbing på arbetsplatser än i skolan, sa Morgan Alling på TV igår. Jag är så glad att du uppskattade boken Annika.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ja jag blev förvånad själv när jag såg bilden :) Morgan Alling gör ett otroligt jobb och jag är samtidigt så sorgsen över att mobbningen breder ut sig. Mörkertalet är förmodligen stort tyvärr. Kram och tack!

      Radera
  4. Jag blir illamående av sånt här. Just för att det handlar om icke acceptans. Att inte se människor för vad dom är och tillåta det att vara så. Att alla ska vara i samma mall annars blir du påhoppad, baktalad och nedtryckt.

    Och värst tycker jag kanske att det är att människor ser det hända och är tysta.
    För i helheten känns det som att feghet och ryggradslöshet är det som styr.
    Och i det utsätter man någon annan för rädsla och förtryck...

    Jag är glad och stolt över att du skriver om det.
    Varför stolt? För att när röster höjs om det obehagliga så går det att förändra. Och människor som gått igenom liknande saker känner att dom inte är ensamma. Det ger kraft och det är kraft!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det behöver jag höra! Och ja det saknas civilkurage på många platser. Hos många personer. Vart är vi på väg tänker jag ibland. Kraftkramar!

      Radera
  5. Din röst behövs! Den kraft du besitter och din förmåga att förmedla En aning om yoga är fantastiska gåvor, som blir alltmer finslipade och vackra ju mer man lär känna dej. Kram fina!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Nina, tack för dina ord! Kramar!

      Radera