Tillsammans

För exakt ett år sedan stängde jag min blå dörr för sista gången till min egna yogastudio. Mycket har hänt sedan dess och jag  hyr in mig här och där när jag vill undervisa i yoga. Passar fint. Idag stänger min man dörren till sin fotostudio som han har i city för att fokusera på sin andra studio. Det är 10 år sedan han valde att ha en studio centralt i stan, efter många år som bildjournalist och frilans. Här har han haft sitt kungarike. Så många planer, projekt och vackra bilder som kommit till där. Det är ett snyggt ställe, högt i tak,  rutiga stengolv och med alla bilder  i olika format längs väggar och fönster. Jag känner mig alltid hemma där. För två år sedan hade jag mitt boksläpp där och ja, väggarna andas det han skapat, det vi har hittat där. Men det är dags att gå vidare. Vi fortsätter med vårt alldeles nya liv, som är allt vi har velat ha. Tillsammans. Men först en rejäl AW, Rakt och rått som hans evenemang heter. Blues och bira. Skratt och musik. Och som grädde på moset kommer sonen hem med sin flickvän och stannar hela helgen. Det spelar ingen roll att regnet vräker ner, vi ska fira och njuta. Lite nostalgi, vemod men mest glädje. Det kostar alltid något att stänga en dörr men när man är redo så är lättnaden större. Jag blir lite imponerad över vart vi har tagit oss det här året. Tillsammans. Man måste påminna sig att man faktiskt tar sig någonstans också, trots eller tack vare svårigheterna. Att få stanna upp ibland och faktiskt tillåta sig att känna det. Att vi går vidare.

Glöm inte att se dig om ibland för att se att du har tagit en lång sträcka, fast det inte känns så alla gånger