Som en knuten näve

Jag har tränat. Jag har yogat. Jag har mediterat. Men har ändå fått tillbaka så mycket trassel med min höft och högra sida igen. Allt hänger ihop med det som hände för ett halvår sedan. Inte klokt egentligen. Smort mig med liniment. Suttit med varm vetekudde. Men egentligen har jag bara väntat på att få komma till min osteopat. Han som hjälpt mig tidigare och som senaste gången sa att han knappt kunde förstå att det var samma kropp som han hade behandlat tidigare. För att så mycket bra hade hänt i kroppen efter sista yogakursen. Men... Sedan hände det andra. Och jag behövde träffa honom. I morse hade jag äntligen en tid hos honom, han är så bokad. Han blev nästan bekymrad över hur traumat liksom knutit ihop hela höger sida. Eller som han sa; - som om du gick med en knuten näve fast näven är hela din högersida. Ja, så är det. Nu får jag inte göra något på 3-4 dagar. Inte ens sitta i någon längre meditation som han sa för att höften är inflammerad och allt har dragit ihop sig. Som det kan göra vid känslomässiga trauman. Egentligen är det inte konstigt, kropp och själ är ju ett. Men jag blir ändå paff. Men också lättad. Han behöver själv gå på behandling ibland för allt kan man inte lösa själv. Även om jag ibland tänker att jag ska göra det så inser jag också när jag ska låta bli. Nu blir det böcker i kastanjens skugga. Och nej, jag klagar inte. Jag bara inser att rehab är rehab. Inte bara ett ord. Jag vilar mig från allt nu. Och ja, yogan är ju mitt förhållningssätt i tillvaron, inte "bara" något fysiskt jag gör, så den är ju med mig hela tiden egentligen. Och faktiskt den som räddade mig när skitstormen brakade loss. Min osteopat sa också att han har många klienter som fastnar i det jobbiga. Det har varit ett av mina mål att inte fastna i det. Det gagnar absolut inte. Men svårt att släppa tankarna ibland. Men jag har ändå gått en bit. Men kroppen har inte följt med riktigt. Så. Jag vilar nu och tar emot det jag får.